Ljus bild av förlossningsvården på 1700-talet

I denna empiriskt rikhaltiga bok om Finlands första utbildade barnmorskor fyller Kirsi Vainio-Korhonen kunskapsluckor kring kvinnors livsvillkor och barnafödande. Hon visar att skillnaderna mellan 1700-talet och i dag är mindre än vad man ofta tror.

I förlossningsjournalen vid Allmänna Barnbördshuset finns följande anteckning från 1785: ”18. Februar. Ogift 22 år gammal Förstföderska. Ankom kl. 5 f.m. med brustna hinnor och gånget watten och förlöstes naturligen kl.  0 f.m. föder en lefwande Flicka genom Madame Uddman. 19. Februar. Laxerar på Cathart. amar. [bittersalt]. Lochia [blödning] gå ömnigt. 21. Februar. Har mycket mjölck i brösten. 23. Februar. Modren mår wäl, Lochia sparsam, Barnet mår wäl. 25. Februar. Utgick frisk med sitt barn.”

Allmänna Barnbördshuset var Stockholms första offentliga BB och utbildningsanstalt för legitimerade barnmorskor. Här fick alla kvinnor som önskade, oavsett social ställning, föda anonymt och erhöll gratis vård under sin tid i barnsäng. Få barn och mödrar dog i samband med förlossningen. I De frimodiga – Barnmorskor, födande och kroppslighet på 1700-talet, nyss utkommen på svenska, men på finska redan 2012, dokumenterar Kirsi Vainio-Korhonen Finlands första utbildade barnmorskor. De var födda från slutet av 1600-talet till rikssplittringen 1809, under den period då utbildningen ägde rum i Stockholm. Boken behandlar barnmorskors arbete, utbildning, kompetens, sociala ställning och vardags- och familjeliv. Genom författarens aldrig svikande expertis behandlas läkekonst och sociala och sexuella relationer på 1700-talet. Läsaren får en engagerande inblick i graviditet, menstruation och förlossning, i all den lätt igenkännliga glädje och sorg som är förknippad med vad som för många utgör en av livets höjdpunkter.

Barnmorskor examinerades efter en lärotid på fyra år genom muntliga och skriftliga prov. I deras ämbetsed ingick ett löfte om att behandla alla kvinnor lika, se till att barnen döptes, rapportera missförhållanden och inte assistera vid fosterfördrivning. För 1700-talets diplomerade barnmorskor väntade ett ansett och välbetalt yrke i en stad (landsbygden föredrog ännu ”kloka gummors” hjälp vid barnafödsel). De verkade inom skråbestämmelser som gällde för andra hantverk, som bland annat innebar att marknadsföra sitt värv genom en skylt och mota konkurrensen från icke diplomerade yrkesutövare. Arbetsuppgifterna var att ta hand om kvinnan före och efter förlossning och se till spädbarnet under dess första dagar i livet. Barnmorskan hade även långtgående juridiska och religiösa förpliktelser: vittna i rättsprocesser om barnamord, våldtäkt, horsbrott, föräktenskaplig graviditet, fastställa biologiskt kön i de fall som det var oklart samt förrätta nöddop i prästens ställe.

Bokens titel De frimodiga syftar på det karaktärsdrag som efterfrågades hos barnmorskor: att kunna verka omdömesgillt, samvetsgrant och självständigt i dramatiska situationer. Egenskaper som efterfrågades var gudsfruktan, läs- och gärna skrivkunnighet, sans, tålamod, noggrannhet och socialt anseende. Fram till slutet av 1700-talet skulle en barnmorska vara gift och själv ha fött barn. Vainio-Korhonen följer spåren av mödrar med små barn som lämnade familjen i den östra rikshalvan för att resa den långa vägen till Stockholm för att få en kostsam utbildning till barnmorska. Tidens stränga krav på sedlighet omfattade uppenbarligen inte barnmorskorna; källorna visar att flera nämligen hade fött barn utom äktenskapet. Kirsi Vainio-Korhonen förklarar det genom ståndsskillnader; en kvinna värderades olika beroende på om hon var ensam och fattig, och därmed innebar en försörjningsbörda för samhället, eller välbärgad med socialt skyddsnät – vilket var fallet för de allra flesta utbildade barnmorskor.

Kirsi Vainio-Korhonen poängterar det avvikande i barnmorskors ställning jämfört med kvinnors gängse underordning vid den här tiden. De fick inte sin ställning via sina makar, utan kunde vinna inflytande och förmögenhet i kraft av kompetens, precis som män. Deras ställning var med andra ord inte jämförbar med hantverkar- eller köpmansänkor som drev sin avlidnes makes rörelse vidare. De flesta som antogs till utbildningen var hantverkarhustrur; kvinnor med adlig- eller prästbakgrund höll sig för förnäma för detta hårda arbete och enklare kvinnor saknade i de flesta fall nödvändiga färdigheter för att kunna tillgodogöra sig utbildningen.

Grunden till barnmorskans goda ställning var 1700-talssamhällets engagemang för att bevara kvinnors och barns hälsa. Det var alltså inte ett krav på utkomst som motiverade vilken kvinna som skulle antas till utbildningen, vilket fallet var för andra yrken, utan ett fenomen av högsta statliga relevans. På den här tiden var en gift kvinna ofta gravid vartannat år under minst tjugo år av sitt liv. Ungefär hälften av barnen dog emellertid innan de hade nått vuxen ålder och många kvinnor avled i förlossningskomplikationer. Barnmorskornas förhöjda kompetens ingick tillsammans med amning i en statlig åtgärd för att få ned barnadödligheten och förbättra det nationella välståndet.

De frimodiga fyller angelägna historiska kunskapsluckor kring kvinnors livsvillkor och inställningen till kropp och födande. Resultaten vilar på ett rikt material av skriftliga redogörelser, till exempel förlossningsjournaler, folkbokföringsuppgifter, bouppteckningar, domstolsprotokoll och samtida handböcker i förlossningskonst. Originalkällorna finns i Stockholms stadsarkiv, som har material från Allmänna Barnbördshuset, och i Riksarkivet där Medicinalkollegiets handlingar finns. Flera historiker tackas i källförteckningen för att de har ställt insamlat material till förfogande för undersökningen, ett vällovligt och effektivt arbetssätt (både att göra och att tacka varandra för det). Kirsi Vainio-Korhonens empiriska möda och beläsenhet är imponerande. I slutet finns en alfabetiskt ordnad sammanställning över utbildade barnmorskor i Finland med biografiska och yrkesmässiga uppgifter. En omfattande tidigare forskning inom angränsande ämnen, framför allt svensk, nordisk och anglosaxisk, är ständigt närvarande för att berika och stödja hennes resultat.

Kirsi Vainio-Korhonen är en välrenommerad professor i Finlands historia med lång karriär bakom sig. Hennes forskning har en innehållslig tyngdpunkt på kvinnohistoria, stadshistoria och vad man kan beteckna som 1700-talets medelklass. Språkliga barriärer i Norden har gjort henne mindre känd i Sverige, men nu finns alltså två av hennes böcker på svenska (tidigare Sophie Creutz och hennes tid, 2011). Hennes signum i dessa två böcker är initierad förmedling av nya empiriska rön till en bredare publik. På ett lågmält sätt omkullkastar hon klassiska teorier och angreppssätt. Vid den första genomläsningen av slutordet ”Kvinnorna i historien” uppfattade jag Vainio-Korhonen som väl defensiv när hon betonar att barnmorskor inte var representativa för kvinnor i allmänhet vid denna tid. Ett historiskt fenomen kan ju vara intressant att belysa trots att det inte hör till det mest allmänna för en tidsperiod, var min första tanke.

Efter att själv ha fött barn har jag slagits av hur litet vi ännu vet om hur och varför barn blir till, när de beräknas födas och varför vissa komplikationer uppstår.

Jag insåg sedan att detta var just hennes poäng, som har vidare bäring på vår förståelse av kvinnors villkor i det förflutna. Vainio-Korhonen skriver: ”Det finns helt enkelt ingen anledning till att sträva efter att kunna tillämpa samma förklaringsmodell på allt som kvinnans liv har innefattat eller att försöka få alla element att passa in i samma teoretiska mall.” Mina smärre invändningar gäller själva framställningen. Vainio-Korhonen paketerar inte sitt stoff i enkla och kraftfulla slagord, vilket jag tycker att resultaten ofta hade förtjänat. Kapitelindelningen följer en tematisk logik men är onödigt stel. Underrubrikerna är stundom otydliga eller missvisande för innehållet och i språkligt hänseende slutar avsnitt och kapitel i flera fall tvärt efter en empirisk redovisning. Ämnets spänningsskapande potential och barnmorskornas fascinerande livsöden hade i stället kunnat organiseras på ett sätt som antingen premierade läsupplevelsen eller den analytiska skärpan. Dessa formmässiga anmärkningar bör dock inte avskräcka varken forskare, som i denna bok finner värdefulla empiriska uppslag, komplett och aktuell bibliografi och lättillgänglig information om 1700-talets kultur och samhälle, eller studenter inom vårdutbildningar eller journalister.

Kirsi Vainio-Korhonen visar att skillnaderna mellan 1700-talet och nutid är mindre än vad man gärna föreställer sig. Hon framhåller att man redan på medeltiden hade omfattande kunskaper i obstetrik. Hennes undersökning av Allmänna Barnbördshuset förmedlar en ljus bild av förlossningsvården för drygt tvåhundra år sedan. Tanken om att det förmoderna inte var så primitivt och det moderna inte så nytt framhålls ju ofta i skilda sammanhang, men är alltid en nyttig påminnelse att få som läsare. Efter att själv ha fött barn har jag slagits av hur litet vi ännu vet om hur och varför barn blir till, när de beräknas födas och varför vissa komplikationer uppstår. Den sociala försörjningsbördan präglar ännu svensk lagstiftning, vilket gör att ogifta föräldrar särbehandlas av Försäkringskassan. Med den aktuella barnmorskebristen och den ovärdiga bristen på förlossningsplatser framstår 1700-talets omsorg om födande kvinnor som en svunnen guldålder för både barnmorskor, mödrar och barn.

My Hellsing är fil. dr i historia och forskare vid Uppsala universitet.