3/2015

Den lutherska kyrkan i Sverige brukar betecknas som världens mest sekulariserade kristna trosriktning. Att diskutera grundaren Martin Luthers tankar står därför knappast på dagordningen i den allmänna debatten. Många finner det säkert alldeles överflödigt att fundera över den traderade bilden av Luthers insats. Lutherdomen är dyster, sägs det, och dess pliktmoral har bidragit till kapitalismen, kolonialismen och den västliga kulturella och politiska hegemonins överhuvud. Varför gå ett varv till om detta?

Men Luther hade studerat sig själv och människorna omkring sig lika intensivt som Skriften och Ordet, vilket faktiskt ger oss goda skäl att lägga märke till vad han säger om vår tillvaro. Gör man det är det svårt att finna någon generell dysterhet. I det urval av hans bordssamtal som föreligger i en utgåva av Göran Agrell och Peter Strömmer är det främst den egna nedstämdheten och försöken att bota den som väcker läsarens intresse. Luthers mörka tankar verkar ha varit såväl reaktioner på familjetragedier och förföljelser från mäktiga meningsmotståndare som mer existentiella och svårförklarliga tillstånd.

Destruktiva anfäktelser ansatte honom med melankoli, dödsångest, svårmod, förtvivlan, självmordstankar, religiösa tvivel: ”Just där sorgsenhet finns har Satan en lättare ingång.” Men han mobiliserade motkrafter: ”Gud vill att vi skall vara glada. Han hatar dysterhet.”

Det fanns teologiska program för att övervinna depression. Tung botgöring och kostsam avlat stod till buds för syndabefrielse. Genom det som brukar kallas den reformatoriska upptäckten förde Luther dessa alternativ åt sidan och postulerade i En kristen människas frihet (1521) ömsesidighet mellan människan och Gud. Det är genom denna ”rättfärdiggörelse genom tro” – inte genom botgöring eller betalning – som Luther tänker sig att förtröstan och glädje skall skapas.

Det är inte lätt att begripa hur detta skall gå till. Poängen är dock att Luther försökte etablera ett direktare förhållande till de yttersta tingen än det som kyrkan dittills hade erbjudit. Hur kan detta ha kommit att uppfattas som en dyster lära? Antagligen därför att tron hos Luther är en så pass abstrakt företeelse att den enskilde aldrig kan vara förvissad om att äga den. Luther var själv inte säker på att han visste vad tron egentligen var: ”Tänk inte lätt över tron.”

För notoriska tvivlare är såväl gärningarnas som trons väg till salighet naturligtvis mänskliga konstruktioner som man får ta för vad de är: svajiga spänger över okända bråddjup. Luther hade det själv på känn när han konstaterade att tron rör saker man inte kan se. I sina samtal vid bordet försökte han ringa in dessa osynliga ting med humor och medkänsla. Dysterhet ville han undvika.

Lars Grahn är senior editor på Respons.