Föregående

nummer

Tisdag 27 juni 2017

2/2012

Tema: Det sägs att mångkulturalismen är död. Men faktum är att Europa har en beprövad modell för samlevnad mellan minoriteter.
Politik & samhälle
Roberto Saviano
Kom med mig
Brombergs | 161 s | Isbn 9789173373838
Recensent: Carina Gunnarson
Maffian stöds av likgiltighet

Roberto Saviano har blivit ett hot mot maffian i Italien eftersom han som offentlig person kanaliserar den ilska som finns hos många italienare i dag. Speciellt yngre generationer vägrar acceptera maffians maktstrukturer.

Roberto Savianos Vieni via con me började som en tv-show på italienska RAI 3. Programmet gjorde, trots internt motstånd från RAI-ledningen, oväntad succé och följdes av elva miljoner tittare varje vecka, på bästa sändningstid. I ett land där tv-utbudet domineras av lättsmälta nöjesprogram med halvnakna flickor byggde programidén på något så osexigt som en rad monologer framförda av Saviano själv. Ämnena sträckte sig från förtalskampanjer, maffians inflytande, sophantering, kommunal upphandling och byggfusk till den italienska konstitutionen. Nu finns Savianos monologer från tv-programmet utgivna på svenska, Kom med mig. Boken är kort, men oerhört innehållsrik. Varje kapitel kan läsas fristående. Några av de teman som berörs av Saviano är välbekanta, medan andra är nya eller ger en ny infallsvinkel på redan kända problem i dagens Italien.

Vi vet sedan tidigare mycket om maffians makt i södra Italien. I Kom med mig lyfter Saviano fram maffians ökade närvaro och inflytande i norra Italien, i Lombardiet. Genom en rad exempel visar han hur maffiagrenen ’Ndranghetan, med ursprung i Kalabrien, har infiltrerat upphandlingar och byggarbeten i och omkring Milano och Bergamo. Trots att nord-italienska politiker gärna förnekar maffians närvaro är det enligt Saviano den region som i dag har högst andel kriminella investeringar i Europa. En ”entreprenörsmaffia” har vuxit fram och infiltrerar delar av ekonomin och de lokala samhällsinstitutionerna.

Ett av Savianos absolut viktigaste bidrag är att blottlägga det nätverk av kontakter som etablerats mellan den nationella och lokala ekonomin och mellan den legala och den illegala ekonomin. Saviano har tidigare skrivit om den italienska modeindustrin och dess symbios med illegala klädfabriker i södra Italien (se Gomorra). Ett annat område som Saviano uppmärksammar är hanteringen av miljöfarligt avfall. Avfallshantering har blivit en lukrativ marknad för kriminella intressen, men också för industrierna i norra Italien som på ett billigt sätt önskar bli av med sina miljöfarliga sopor. Dumpningen sker okontrollerat på maffians territorier i södra Italien: på soptippar, i naturen, på åkrar, i alla typer av håligheter som kan hittas: gamla bensintankar, i grottor, ja till och med i grunden på nybyggda hus. Saviano visar den symbios som har etablerats mellan industrin i norr, som önskar billiga lösningar för sitt miljöfarliga avfall, och maffian som tjänar grova pengar på avfallshanteringen.

Maffians makt över politiken manifesteras i den politiska klientelismen. Väljaren stödjer en viss politiker, ger honom eller henne sin röst, i utbyte mot personliga favörer, till exempel ett jobb, ett tillstånd eller en sjukhusplats. På sikt leder systemet till att inkompetenta politiker väljs, men än allvarligare är att demokratin urholkas, eftersom normala medborgerliga rättigheter förvandlas till en privat angelägenhet. Till skillnad från efterkrigstidens spagettikampanjer, där politiker kampanjade i fattiga kvarter och erbjöd spagetti i utbyte mot röster, är dagens metoder mer sofistikerade; bland annat använder man sig av förfalskade och av maffian ifyllda valsedlar, som ersätter de äkta. Priset för en röst varierar, från 20 euro och uppåt beroende på region och situation. I vissa fall säljs röster i paket om tusen stycken, för mellan 20 000 och 50 000 euro.

I Italien finns en lag som gör det möjligt för staten att beslagta maffiaägd egendom, om ägaren inte kan bevisa att den har förvärvats på lagligt sätt. Det råder med andra ord en omvänd bevisbörda: ägaren måste bevisa att egendomen står i rimlig proportion till hans eller hennes lagliga inkomster. Om så inte sker inom en viss tid, beslagtar staten egendomen. Tanken är att dessa tillgångar – fastigheter, mark eller företag – ska användas för sociala ändamål eller säljas. I praktiken är det ofta svårt att avyttra maffiakonfiskerad egendom, eftersom ingen vill bo i ett hus som tillhört maffian, i många fall av rädsla för repressalier från maffiafamiljen. Av samma skäl är det ofta svårt att anlita hantverkare för reparationer till dessa fastigheter. Trots dessa problem finns det personer som vägrar underordna sig maffians inflytande. Saviano berättar om prästen Don Giacomo, som trots hot bedriver verksamhet för funktionshindrade människor i det hus som en gång tillhört en kalabresisk maffiaboss.

Saviano skildrar de förtalskampanjer som ofta drabbar personer som försöker kämpa mot den organiserade brottsligheten. Dessa ”obekväma” personer bekämpas genom en omfattande ryktesspridning, där såväl medier, press som kända personligheter deltar, och som syftar till att underminera den väsentliga resurs som dessa personer har – deras personliga moral. Den som når framgång anklagas för att ha nått denna enbart genom goda kontakter, ”beskydd”, eller genom att själv inte ha rent mjöl i påsen. Det exempel som Saviano lyfter fram är den kände domaren Giovanni Falcone, som mördades av maffian i ett spektakulärt bombdåd 1992. Saviano påminner oss om att Falcone – trots de massiva hyllningarna efter hans död – var både smutskastad, isolerad och ifrågasatt under sina sista år i livet. Smutkastningskampanjer är fatala, eftersom de skickar en signal om att alla är likadana, lika skitiga, och att det inte tjänar någonting till att försöka åstadkomma förändring.

Den kritik mot Saviano man ibland hör i Italien är att det han avslöjar inte är nytt och att hoten mot hans person är överdrivna. Han kritiseras för faktafel och för att göra personlig karriär på att skriva om maffian. De namn som ”avslöjades” i Gomorra var redan namngivna i polisutredningar och domar. Varför är han i så fall hotad? Saviano ger själv svaret. Det är inte ordet och skribenten i sig som utgör en fara för maffian. Det är när man blir en publik person, när man blir lyssnad på och när idéerna eller tankarna får spridning och påverkar andra till att bjuda motstånd mot maffian, som orden blir farliga.

Savianos framgångar måste också ses i ljuset av det växande civila engagemang mot maffian som vuxit fram under de senaste trettio åren. Förändringen vittnar om en ny mentalitet hos yngre generationer som vägrar acceptera maffians maktstrukturer. Diskussionerna om den italienska politiska elitens maktmissbruk, överdrivna privilegier och skyhöga löner har väl heller aldrig varit så öppet kritisk som efter Berlusconis avgång hösten 2011.

En röd tråd som löper mellan de olika kapitlen blir tydlig i bokens slut. I flera berättelser lyfter Saviano fram betydelsen av det egna ansvaret. Det rör sig om en attityd som inte bara omfattar det egna privatlivet – ett ansvarstagande och engagemang för att inte låta likgiltigheten ta över. Savianos ord låter som ett eko av prästen Don Pino Puglisis credo: se ognuno fa qualcosa, ”om alla gör någonting”. (Han var präst i Brancaccio i Palermo och mördades av maffian år 1993.) Det egna ansvaret handlar om att sköta sitt jobb, att engagera sig, att försöka påverka. Den allra största faran mot konstitutionen och demokratin är likgiltigheten, att överlåta ansvaret till andra, att betrakta staten som något annat än oss själva.

Saviano får mig att tänka på alla de personer jag träffat på i min egen forskning om antimaffia på Sicilien: byggentreprenörer som vägrar betala skyddspengar till maffian trots att de varje vecka utsätts för påtryckningar, hot, stöld eller förstörelse. Jag tänker på affärsinnehavare, barägare, kockar, tidningsförsäljare, journalister, lärare, poliser, domare, präster, optiker, biografägare, socialarbetare och arkitekter jag talat med som försöker åstadkomma en förändring genom att sköta sina jobb, och vägra maffian ett inflytande över deras verksamhet. Saviano lyfter fram några av dessa människors arbete i sina berättelser. Det är ett värdefullt och viktigt bidrag. Han fångar upp en växande ilska och frustration som finns bland många italienare i dag. Trots maffia och andra politiska problem finns det hopp om förändring. Därför är Kom med mig betydligt ljusare i tonen än hans tidigare bok Gomorra.

Carina Gunnarson är docent i statskunskap vid Uppsala Universitet.

– Publ. i Respons 2/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet