Filosofi & psykologi

Makalös bok om kameleontisk transpappa och judiskt trauma

Mörkrummet
Susan Faludi (övers. Emeli André)

Leopard
367 sidor
ISBN 9789173437097

| Respons 5/2017 | 16 min läsning

Susan Faludis berättelse om hur hennes tyranniske pappa på ålderns höst bestämmer sig för att bli kvinna är hennes bästa bok hittills och har stor potential för att bli en klassiker. Den speglar samtidens stora frågor om identitet, könstillhörighet, judiskhet och nationalism. Faludi håller distansen till sin pappa, som efter könsbytet fortsätter att dominera sin omgivning lika mycket som när hon var machoman. Men så småningom blir denne osympatiske person kanske inte begriplig, men beundransvärd.

Susan Faludi. Foto: Russ Fischella

En vinterkväll 1976 bryter Steve Faludi mot sitt besöksförbud och tar sig in hos exfrun i villaförorten Yorktown Heights norr om Manhattan. Vrålande klampar han upp för trappan, slår in en dörr med ett basebollträ och hugger sedan fruns nya pojkvän i magen upprepade gånger med en schweizisk armékniv. Ambulans tillkallas, Steve häktas men släpps dagen därpå mot borgen, eftersom han hävdar att han försvarade sig mot en främling som inkräktade i hans hus. Steve slipper vidare betala underhåll och lyckas dessutom få inskrivet i skilsmässodomen att frun genom att dra tillbaka sin tillgivenhet de sista månaderna hade ”satt den svarandes hälsa på spel och orsakat att den svarande behövt medicinsk behandling och blivit sjuk”. Åren dessförinnan hade Steve upprepade gånger misshandlat dottern Susan och iklädd rollen som stenålderspatriark terroriserat familjen psykiskt och fysiskt. Modern tar ut skilsmässa, får skyddad identitet och dottern Susan – i dag en av USA:s mest tongivande journalister och feminister med böcker som Backlash och Stiffed bakom sig – bryter med den fruktade och psykiskt instabile fadern. De kommer knappt att ses under ett helt liv.

Sommaren 2004 händer det saker som får den frusna relationen att tina upp. Pappa Steve, nu 77 år gammal, skriver in sig hos doktor Sanguan Kanporn på Bangkok Phuket Hospital i Phuket och genomgår en könskorrigering för att bli kvinna. Han tar östrogen och får botoxinsprutningar, gör hårimplantat och ansiktskirurgi, sätter in silikonbröst och får slutligen fullskalig vaginalkirurgi. De manliga genitalierna, inklusive testiklarna, avlägsnas och på kirurgisk väg konstrueras blygdläppar, klitoris och en vagina. Efter operationerna tar Steve namnet Stefánie och skriver ett torrt brev till sin dotter: ”Kära Susan, jag har något intressant att berätta för dig. Jag har fått nog av att spela en aggressiv machoman som jag egentligen aldrig varit inuti.”

’Kära Susan, jag har något intressant att berätta för dig. Jag har fått nog av att spela en aggressiv machoman som jag egentligen aldrig varit inuti.’

Detta blir början på en lång resa för både far och dotter, som vindlar sig igenom allt från den judiska släktens tragiska historia, Ungerns politiska utveckling och ett besök på ett hemligt transdisco i en av Budapests nedlagda kommunistfabriker. Behöver det sägas att detta är en helt makalös bok?

Man kan kanske tro att kombinationen galen transpappa och judiskt trauma är barock, rentav smaklös – men det finns kopplingar som löper som ett svampmycel under ytan och slutligen blommar upp i hela sin prakt mot slutet. Läsarens största rädsla är sällan att historien ska förlora i värdighet, utan snarare att Faludi efter alla år av förnekelse från pappans sida ska hoppas på försoning. Men vi behöver inte oroa oss. Faludi är en erfaren och hårdför journalist som alltid håller distansen och sällan röjer vad hon känner eller tänker, och framför allt: hon tror inte på enkla lösningar. ”Trodde hon”, frågar hon sig tidigt i berättelsen apropå faderns överdrivna entusiasm över sin nyvunna skönhet och voluminösa byst, ”att könskorrigering var ett slippa ur fängelse-kort, en snabbfix på ett liv av dåliga beslut och ömsesidiga beskyllningar?” Naturligtvis undrar hon också om hans psykologiska stormar hade varit ”protester mot en existens i fel roll”.

Svaret kommer snabbt. Kanske är det så i viss mån, men könsdysforin är långt ifrån hela förklaringen till Steves otäcka och bisarra uppförande. Även som Stefánie fortsätter hon att bete sig som en ärkeidiot och lägger hur mycket energi som helst på att domdera andra människor och kontrollera den nära omgivningen. Det räcker att läsa de överspända mail som far och dotter utväxlar före det första mötet för att inse att Steve trots korrigeringen inte har förändrats på mer än ett ytligt plan. Bergsbestigarutrustningen och Black and Decker-verktygen är utbytta mot stilettklackar och rubinrött läppstift, den aggressiva attityden ersatt med en lika extrem femininitet. Steve som varit sinnebilden av den händige hemmafixaren njuter nu av att känna sig hjälplös och bli uppassad som en lady.

Steve som varit sinnebilden av den händige hemmafixaren njuter nu av att känna sig hjälplös och bli uppassad som en lady.

Hennes favoritsysselsättning är att sitta på något av Budapests kaféer, äta wienertårta och ta emot sirliga komplimanger av kyparna. Faludi lägger band på sig för att inte säga något dumt om hennes kvinnosyn, men man anar vad hon tänker; hur kan en man som sitter på alla privilegier frivilligt välja att göra om sig till sinnebilden av det hjälplösa våpet – ett våp som var de gamla radikalfeministernas hatobjekt på det 70-tal när många kvinnor i Faludis generation formade sin feministiska världsbild. Vi får aldrig riktigt något svar, men Faludi är inte rädd för att gräva i saken.

Hon ställer fråga på fråga som fadern med sedvanlig nonchalans viftar bort, men slutligen går han henne tyst till mötes och drar fram en jättehög med foton ur sina hemliga gömmor. Av bilderna att döma visar det sig att Steve före könskorrigeringen var en väldigt aktiv besökare på transsidor på nätet där man fetischerar olika femininiteter och fantiserar sexuellt. På foto efter foto poserar den då sjuttioårige fadern i olika erotiska utstyrslar: lackstövlar, gummikorsetter, rysch, skolflickskläder och svarta pageperuker. Faludis kommentarer om faderns utsvävningar i fetischvärlden är mycket sparsamma och ibland undrar jag vad hon egentligen tycker om transpersoner.

Vissa av den äldre generationens radikalfeminister, som byggt sin ideologi på essentialism och biologiskt kön, har aldrig betraktat transkvinnor som ”riktiga” kvinnor utan exkluderat och i vissa fall direkt motarbetat dem. Med 90-talets queera och sexradikala feminism släpptes det in ny luft, men frågan är om inte Faludi står med ena foten i vardera läger.

Med 90-talets queera och sexradikala feminism släpptes det in ny luft, men frågan är om inte Faludi står med ena foten i vardera läger.

Trots att fadern själv säger att hon är fullständigt lycklig efter könskorrigeringen känner man sig inte helt övertygad om att Faludi tror det. Inte heller läsaren är särskilt övertygad om att hon är det och jag tycker att Faludi kunde ha varit tydligare med att tala om att fadern inte är särskilt representativ för transvärlden. De flesta som gör en könskorrigering lever ett liv som alla andra efter operationen. Steve är en undantagsmänniska som är extrem i alla lägen, vilket den fascinerande redogörelsen för hans liv som retuscherare inom fotobranschen och hans korta exil i det segregerade Brasilien vittnar om. I hennes tystnad kring denna fråga läser jag in en skepsis mot hela idén med könsbyten, men jag kan ha fel. Just genom att i alla lägen hålla sig kyligt objektiv kan hon ju också lyfta frågor som andra gärna tonar ner eller förtiger för att de är för komplexa. Då tänker jag dels på den sexuella fetischmen, dels på det medicinska kravet på att manifestera heterosexuell normativitet för att få tillstånd att operera sig som transsexuell.

För nu visar det sig att besöken på de erotiska transsidorna inte alls var någon tillfällig fling som pappan först sade. De pågick med manisk besatthet under flera års tid. Bland barocka bordellutstyrslar och gummikorsetter ligger lådor med tusentals sextexter staplade. Flera av dem är berättelser från före operationen som entydigt upprepar samma motiv: ”Steve ska bli Stefánie, hans framfusiga, fräcka och arroganta manliga jag ska förintas och ersättas med en sockersöt, trippande och hjälplöst ultrafeminin personlighet, som en vek slavflicka.” Därefter kommer en lång rad sexberättelser i genrer som ”Tvångsfeminisering” och ”Regression” med crossdressing, infantilisering och smisk som huvudsakliga ingredienser. Dessa har Steve publicerat på nätet, ofta illustrerade av selfies där han klätt sig i platinablond peruk, stilettskor och pigkläder. Nu, säger hon, har hon lagt ”det där” bakom sig och klär sig mer modest.

Kan man verkligen lägga något så extremt bakom sig bara för att man byter kön, och vad är det för komplicerade behov och begär som fadern tillfredsställer genom iscensättandet av dessa transvestitiska sexfantasier?

Man undrar vad Faludi tänkte? Kan man verkligen lägga något så extremt bakom sig bara för att man byter kön, och vad är det för komplicerade behov och begär som fadern tillfredsställer genom iscensättandet av dessa transvestitiska sexfantasier? Det får vi aldrig veta. I stället lotsar Faludi oss lugnt och sakligt genom transvärldens subgenrer så att vi själva ska kunna fundera över frågorna som väcks. Hon konstaterar slutligen att pappan inte klarade de psykologiska testerna som krävdes för könskorrigering utan valde att ta saken i egna händer. Han skippade halva hormonkuren, struntade i kravet att leva som det andra könet i ett år, förfalskade (på egen hand!) sina id-handlingar och åkte till Thailand och utnyttjade en filantropisk läkare för att få sin vilja igenom. Så kan man också göra, men det tillhör givetvis inte vanligheterna, vilket kanske Faludi borde ha upplyst om i stället för att berätta transkvinnan Melanies historia som först byter kön, sedan ångrar sig, byter tillbaks och sedan befinner sig mitt emellan.

Det är sant att det finns människor som ångrar sina operationer, och det finns många som får avslag – men återigen, de allra flesta är nöjda både med sina könskorrigeringar och sina liv efteråt, så Faludis exempel är rätt udda. Liksom Steve finns det naturligtvis de som agerar på egen hand för att komma igång med sin behandling om de får avslag, men faktum är att de flesta transpersoner redan i förväg vet vad de ska svara för att få godkänt på sin psykologiska utvärdering. Även detta tar Faludi upp och här anar man en mild kritik. Det narrativ som måste reproduceras för att diagnosen könsdysfori skall ställas och behandling förskrivas innehåller några givna inslag som går tillbaka till föråldrad litteratur och forskning; till exempel förväntas en transperson känna äckel inför sina medfödda könsorgan.

Andra inslag som man bedömer som äkta trans är avsaknad av tvivel eller ambivalens inför korrigeringen, en traditionell syn på könsroller (män kör bil, kvinnor bakar cupcakes) skepsis mot homosexuell- och queersexualitet, och – sist men inte minst – en tidig insikt om att man fötts i fel kön. Avvikelser från narrativet accepteras sällan. Psykologerna vill se en sund heterosexuell människa som känner stark längtan efter att vara normal och passa in, och vars livshistoria följer den etablerade mallen för könsdysfori. Transpersoner som längtar efter behandling förmedlar de ”rätta” svaren till varandra via nätet så de blir godkända.

Men nu är ju sanningen den att alla människor – trans eller ej – precis som Steve inte vill passa in i det heteronormativa samhället, och även om Faludi inte säger det rent ut kanske hon funderar över om man i stället för att nåla fast människor i svartvita kategorier som homo eller hetero, kvinna eller man, ska se att det finns en skala av kön, genus och sexualiteter att välja mellan, och att de förändras. Stefánie säger själv att de exhibionistiska kläderna var en fas, att hon har kommit över det – ”jag är inte sån längre”, och kanske är det faktiskt sant. Kanske måste man ha en mindre rigid syn på könsroller, låta vissa transpersoner behålla sina ursprungliga kön om de så önskar utan att nekas ny könsidentitet, och låta människor röra sig fritt inom sin identitet alltmedan livsresan fortlöper.

Okej, Steve är inte ”längre sån”. Men bara för att hon lagt bordellkläderna åt sidan har hon knappast slutat vara extrem. När Faludi försöker ringa in faderns sanna identitet upptäcker hon ett mönster. Förställning och snabba identitetsbyten löper som en röd tråd genom hela livet, och det handlar inte bara om att kasta sig mellan manligt och kvinnligt. Steve/Stephen/István/Puská/Stefánie/Stefi är en verklighetens Zelig som har glidit in och ut ur identiteter efter behag och nödvändighet, och även om både Faludi och läsaren inser att det förflutna inte kommer ge oss något definitivt svar på varför hon är som hon är, måste resan ändå göras. För hennes skull.

Pappa vägrar givetvis. Hon vill inte prata om vare sig familjen eller uppväxten, inte heller om den judiska församling de tillhörde. Hon vill absolut inte tala om kriget och under inga omständigheter älta Förintelsen. ”Det är ointressant”. Men Faludi pressar och pressar och slutligen ger Stefi med sig, drar på sig stilettklackarna och hämtar nyckeln till sin svindyra, tyska husbil ”Der California Exclusive” och ger sig ut i 140 knutar på Budapests gator. Tillsammans påbörjar far och dotter den smärtsamma nedstigningen i det förflutna, och även om transtemat är det mest spektakulära i Mörkrummet är detta egentligen en bok som till största del handlar om Susan Faludis ungersk-judiska släkt. Det är en berättelse som berör på så många plan.

Det är en berättelse som berör på så många plan.

Egentligen hette de Friedman och hörde till stadens välbärgade skikt sedan flera generationer tillbaka. När staten under de första decennierna av 1900-talet krävde total assimilering ändrade man namnet till det magyarska Faludi för att visa god vilja. Det hjälpte inte. Ungerns judar gick ett ovanligt grymt öde till mötes under andra världskriget, och en av de frågor Faludi söker svar på är hur just deras familj kunde klara sig undan gaskamrarna. Fadern tycker först att även det ”är ointressant” och vill bara prata om de exklusiva jugendfastigheter som nazisterna stal av Friedmans och som nu är bostadsrätter. Faludi letar i stället för egen hand i de nyupprättade judiska arkiven, och det är smärtsamt att följa henne genom den svarta statistiken. Efter befrielsen i maj 1945 knackades det dörr för att se hur många judar som fanns kvar i staden. Det var en knapp spillra. Faludi får en panikattack och det känns även rent fysiskt hos läsaren. Med den grävande journalistens envishet försöker hon förstå förödelsen genom att studera historien, och visar genom en rad exempel hur judehatet under 1800-talet komponerades av lika delar xenofobi, misogyni och homofobi. Juden framställdes som feminin och vek, ett främmande inslag i nationsbygget som måste assimileras totalt för att Ungern skulle blomstra. Men inte ens den mest hårdföra anpassning hjälpte som bekant. Judar som avsagt sig sin tro, döpt sig, naturaliserat sina namn, gift sig med kristna letades fram och kördes till lägren. I Budapest som vid sekelskiftet bestått av 20 procent judar blev fyrahundra kvar.

Så hur klarade sig familjen Friedman? Sent omsider väljer Steve att berätta. Och vilken story! Som tonåring klädde han ut sig i pilkorsarkläder, gick rakt in i nazihögkvarteret och begärde ut paret Friedman med förevändningen att de skulle arkebuseras. Iskallt förde han dem sedan genom korridorerna och ut i säkerheten, och samma sak gjorde han även för en annan släkting. När Faludi frågar om han inte var rädd och om det inte var svårt att stå där utklädd till pilkorsare med ett så judiskt utseendee, svarar hennes far bara nej, det var lätt: ”Jag har alltid varit bra på att fejka.” Svaret kan vara nyckeln till hela hans historia.

Som läsare får man nyckel efter nyckel till gåtan Steve Faludi och så småningom mjuknar denna inledningsvis osympatiska person upp i konturerna och blir, om inte begriplig, så beundransvärd.

Men något måste väl även en kameleont som Steve ha varit rädd för? Jodå. Han var direkt skräckslagen inför det ofta förekommande ”judetestet”: en nazist eller magyar kunde när som helst komma fram på gatan och dra ner byxorna på en man för att se om han var omskuren. Att skylla på förhudsproblem, visa falskt läkarintyg och spela kristen hjälpte i enstaka fall, men för det mesta innebar ”judetestet” en enkel biljett till lägren. Faludi säger inte mycket om vare sig pilkorshistorien eller omskärelsekontrollen, men berättelserna talar för sig själva. Som läsare får man nyckel efter nyckel till gåtan Steve Faludi och så småningom mjuknar denna inledningsvis osympatiska person upp i konturerna och blir, om inte begriplig, så beundransvärd.

Susan Faludi har med Mörkrummet inte bara skrivit sin bästa bok hittills, det är också en historia som bär på en enorm klassikerpotential. Likt ett glödhett järn bränner den sig rakt igenom alla samtidens stora frågor om identitet, könstillhörighet, judiskhet, nationalism och – inte minst – det nya hotet mot demokratin som de högerpopulistiska partierna i Europa uppställer. Med framgångarna för partiet Jobbik, som bildades 2003, har den hårdföra antisemitism, som så länge odlats i det fördolda, blossat upp i Ungern igen, och det Faludi med sina historiska paralleller vill visa är att den nu liksom tidigare går hand i hand med ett auktoritärt styre. Vid valet 2013 uppgav en tredjedel av de ungerska medborgarna i åldersspannet 18–39 att de hyste agg mot judar.

På det personliga planet formulerar Faludi genom sina kombinerade djupdykningar i den judiska historien och den transsexuella underjorden dolda kopplingar mellan utstyrsel och undsättning, maskerad och befrielse. Far och dotter når aldrig någon försoning, men de får likväl tio år tillsammans innan Stefánie går bort, och en sak är säker: om könspolisen hade stigit fram på gatan i Budapest och dragit ner byxorna på Stefánie hade hon inte behövt vara rädd, för de hade inte hittat något. Stefánie var en riktig kvinna.


Gabriella Håkansson

Gabriella Håkansson (1968) är författare, essäist och litteraturkritiker med bakgrund på Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. I dag är hon främst knuten till Sydsvenska Dagbladet och medverkar regelbundet i radions OBS. Håkansson har varit aktiv som vice ordförande inom Sveriges Författarförbund, publicerat sig i en rad svenska och nordiska tidskrifter och arbetar i dag med en historisk romantrilogi som utspelar sig i 1800-talets London. I Respons skriver hon om historia i alla dess former – kulturhistoria, idéhistoria, litteraturhistoria etcetera. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Utbildning
    Tesdrivande om det svenska kunskapsfallet
    De svenska skolreformerna 1962–1985 och personerna bakom dem Inger Enkvist
  2. Politik & samhälle
    Bildningsfrågor går på tvärs med den etablerade politiska skalan
    Varken bildning eller piano – Vantrivs borgerligheten i kulturen? Lars Anders Johansson (red.)
  3. Konstarterna & medier
    Aktivistisk poesi som vill förändra världen
    Poesi som politik – Aktivistisk poetik hos Johannes Anyuru och Athena Farrokhzad Evelina Stenbeck