Föregående

nummer

Torsdag 17 augusti 2017

5/2015

Tema: Östeuropeiska filmskapare granskar den epok och det arv som kommunismen lämnat efter sig sedan fallet för 25 år sedan.
Historia
Bert Edström, Ragnar Björk & Thomas Lundén (red.)
Rudolf Kjellén – Geopolitiken och konservatismen
Hjalmarson & Högberg | 337 s | Isbn 9789172241961
Recensent: Kristian Gerner
Maktens förhållande till rummet

Boken har målsättningen att visa att Rudolf Kjelléns teorier är relevanta för dagens forskning och frigöra honom från kopplingen till nazismen. Även om antologin visar en man som tycks hämtad från Grönköpings Veckoblad lyckas den avliva en rad faktoider om Kjellén.

Geopolitik bör helst uttalas på tyska, med hårt ”g”. Ordet myntades av Rudolf Kjellén och förknippas med nazismen och Hitlers erövringspolitik i Östeuropa. I enlighet med faktoidens logik har Kjellén, som dog 1922, utmålats och av många uppfattats som (proto)nazist. Det är bestickande att samme Kjellén har blivit upphovsman till ännu en faktoid, nämligen som den som ”uppfann” folkhemmet och var dess ”teoretiske fader”.

Antologin om Rudolf Kjellén denazifierar sitt objekt genom att göra ”geopolitik” till ett analytiskt begrepp. Kjellén berövas också upphovsrätten till ”folkhemmet”. Termen reduceras till en av flera som Kjellén använde när han presenterade sin konservativa (organiska) samhällsyn. I inledningen till volymen visar Bert Edström hur Per Albin Hanssons antagonist Arthur Engberg hade ambitionen att misskreditera sin konkurrent genom att koppla dennes bruk av termen ”folkhemmet” till den konservative Kjellén. Ironiskt nog, menar Edström, skulle Kjellén emellertid ”ha känt igen sig och trivts” i den socialdemokratiska folkhemsdiskursen under 1930-talet.

Boken har en dubbel målsättning. Den första är att påvisa hur Kjelléns teorier är relevanta i dagens forskningsdebatt i ämnet internationella relationer (IR) och därför förtjänar att diskuteras och brukas som inspirationskälla. Kjelléns sentida efterträdare på den Skytteanska professuren i statskunskap i Uppsala, Leif Lewin, berättade år 2012 för Edström hur han, Lewin, på International Political Science Associations konferens i Rio de Janeiro år 1972 upptäckte att Kjellén var ett aktat namn. När Lewin presenterade sig som ”direkt arvtagare” till Kjellén fick han en hedersplats på podiet och forskare från andra länder ställde sig på rad för att få hälsa på Lewin. Den andra målsättningen är att rehabilitera Kjellén moraliskt genom att frigöra honom från den förmenta kopplingen till nazismen. Den tvåfaldiga operationen består således i att dels skriva in Kjelléns verk i det aktuella forskningsläget i dag, dels placera honom i den värld som formade honom och som han verkade i.

Edströms redogörelse för Kjelléns långvariga utanförskap i den svenska statsvetenskapliga debatten är ett preludium till den rehabilitering av objektet som kommer i de följande elva kapitlen. Det är en praktisk tillämpning av Thomas Thorilds tes att bedöma varje verk utifrån dess angivna förutsättningar; här tillkommer också hänsyn till det förhärskande språkbruket i Kjelléns värld. Det var retoriskt utsmyckat, storvulet och rikt på metaforer. När dessa skalas bort ”återstår en i många avseenden god och träffsäker analys”. Orden är Claes-Göran Alvstams i presentationen av Kjellén som naturgeograf, med syftning på pregnanta resonemang kring gränser i naturen och i människors föreställningar. Omdömet återkommer i sak i Carl Marklunds, Ola Tunanders och Ragnar Björks bidrag. Dessa tre författare behandlar Kjellén som en i dag relevant IR-teoretiker. Marklund visar dels hur den kulturella vändningen gjort Kjelléns inriktning relevant, dels hur Kjelléns teser om Östersjöområdet och om den potentiella ryska marknaden ter sig aktuella i ljuset av den svenska Östersjöpolitiken efter järnridåns försvinnande.

Kjellén hade för avsikt att göra karriär som historiker eller som statsvetare. Den docenttjänst som stod att vinna vid Göteborgs högskola, när Ludwig Stavenow erhållit historietjänsten, inbegrep undervisning i geografi. Kjellén tvingades in på geografins område. När tjänsten omvandlades till en professur i statskunskap befriades Kjellén från geografiundervisningen. Alvstam beklagar att denne inte fick någon riktig efterföljare i sin strävan att göra en syntes av geografi och politiska traditioner. Detta är en indirekt hänvisning till bokens uppenbara ambition att snart hundra år efter föremålets död göra denne till profet i sitt eget land; i utlandet har han uppenbarligen varit profet hela tiden.

Kjellén var mån om att framhäva att hans ämne inte var statsvetenskapen – som vid denna tid närmast var en rättshistorisk disciplin med inriktning på statsskicket – utan statskunskapen. I den tyske geografen Friedrich Ratzels efterföljd valde han att betrakta staten som en organism och ett rike och inte som en juridisk konstruktion. Analogt intresserade han sig inte för geografi i sig utan för geopolitik. I sitt bidrag placerar Thomas Lundén ämnet inom kulturgeografin: maktens förhållande till rummet är Lundéns värdeneutrala definition av Kjelléns begrepp geopolitik.

Den mest handfasta inplaceringen av Kjellén i hans egen tid gör Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm. Deras kapitel ”Nationalisten och boerbeundraren” formar sig till en antropologisk analys av boersamhället, sett genom Kjelléns ögon med socialdarwinismen och värdekonservatismen som riktmärken. Författarna framhåller att Kjelléns entusiastiska ställningstagande för boerna i deras kamp mot det brittiska imperiet delades av liberaler och socialdemokrater i Sverige. Dessa närmade sig tidvis Kjelléns ideal och beundrade ”ett folk i vapen, uppburet av en stark nationalanda”.

Drygt sextio år senare gjorde socialdemokraterna i Sverige – i likhet med kommunisterna och den utomparlamentariska vänstern – en likartad bedömning av FNL:s väpnade kamp mot sin tids imperiemotståndare USA. I dag har stora delar av den svenska vänstern i namn av identitetspolitik behållit och vidareutvecklat denna hållning, som Torbjörn Elensky har framhållit (”Mörka krafter kan kapa upplysningsarv”, SvD 29/1 2015). Kjellén kan sättas in i en ny associationskedja och göras till en förelöpare till dagens identitetspolitiska vänsterrörelser och till deras föreställningar om ”folket”.

Redan i inledningen refererar Edström till det faktum att Kjellén hade förblivit en förgrundsfigur i den internationella forskningsgemenskapen även om han fallit i glömska – eller snarare förtalats och avfärdats – i den svenska. I antologin kan den brasilianske forskaren vid Latinamerikainstitutet i Stockholm Andrés Rivarola Puntigliano framhäva att Kjelléns politisk-geografiska ansats är relevant om man vill förstå dagens brasilianska handelspolitik. Ansatsen kan återkomma ”som viktig analysmodell” i utformningen av en latinamerikansk anti-US-amerikansk integrationsmodell.

Ola Tunander använder Kjelléns geopolitiska teori i en analys av Nato som ett kosmopolitiskt statsförbund under USA:s ledning. Hos Kjellén var det Tyskland som skulle ha den ledande rollen, men i övrigt har enligt Tunander Kjelléns modell blivit verklighet. Föga förvånande, med tanke på Carl Schmitts renässans i dagens geopolitiska debatt, inte minst i Putins Ryssland, gör Tunander en koppling till Schmitts begrepp Grossraum. I en bok som på alla sätt försöker frigöra Rudolf Kjellén från associationen till den idévärld som inspirerade Hitlers imperiebygge suggererar Tunander att det i dag är vänsterns nemesis USA som representerar Kjelléns ideal. Han karaktäriserar USA som ett Reich:

Men det är först efter kalla krigets slut som vi kan se att detta statsförbund [Nato] inte utgör en allians, som den anglosaxiska geopolitiken föreställde sig, utan en organisering grundad i västliga värderingar och idéer, ett Grossraum under ledarskap av ett Reich, i enlighet med den svensk-tyska geopolitikens uppfattning. (s. 223)

Väl att märka använder Tunander Kjelléns teori deskriptivt och inte normativt. Medan Rosenblad och Söderholm åskådliggör hur Kjelléns hållning till boernas kamp motsvarar identitetspolitiken hos dagens vänster, visar Tunander att Kjelléns geopolitiska analysmodell kan vara relevant som inspiration för dagens USA- och Nato-kritiska vänster.

Ragnar Björk placerar in Rudolf Kjellén i dennes samtida miljö. Han framhåller att bilden av Kjellén blir mångfacetterad när man inser att denne verkade under en tid då personer av hans slag hade tre roller, tre framträdelseformer i det offentliga: politiken – Kjellén var riksdagsman – vetenskapen – Kjellén var professor – och publicistik – Kjellén skrev reportage och debattartiklar i pressen.

Björk redovisar Kjelléns framtoning som en tongivande aktör i sin samtid inom alla de tre sfärerna, men han lägger tyngdpunkten vid dennes roll och betydelse som samhällsvetare. I två kapitel, ”Kjellén och Herbert Hoover: Samhällsanalys mellan 1800-tal och mellankrigstid, mellan determinism och politikens förmåga” respektive ”Kjellén, professorskonservatismen, det historiska och det emancipatoriska” mejslar Ragnar Björk ut Kjellén till en idealtyp för en samhällsvetare i det allmännas tjänst. Implicit anknyter han till Jürgen Habermas indelning i tre kunskapsintressen. Det som står i fokus i värderingen av Kjelléns insats är produktionen av användbar samhällsnyttig kunskap.

Thomas Lundén hävdar att Kjelléns begrepp geopolitik i dagens språkbruk är samhälls- eller regionplanering. Begreppet befrias på detta sätt från de ominösa övertonerna. Ragnar Björk utvecklar denna ”modernisering” av Kjellén genom att göra denne till en historisk länk mellan de filosofiska systembyggarna Hegel, Comte och Marx och det moderna utredningsväsendet. Det senare går ut på att inventera olika kunskapsområden och genom bidrag från ämnesexperter skapa en överblick över olika processer i samhället och lägga en grund för politiska ingrepp. Björk nämner som exempel översikten ”Recent Social Trends”, som initierades av USA:s president Herbert Hoover. Kjelléns geopolitiska teori ska inte förstås deterministiskt utan ses som ett analysinstrument. Ytterst var det politikerna som skulle bestämma samhällets väg.

Denna antologi visar fram en vetenskapsman, politiker och publicist som genom sina utsagor och ställningstaganden i många fall skulle kunnat inta en framträdande plats i Grönköpings Veckoblads persongalleri. Gunnar Falkemark ger exempel på sådant i kapitlet ”Kjellén och första världskriget”. Detta oaktat lyckas antologin väl med försöket att avliva faktoiden Rudolf Kjellén. Han framstår inte som en skam i Skytteanums ättartal utan som en värdig föregångare till Leif Lewin.

Kristian Gerner är professor emeritus i historia vid Lunds universitet.

 

– Publ. i Respons 5/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet