Föregående

nummer

Tisdag 17 oktober 2017

6/2012

Tema: EU borde inte ha infört en gemensam valuta och penningpolitik utan att samtidigt införa en fiskal union.
Politik & samhälle
David James Smith
Den unge Mandela
Frihetshjälte och revolutionär
Leopard | 409 s | Isbn 9789173433945
Recensent: Julia Jennstål
Mandela bakom myten

I sin bok har David James Smith med framgång tagit sig bakom den officiella bilden av den unge Nelson Mandela. Utan sin helgonstatus blir Mandela mycket mer levande som människa men det är inte säkert att han är lika inspirerande.

Det finns människor som har en särskild plats i vår historia: politiska ledare med en stark moralisk övertygelse som vigt sina liv åt att förverkliga en vision om ett bättre, mer rättvist och jämlikt samhälle. Aung San Suu Kyi, Martin Luther King, Mahatma Gandhi och Nelson Mandela tillhör den skaran.

David James Smith vill med sin bok om Mandela ”rädda den helgonförklarade Madiba från torra historieböcker, skala bort myten och teckna ett nytt porträtt av en mångsidig människa, sätta hans politiska bedrifter i samband med hans personliga karaktär och samtidigt se vilka följder hans engagemang fick för hans privatliv och familj”. Han lyckas med sin föresats.

Historien om Mandelas liv är bekant. Han föds in i aristokratin och uppfostras till att bli hövding. I tjugoårsåldern revolterar han mot traditionen när han rymmer till Johannesburg för att undslippa ett arrangerat äktenskap. Det är i Johannesburg han för första gången på allvar konfronteras med apartheidsystemets effekter. Det är också i Johannesburg som han kommer i kontakt med motståndsrörelsen och introduceras för de personer som kommer utöva stort inflytande över hans politiska tänkande. Kampen intensifieras successivt och driver till slut Mandela att gå under jorden. Efter en internationell rundresa fångas han in år 1962. Under rättegången som följer håller Mandela sitt kanske mest kända tal som slutar med att han säger sig vara beredd att dö för att förverkliga sina politiska visioner.

Denna historia har berättats många gånger förr. Trots det lyckas Smith bidra med nya spännande, intressanta detaljer genom sin noggranna (får man verkligen hoppas eftersom referensinformationen är något knapphändig) läsning av både primär- och sekundärkällor. I kontrast till den etablerade historien fokuserar Smith på de motspänstiga delarna, detaljerna som lagts åt sidan. Till exempel ger han utrymme åt de långtgående flyktplaner som smiddes när Mandela satt häktad i väntan på Rivoniarättegångens början. Mandela ansåg att flykten skulle skjutas på framtiden eftersom det kunde bli lättare att fly senare och dessutom ge större uppmärksamhet om flykten genomfördes efter att domen fallit. Genom dessa diskussioner mellan Mandela och hans närmaste allierade påminns vi om att det inte är en moralisk princip som vägleder Mandela utan strategiska överväganden. På samma sätt fortsätter Smith att lyfta fram, inte alltid helt ny information, men likväl undanskymda delar av Mandelas politiska tänkande och utveckling.

Utöver att belysa de mindre uppmärksammade delarna av Mandelas liv har Smith tagit del av dokument som hittats i ett arkiv i staden Mthatha (tidigare Umtata) och som kompletterar och komplicerar berättelsen om Mandelas uppväxt. Arkivet ger bland annat ny inblick i processen som ledde fram till att Mandelas far avsattes som hövding, vilket var en av de mest betydelsefulla händelserna under Mandelas barndom. I sina memoarer har Mandela berättat om de umbäranden och den förödmjukelse som avsättandet av hans far innebar för familjen och hur det bidrog till att forma hans egen karaktär. Faderns principiella motstånd mot de vita myndigheterna och hans vägran att lyda en kallelse att inställa sig i domstolen inspirerade Mandela. Den ”stolta upproriskhet” och ”envisa känsla för rättvisa” som fadern uppvisade var något Mandela även kunde se hos sig själv. De nya dokumenten ger dock en mindre smickrande skildring av förloppet. Anledningen till att fadern skulle inställa sig i domstolen var för att han anklagades för korruption och missbruk av sina befogenheter som hövding och han dömdes också för dessa brott. Denna bild står i bjärt kontrast till den historia Mandela valt(?) att berätta.

Genom att jämföra olika personers minnesskildringar utmanas den välansade historien om Mandelas uppväxt. I en intervju med Nozolile Mtiraras får Smith höra en annan historia om hur det gick till när Mandela och Justice (son till Jongintaba) rymde till Johannesburg. Tidigare har vi hört att hövdingen, utan Mandelas och Justices medgivande, utsett varsin brud till dem och att de rymde för att de opponerade sig mot denna tradition. Nozolile var den brud som utsetts åt Justice. Fyra år efter rymningen återvände Justice och gifte sig med Nozolile. Enligt henne verkar det aldrig funnits någon brud utsedd åt Mandela. Kanske minns hon fel, kanske kan hon inte veta, men oavsett så visar detta att den muntliga berättartradition Mandela ägnat sig åt kan vara ensidig och präglad av den som fått rätten att berätta den officiella historieskrivningen. Fanns det ingen brud utsedd åt Mandela måste det rimligtvis finnas en annan anledning till att han rymde.

Nozolile berättar också att hennes och Justices äktenskap präglades av återkommande otrohetsaffärer. Vid ett tillfälle hade Justice rest iväg på semester tillsammans med en annan kvinna och i desperation beslutade Nozolile att återvända till sin familj. Enligt Nozolile hade Mandela då vänt sig till chefsministern i bantustanregeringen och krävt att hon måste återvända till sitt äktenskapliga hem. De patriarkala värderingarna Mandela ger uttryck för i detta sammanhang blir ännu mer graverande när Mandelas första fru Evelyn Mase berättar om sin relation till Mandela.

Smith ägnar mycket tid åt Evelyns berättelse eftersom han anser att hon behöver en försenad upprättelse. Hennes tid med Mandela har blivit höljd i dunkel och ingen har verkat intresserad av att berätta hennes historia. Evelyn gifte sig med Mandela 1944. Under loppet av några år fick de fyra barn, varav en flicka dog i späd ålder. I takt med att Mandelas politiska engagemang ökade blev äktenskapet alltmer problematiskt. Skilsmässan slutfördes år 1958, bara ett par månader innan Mandela gifte om sig med Winnie.

Efter att ha tagit del av Evelyns historia i Smiths tappning är min första tanke att jag måste omvärdera min bild av Mandela. Inte nog med att Mandela hade många utomäktenskapliga förbindelser, han tog hem sina älskarinnor när Evelyn var hemma. Förmodligen resulterade en otrohetsaffär i ett barn. Än mer oväntade är berättelserna om Mandelas övergrepp på hustrun. Evelyn ansökte om äktenskapsskillnad redan år 1956 och i anmälan beskrevs upprepade fall av misshandel. Anklagelserna prövades aldrig i domstol. Efter en utdragen process slutade det med att Evelyn drog tillbaka sin anmälan och Mandela begärde skilsmässa som beviljades år 1958.

En central källa till Mandelas liv är hans memoarer Long Walk to Freedom. Smith ger en utförlig beskrivning av tillkomsten av den text som ligger till grund för memoarerna och vilket inflytandet kollegorna hade på den. Mac Maharaj försökte övertyga Mandela om att skriva mer om sitt privatliv. Till slut gick Mandela med på att skjuta in en mening där han skriver om upplösningen av sitt äktenskap: ”Och sedan levde jag ett fullständigt omoraliskt liv.” Men inte ens denna uddlösa beskrivning återfinns i memoarerna, där det helt saknas spår av omoraliskt leverne. Det finns ett par rader om en del känsloladdade scener från slutskedet av äktenskapet med Evelyn, bland annat en när Mandela kommer hem och finner hemmet tomt och gardinerna nedplockade. Just det faktum att gardinerna var borta säger han gjorde starkast intryck på honom. Smiths efterforskningar tyder på att denna scen förmodligen aldrig ägde rum.

Det har alltid funnits en spänning, ibland öppen fientlighet, mellan Mandelas första familj och den familj han bildade med Winnie. Det enda som de båda familjerna verkar vara överens om är att de blivit offrade i kampen. (Winnie har skrivit om sin tid med Mandela i sin biografi Part of My Soul Went with Him, 1985.) På många sätt delar hon Evelyns upplevelser när det gäller att ständigt vara bortprioriterad, men Winnie var inte lika oförberedd. Hon visste från början vilket liv hon skulle leva som gift med Mandela och dessutom drevs även hon av ett politiskt engagemang. För Evelyn var det annorlunda. Mandelas politiska utveckling tog fart efter giftermålet och hennes engagemang var av mer religiös än politisk karaktär.

Ibland lägger dock Smith kraft på att ingående redogöra för skillnader i olika personers minnesbilder utan att argumentera för varför det är viktigt. Likaså finns det en del överlastade avsnitt där detaljerna lever sitt eget liv. Dessa utvikningar har man dock överseende med, eftersom man i utbyte får en del guldkorn. Platser och personer som försvunnit ur historien men som under ett visst skede hade stor betydelse för den politiska kampen beskrivs målande. Det gäller till exempel den överbefolkade urbana bosättningen Sophiatown som blev en smältdegel för olika kulturer.

Smith gör Mandela mänsklig genom att visa på mindre kända och mer privata händelser och relationer. Där bakom myten finner vi drag av narcissism, kryddat med revanschlust, personliga maktambitioner och patriarkala konservativa värderingar. Trots detta fick Mandela helgonstatus. Vid hans frigivning drogs paralleller till Jesu återkomst. Evelyn uttryckte sina känslor inför detta mottagande av Mandela i en intervju 1990: ”Hur kan en man som begått äktenskapsbrott och övergett hustru och barn vara Kristus? Hela världen dyrkar Nelson för mycket. Han är bara en människa”.

En fråga blir hängande i luften efter läsningen av Smiths bok. Hjältar har en förmåga att inspirerar oss andra dödliga till ett högre moraliskt medvetande och levnadssätt. Om syftet med hjältarna är att vara en källa till inspiration är frågan om bästa sättet är att odla myten omkring dem eller att göra dem mänskliga? Personligen skulle jag säga att myten är mer inspirerande.

Julia Jennstål är fil. dr i statsvetenskap vid Uppsala universitet.

– Publ. i Respons 6/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet