Föregående

nummer

Lördag 21 oktober 2017

4/2012

Tema: Nationalekonomerna förutsåg inte kraschen, men deppar inte. Det är fortsatt högkonjunktur för självkänslan.
Politik & samhälle
Sten Rylander
Nelson Mandela
Historiska media | 232 s | Isbn 9789186297879
Recensent: Julia Jennstål
Mandela själv tappas bort

Med sin bok vill Sten Rylander öka den breda allmänhetens kunskap om Nelson Mandelas politiska ledarskap men han har snarare skrivit en sammanfattning av centrala skeenden i sydafrikansk politik än en traditionell biografi. Om det unika i Mandelas ledarskap får man inte veta mycket.

Vad vet folk i allmänhet om Nelson Mandela? Vi vet att han suttit fängslad större delen av sitt liv och att han efter fängelsetiden blev den första svarta presidenten i Sydafrika. Vidare att det som är unikt med Nelson Mandela är hans moral, som varit vägledande i hans politiska agerande och som vilat på försoning, förlåtelse, respekt, tolerans och ödmjukhet. Det är denna bild av Mandela som kan förklara varför han är rankad i topp av svenska folket i undersökningar om vem de respekterar mest.

En mer intressant fråga är kanske vad vi inte vet om Mandela? Sten Rylanders bok om Nelson Mandela syftar just till att öka ”den breda allmänhetens” kunskap om Mandelas politiska ledarskap. Inledningsvis konstateras att det är viktigt att ”hemligheterna” i hans ledarskap sprids och inte faller i glömska. Frågan är då om Rylander lyckas bidra med ny kunskap och ge oss en fördjupad förståelse av Mandelas unika kvaliteter.

Rylander har under de senaste trettio åren erfarenhet av Afrika genom sitt arbete för Utrikesdepartementet och Sida. Även om han aldrig varit stationerad i Sydafrika har arbetet med befrielserörelserna i södra Afrika från slutet av 70-talet och framåt gett honom en exklusiv inblick i motståndsrörelsen. Under åren har han kommit i kontakt med många viktiga sydafrikanska politiker och aktivister, däribland Mandela själv.

Även om det är en i allra högsta grad relevant och intressant porträttering av Mandela är det oklart vilken historia Rylander egentligen vill berätta. Olika processer, politiska skeenden och enskilda individer som påverkat utvecklingen i Sydafrika lyfts fram, men utan att det sker en återkoppling till helhetsperspektivet. Om jag vetat mer om Rylanders perspektiv och den historia han var intresserad av att förmedla skulle förmodligen logiken i texten blivit tydligare.

Nu blir jag konfunderad när ett kapitel har rubriken ”Winnie Mandela och Graca Machel”. Varför sammanföra dessa två personer i ett eget kapitel? Det rör sig om en ex-fru och en nuvarande fru som inte verkar ha något mer gemensamt än att de har haft en personlig relation till Mandela (vilket de inte är ensamma om). Det finns inget som motiverar att just dessa två relationer lyfts ur sin kontext och avhandlas separat. Om syftet varit att förmedla en mer informell, personlig bild av Mandela skulle det varit rimligt att även inkludera relationen till nära vänner, till hans barn och första frun Evelyn. På samma sätt skulle jag vilja förstå den röda tråden när ett annat kapitel helt ägnas åt samarbetet mellan Nelson Mandela och Thabo Mbeki, Mandelas närmaste ställföreträdare under presidentperioden. Givet att det nu är 2012 och att Mbeki inte längre är president skulle det kanske varit av större intresse om Mandelas relation till den sittande presidenten, Jacob Zuma, också belysts.

I stället för att välja en historia och gå på djupet försöker Rylander skissera en mer heltäckande bild av Sydafrikas utveckling. Resultatet blir att han försöker balansera och integrera (minst) tre parallella historier som var och en kräver en betydligt mer grundlig analys för att kunna utgöra ett verkligt bidrag.

Vid sidan av berättelsen om Mandela behandlar boken den generella politiska utvecklingen i Sydafrika under 1900-talet. Det är svårt att se en en tydlig logik i det som tas upp och det som utelämnas. Ett exempel är att Rylander väljer att ägna ett par sidor åt Chris Hani, en aktiv frihetskämpe och kommunist som spelade en viktig roll inom motståndsrörelsen. Under 70- och 80-talet etablerade Rylander, i sin roll som Sida-chef vid svenska ambassaden i Gabarone och den som var ansvarig att överföra pengar till ANC, ett nära samarbete med Hani. Väldigt kort avhandlar Rylander sina minnen av ”sena och 'hemliga' kvällsdiskussioner i skydd av mörkret i ett stort hus dit Chris sammankallade sina kamrater, ibland sextio-sjuttio personer”. Här skulle jag önska att Rylander stannat upp och gett en mer utförlig beskrivning av vad det egentligen var han bevittnade. Vilka var där, vad sades, hur var stämningen? Det är här det hettar till och man förstår vilka spännande historier Rylander sitter inne med, samtidigt som det illustrerar svårigheterna med att få in allt inom ramen för en bok.

Som ett tredje tema löper berättelsen om relationen mellan Sverige och Syd-afrika. Inledningsvis sägs att ”Sveriges långvariga och aktiva roll i det sydafrikanska dramat” och ”det massiva svenska stödet till ANC och många andra organisationer” är en viktig historia att föra ut till den breda allmänheten, även internationellt. Här kan man verkligen se behovet av att skriva en tillgänglig bok för en intresserad allmänhet. Det är även i berättelsen om Sveriges förhållande till Sydafrika som fördelen med Rylanders komparativa metod blir tydlig. Flera personer lyfts fram som särskilt betydelsefulla för framväxten av det svenska engagemanget i Sydafrika. En av dessa var Birgitta Karlström Dorphs som arbetade vid legationen i Pretoria. Hon spelade en ”unik roll” genom sitt nära samarbete med apartheidmotståndarna. Karlström Dorphs deltog under större delen av 80-talet i utformandet av motståndsrörelsens taktik och strategi för att tvinga apartheidregimen på fall.

En annan spännande fråga som jag önskar hade getts mer utrymme är skillnaderna mellan olika svenska politiska partiers och enskilda politikers hanterande av apart-heidfrågan. Frågan lyfts fram vid flera tillfällen men Rylander verkar inte vilja tala klarspråk. De invigda förstår men den breda allmänheten lämnas utanför. Varför inte skriva namn och partibeteckningar på de personer Mandela syftar på i det tal han höll i Sverige efter frigivningen, när han säger att det är många svenskar som tidigare inte stött ANC och som nu utger sig för att alltid ha varit på deras sida?

Dessutom saknar jag en mer nyanserad diskussion kring Mandela. Som med det mesta så finns det en baksida också. Glorifieringen lyser bland annat igenom när Rylander beskriver sina senare möten med Mandela när denne stigit åt sidan som president och börjat agera på den internationella arenan. När Mandela utsågs till medlare i konflikten i Burundi var Rylander ambassadör i Tanzania. De träffade varandra flera gånger under denna tid och Rylander beskriver Mandelas insatser som strålande. Anledningen till att han inte lyckades förhandla fram en lösning var att han talade inför döva öron och att ”Mandela var för 'stor' i förhållande till dem han hade att göra med”. Den kritik som riktats mot Mandela från det internationella samfundet att han agerade som om det var en ”one man show” och inte alls tog till sig samfundets rekommendationer verkar inte ha nått Rylander.

I stället för att ge ut en bok med titeln Nelson Mandela och sedan bakvägen smyga in den politiska händelseutvecklingen i Sydafrika och det anmärkningsvärda svenska engagemanget, borde förlaget tagit vara på Rylanders styrka. Rylander borde skriva en bok till, och då i stället fokusera på frågan om hur det kommer sig att så många svenskar aktivt tog ställning mot apartheid? Varför inte låta dessa personers unika erfarenheter och inblickar i sydafrikansk politik nå ut till den breda allmänheten?

I början sägs att boken syftar till att sprida ny kunskap om hemligheterna i Mandelas politiska ledarskap. Det blir något av en besvikelse när Rylanders personliga erfarenheter och reflektioner kring vad som är essensen i ”Madiba magic” lyser med sin frånvaro. Det som bli kvar är fakta kring Mandelas liv och en glorifiering av myten Mandela. Mötena med Mandela avhandlas på ett par sidor i prologen. Liksom i så många personliga berättelser om Mandela beskriver Rylander det starka intryck han fick bara av att skaka hans hand och utbyta några fraser. Men jag saknar Rylanders egen berättarröst, hans egen analys av Mandelas ledarskap. Utan Rylanders egna perspektiv frågar jag mig varför jag ska läsa just hans bok om Mandela och inte någon av de biografier av författare som har upplevt Mandela på betydligt närmare håll eller varför inte Mandelas självbiografi.

Såväl internationellt erfarna journalister som nära vänner och kollegor till Mandela har försökt fånga personen bakom myten. Det finns flera omfångsrika biografier om honom skrivna av välinitierade personer i hans omedelbara närhet. Den brittiske journalisten Anthony Sampson, som följt Mandela på nära håll sedan 1950-talet, har skrivit en djuplodande skildring av hans liv (Mandela - The Authorised Biography, 1999). Det var till exempel till Sampson som Mandela vände sig för att få synpunkter på utkastet till sitt berömda försvarstal vid den så kallade Rivonia-rättegången 1964. En annan brittisk journalist som skrivit en detaljerad biografi om Mandela är Martin -Meredith (Nelson Mandela - A Biography 1999). Översatta till svenska finns ytterligare två biografier som är skrivna av nära vänner till Mandela - Fatima Meer (Nelson Mandela - En hoppets symbol 1990) och Mary Benson (Nelson Mandela 1986). Och till dessa böcker ska läggas Mandelas självbiografi Den långa vägen till frihet. Med andra ord har både politikern och personen Mandela blivit skildrad i vetenskapliga, journalistiska och populärvetenskapliga texter. Problemet är möjligen att dessa komplexa skildringar av Mandelas liv och gärningar inte nått ut till den breda allmänheten.

Ibland vill man läsa en lättillgänglig bok, en bok där man vet vad man får. Därför känner jag mig nöjd efter att ha läst Rylanders bok om Mandela, trots att den snarare är en sammanfattning av centrala skeenden i sydafrikansk politik, där Mandela getts en framträdande plats, än en biografi i traditionell bemärkelse. Den har bekräftat Mandelas storhet men för att en bok med en så självskriven story ska bli riktigt läsvärd måste den gå längre. På någon nivå borde den överraska genom att ge ny kunskap eller anlägga ett nytt perspektiv.

Julia Jennstål är fil. dr i statsvetenskap vid Uppsala universitet och disputerade på avhandlingen Traits & talks - Lessons about personality and deliberation from the negotiations between Nelson Mandela and FW de Klerk.

– Publ. i Respons 4/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet