Föregående

nummer

Fredag 20 oktober 2017

2/2013

Tema: Politiska aktörers dagböcker har åter hamnat i fokus. Utan dem skulle det vara svårt att rekonstruera förloppen.
Historia
Jenny Jansson
Manufacturing Consensus
The Making of the Swedish Reformist Working Class
Acta Universitatis Upsaliensis | 296 s | Isbn 9789155484538
Recensent: Svante Nycander
Många medlemmar gav reformism

Under 1920-talet var öppna arbetskonflikter vanligare i Sverige än i kanske något annat land. Klasskampen hade fysisk realitet. Varför blev svensk fackföreningsrörelse ändå så markant reformistisk? I en doktorsavhandling i statsvetenskap i Uppsala, Manufacturing Consensus – The Making of the Swedish Reformist Working Class, undersöker Jenny Jansson en förbisedd möjlig förklaring.

Från 1917 var LO internt splittrad mellan socialdemokrater och vänstersocialister (senare kommunister). Syndikalisterna var en konkurrerande fackföreningsrörelse. Vänstergrupperna erkände inga spelregler i den fackliga kampen och drev arbetsmarknaden i riktning mot anarki, på samma sätt som i andra länder. I början av 1920-talet lade LO-ledningen upp en strategi för att skola in medlemmarna i en kollektiv, reformistisk identitet, främst genom information, studiecirklar och kurser i samarbete med ABF. Författaren anser att ”the missing link for understanding the cohesive and reformist union movement in Sweden is the formation of a coherent self-image”. Hon hävdar att identitet i en klassorganisation inte är en produkt av sociala strukturer utan något som skapats av medvetna aktörer, i detta fall LO:s landssekretariat (styrelsen).

Det centrala i boken är en välgjord undersökning av hur LO-ledningen förverkligade sin avsikt genom upplysning och facklig skolning. Ett av de första besluten var att starta tidningen Fackföreningsrörelsen hösten 1920 med Sigfrid Hansson (bror till Per Albin) som redaktör. Han personifierade den reformistiska linjen inom LO. Jenny Janssons litteraturförteckning upptar mer än femtio titlar av honom. Han var en ledande LO-strateg bakom Saltsjöbadsavtalet 1938.

Författaren har haft ett bra källmaterial om själva strategin och om påverkande budskap och spridningskanaler, men hon är inte lika lyckosam när det gäller att påvisa effekter i form av antal studiecirklar och annan aktivitet bland medlemmarna. Statistiken är inte tillräckligt differentierad, och man vet inte hur många cirkeldeltagare som också var fackligt aktiva. En undersökning av facket i Skutskär visade tre gånger fler deltagare i esperanto-cirklar än i cirklar med fackligt innehåll. Upplagesiffror för Fackföreningsrörelsen saknas.

Författarens slutsats är emellertid entydig: ”I claim that the construction of a cohesive collective identity was the result of strategic action.” Hon hävdar inte att LO-ledningens målmedvetna insats var den enda orsaken till att reformismen segrade, men boken ger intrycket att den var en nödvändig förutsättning.

Jag tror att Jenny Jansson har missat två viktiga faktorer. Den ena är den exceptionellt stora medlemstillväxten under 1920-talet. När åtta industriarbetare av tio tillhörde facket blev det svårt för militanta aktivister att gripa makten på arbetsplatserna. När medlemmarna är en minoritet är de mest klassmedvetna och oppositionella överrepresenterade.

De talrika arbetskonflikterna skapade motiv för både arbetare och företag att söka skydd och ekonomiskt understöd hos sina organisationer. Företagen svarade på lokala strejker genom att gå med i Saf och bands då av branschens kollektivavtal. Enligt en kompromiss mellan Saf och LO 1906 var kollektivavtal alltid en garanti för arbetarnas föreningsrätt, vilket gjorde det lättare för facket att organisera de anställda. Sådan avtalad föreningsrätt fanns knappast utanför Skandinavien. Till skillnad från Jenny Jansson tror jag att en speciell struktur – den höga organisationsgraden – väsentligt stärkte reformismen.

Den andra faktorn var politisk. Arbetarrörelsen var reformistisk nästan från begynnelsen och lierad med liberalerna. Det innebar ett skydd mot antifacklig lagstiftning (från 1905) och samtidigt ett tvång för parterna på arbetsmarknaden att reglera den inbördes intressekampen genom frivilliga överenskommelser. Just detta var kärnan i den fackliga reformismen bakom Saltsjöbadsavtalet.

De anarkistiska inslagen på 1920-talets arbetsmarknad var ett problem för Social­demokraterna. Stripakonflikten 1926, som leddes av syndikalister, tvingade bort partiet från regeringsmakten. Valnederlaget 1928 hade sin bakgrund inte minst i arbetskonflikterna. Bengt Schüllerqvist har i Från kosackval till kohandel (1992) visat hur Per Albin Hansson och Gustav Möller övertalade LO-ledningen att gå i närkamp med kommunisterna. LO-kansliet förstärktes med fyra ombudsmän (bland dem Ragnar Casparsson och Valter Åman) med huvudsakligen politiska uppgifter. Per Albin Hansson gav kommunisterna störst skuld för tragedin i Ådalen 1931. I en talarhandbok skrev partiet: ”Socialdemokraterna måste skoningslöst göra upp räkningen med de bolsjevikiska marodörerna.” Reformismen var i grunden politisk och gemensam för rörelsens två grenar.

Den svenska fackföreningsrörelsen brukar skildras som om den hade format sig själv. Men det särpräglade i Sverige var samspelet med arbetsgivarna och med den politiska miljö där parterna hade att verka. Jenny Janssons avhandling är i den delen traditionell.

Svante Nycander är författare.

– Publ. i Respons 2/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet