Föregående

nummer

Fredag 28 juli 2017

6/2013

Tema: Det är inte driftiga entreprenörer som driver den tekniska utvecklingen framåt. Genombrotten görs i statens regi.
Konstarterna & medier
Lena Kåreland
Jordens salt
författare, konstnär, kåsör, kritiker
Carlsson | 247 s | Isbn 9789173315500
Recensent: Inga Lena Ångström Grandien
Mångsidig kvinnlig pionjär

Mollie Faustman (1883–1966) etablerade sig på 20-talet som kåsören ”Vagabonde” i Dagens Nyheter och veckotidningen Idun. Hon var även känd som skaparen av den tecknade serien ”Tuttan och Putte” på DN:s barnsida. Hon gjorde bilderböcker och skrev flickböcker. Men hon var också en ”riktig” konstnär, utbildad hos Carl Wilhelmson vid Valand i Göteborg och Matisse i Paris, och sågs som en av sin tids stora skildrare av barn.

Känd och respekterad i sin samtid är hon i dag – med undantag för konstforskningen, där man har börjat visa intresse för hennes verk – ganska bortglömd. Med Jordens salt gör Lena Kåreland, professor emeritus i litteraturvetenskap i Uppsala, därför en berömvärd insats för att dra denna mångbegåvade person fram i ljuset.

Bokens biografiska parti bygger på memoarerna , utgivna 1958 (när hon var 75 år), som består av korta texter om viktiga händelser i hennes liv fram till 1910 och konststudierna i Paris. Kåreland framhåller Dås karaktär av motstånds- och frigörelseprojekt från en ”delvis förtryckande uppväxtmiljö”, borgerlig, men utan den ekonomiska trygghet en sådan brukar innebära. Familjen bestod av modern och två systrar. Fadern, Edvard Faustman, hade tidigt lämnat familjen och hon träffade honom bara ibland. Han var ingenjör, blev uppfinnare och grundade företag. 1879 gifte han sig med Alma Karsten. Tre barn föddes i rask takt, alla flickor till hans stora missnöje och, som för att lura sig själv att han fått en son, kallade han länge Mollie för Karl-Edvard(!).

Men affärerna gick dåligt, och 1888 tog han familjen till London i hopp om större framgång. Efter två år återvände hustrun med barnen till Stockholm, där de fick leva på hennes språklärarlön och ett månatligt underhåll från hennes far, som det var Mollies uppgift att hämta. Morfadern blev för henne en skräckgestalt, tronande ”mäktig och stum” bakom skrivbordet. På familjemiddagarna hos morföräldrarna satt barnen vid ett annat bord, moltysta av rädsla för ”auktoriteterna” vid vuxenbordet. Det stela umgänget hos morfadern stod i bjärt kontrast till det livliga sällskapslivet hos familjen Hebbe. Där umgicks konstnärer, musiker och skådespelare.

Mollie Faustmans bilderbok Malins midsommar (1910), innebar steget in ett ganska nytt område för kvinnor, barnkulturens, där det var lättare att verka utan att förlora sin sociala ställning; intresset för barnens värld ansågs också passa kvinnans natur. Samtidigt började synen på barnet förändras. Skolpedagogiken, barnlitteraturen och vad barnen borde läsa diskuterades. Kåreland påminner om vilken roll litteraturen spelade i det borgerliga hemmet. Familjen samlades för högläsning om kvällarna, och enligt Kåreland utvecklades något av en ”familjekult” där fadern stod för kunskap och intellektuell fostran, modern för barnets känsloutveckling och smakens fostran. I bokutgivningen drogs en motsvarande linje mellan ”uppfostrande” barnböcker och mer konstnärliga, avsedda att utveckla barnens skönhetssinne efter Ellen Keys devis ”Skönhet för alla”.

Till de sistnämnda hör Malins midsommar, som Kåreland påpekar ett tidigt exempel på modernism i barnbokens form, där bilderna, inte texten, bestämmer stämningsläget. Utöver det tydliga inflytandet från Matisse ser hon influenser från Elsa Beskow. Man kan konstatera att Malin inte är ”söt”, något som också utmärker Faustmans övriga barnskildringar där barnen är vare sig söta eller insmickrande. Fram till 1945 publicerade hon några barnböcker till, vilka närmast kan kallas illustrerade sagor, och Kåreland understryker vilken omhuldad genre sagan var. Faustman själv uttalade sig positivt i sina kåserier om sagans lämplighet som barnläsning.

En populär genre sedan 20-talet var flickboken. Faustmans böcker om Renée (1937 och 1938) var inte de första, men väckte uppmärksamhet genom sin friska och humoristiska ton och för att de tog upp sociala frågor, även judefrågan. Greta Bolin kritiserade i Svenska Dagbladet den negativa bilden av män i böckerna, men Kåreland påpekar att mycket i Renée är självupplevt och den inställningen kan ha bottnat i upplevelser i barn- och ungdomen.

Kåseriskrivandet låg också i tiden. Sedan sekelskiftet 1900 hade allt fler kvinnor kommit att ägna sig åt kåseriet, som snart betraktades som en kvinnlig genre, men få uppnådde Faustmans mästerskap, vilket kåserierna i slutet av Jordens salt ger övertygande prov på. De var ibland rena debattinlägg; hennes roll som opinionsbildare var betydande och hon bidrog till att stoppa utgivningen av skandaltidningen Fäderneslandet. Kårelands analys av kåserierna är mycket läsvärd. Mannen framställs också där i ganska dålig dager och Faustman hävdade med emfas kvinnans rätt till arbete, därför är det som Kåreland påpekar märkligt att hon tog avstånd från Sven Markelius och Alva Myrdals förslag 1932 till kollektivhus med egen sovsal för barnen, men här har hon, annars så förnuftig reagerat känslomässigt; i stället för att se förslaget som något som skulle underlätta hennes tillvaro som yrkesarbetande kvinna, såg hon det som ett angrepp på den mor hon också var. 

Men det var som konstnär hon helst ville bli betraktad, ändå var det i den rollen – i varje fall initialt – hon mötte mest motstånd. Jag tänker förstås på Albert Engströms famösa skrivelse i skämttidningen Strix med anledning av en utställning 1921 med kvinnliga konstnärer på Liljevalchs. Engström kallade utställningen ”en skam för hela kvinnokönet” och hävdar att han aldrig sett ”något så förskräckligt”. Men Faustman gav snabbt svar på tal. Kåreland behandlar utförligt debatten och jag behöver inte gå in på den här. Det sista kapitlet, ”Mollie Faustman – den nya kvinnan”, sammanfattar övertygande Mollie Faustman i all hennes komplexitet. Lena Kårelands bok ger mig lust att läsa mer av det hon skrivit och stifta närmare bekantskap med hennes konst.

Inga Lena Ångstrom Grandien är docent i konstvetenskap.

 

– Publ. i Respons 6/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet