Människan skulle omskapas så att hon passade in i den nya arkitekturen

Denna bok om funktionalismens genombrott är nog Per I. Gedins bästa, men det krävs starka nerver för att läsa den, eftersom man vet hur det hela slutar – med en massiv förstörelse av stadskärnorna i Sverige. Gedins bok är inte polemisk utan snarare ett sorgearbete. Han populariserar tidigare forskning, men har även gjort egna arkivstudier. Det nya i boken är den koppling han gör mellan funktionalism, rashygien och antisemitism.

När Per I. Gedin för tjugo år sedan avslutade en framgångsrik karriär som förläggare började han själv skriva böcker. Sedan 2003 har han i häpnadsväckande takt producerat biografier över Karl Otto Bonnier, Verner von Heidenstam, Carl Larsson och Isaac Grünewald. Nu har han skrivit om konsthistorikern Gregor Paulsson (1889–1977), När Sverige blev modernt – Gregor Paulsson, Vackrare vardagsvara, funktionalismen och Stockholmsutställningen 1930, och detta är nog hans bästa bok hittills. I alla fall är det den mest vittfamnande.

Gregor Paulsson var på tjugo- och trettiotalet den drivande kraften inom Svenska Slöjdföreningen, Svensk Forms föregångare. 1934–1957 var han professor i konsthistoria i Uppsala, där Gedin var hans elev från 1948 till 1953. Men det är som mannen bakom Stockholmsutställningen 1930 som Paulsson skrivit in sig i historien, inte bara den om svensk arkitektur och stadsplanering, utan om det moderna Sveriges tillblivelse över huvud taget.

Välmenande men av hybris präglade människor ville säkert inte detta resultat, men när kugghjulen väl var i gång och grep in i varandra gick ångvälten inte att stoppa.

Berättelsen om hur den utställningen kom till och vilka följder den fick är fascinerande, men kräver starka nerver. Läsaren vet redan att den ska utmynna i Norrmalmsregleringen, rivningen av nästan alla Sveriges stadskärnor och i miljonprogrammet. Att i Gedins text få följa vägen dit är som att läsa en grekisk tragedi. Välmenande men av hybris präglade människor ville säkert inte detta resultat, men när kugghjulen väl var i gång och grep in i varandra gick ångvälten inte att stoppa.

Gedin började sitt skrivarbete, berättar han i förordet, för att han ville bättre förstå Paulsson, vars undervisning betytt mycket för honom (och många andra). Men under författandet trädde en annan bild av den vördade, entusiastiske och – vid det laget – konservative och anglofile läraren fram.

Gedin beskriver ingående var Paulssons idéer kom ifrån, nämligen från Deutscher Werkbund i Tyskland och från Le Corbusier. Redan i ”propagandapublikationen”, (så står det på pärmen till den numera som klassiker betraktade Vackrare vardagsvara från 1919) vet Paulsson bäst. Vanligt folk förstår inte vad god smak är och måste därför undervisas i den.

Stockholmsutställningen 1930 brukar framhållas som funktionalismens genombrott. Paulsson var dess generalkommissarie och han definierade utställningens syfte så, att den skulle ”genom förebildliga exempel leda utvecklingen hos massan”. (Som å yrkets vägnar någorlunda förtrogen med maoismen noterar recensenten med obehag att ”massan” även var ett av den ideologins favoritord.)

En av dem som protesterade mot funkisens ideal var Carl Malmsten. Redan 1929 beskrev han idealen i ordalag som i efterhand framstår som inträngande och klarsynta. Gedin citerar Malmsten som ansåg att funkisen ”i sin torftighet och jämnstrukenhet även speglar ett annat tidsdrag: den art av demokrati, som vill stöpa allt och alla i samma form med förkvävande av en fri, personlig särart”.

Utställningen blev en publikframgång. Men i pressdebatten under och efteråt dominerade kritiken, inte berömmet. Så hur kunde funktionalismens ideal och idéer få ett sådant genomslag?

Gedins svar på den frågan utgör bokens kärna. Nej, naturligtvis var det inte följden av utställningen allena, utan av en serie omständigheter, före och efter, som förstärkte varandra. Programskriften acceptera (med tidstypisk frånvaro av versal) kom ut 1931 och Paulsson var en av författarna. Gedin sammanfattar skriftens budskap som att författarna ansåg att det gällde att skapa en människa som skulle passa in i den nya arkitekturen, snarare än tvärtom. 1932 kom Arkitektur och samhälle, i vilken Paulsson också medverkade. I och med den kopplades Gunnar Myrdal på funktionalism-tåget. 1934 kom Gunnar och Alva Myrdals Kris i befolkningsfrågan, som bland mycket annat handlade om bostäder, deras standard och utformning.

Framför allt ledde Stockholmsutställningen till inrättandet av den statliga kommittén Bostadssociala utredningen, som verkade mellan 1933 och 1947 och som fick följder fram till 1970-talet. Sverige behövde förvisso uppgradera bostadsbeståndet; de flesta bodde trångt och ohygieniskt. Men staten tog hand om finansieringen av de nya husen och när den gjorde det ville den också bestämma hur de skulle se ut. Småhus och trädgårdsstäder ingick till exempel inte i utredningens vision. Kritik kom från remissinstanserna, men som ibland händer i Sverige var statsmakterna oberörda av remissvaren.

Allt sammanföll med socialdemokratins genombrott (1932) och folkhemmet i Per Albin Hanssons tappning (1928). Både funkisteoretikerna och socialdemokratin var fientliga till historien, framhåller Gedin. Den skulle övervinnas.

Norrmalmsregleringen blev ett mönster för omvandlingen av snart sagt alla svenska städer. På kort tid försvann 40 procent av alla byggnader i Sverige uppförda före 1900, noterar Gedin. (Recensenten konstaterar att han förutom Sverige bara känner till två andra länder som begått liknande kulturella självmord, nämligen Kina och Sovjetunionen/Ryssland. Han medger förvisso att det varit ännu värre på båda dessa ställen, men det är en klen tröst. Övriga fall av storskalig arkitekturförstörelse har skett genom krig.)

Gedin skiljer på funkis som arkitektur och funkis som ideologi. Ideologin har levt kvar in i vår tid, menar han, men de arkitektoniska mästerverken skapades bara under en kort period, från 1920 till krigsutbrottet 1939. Om jag läser Gedin rätt anser han att det som utmärkte funktionalismen som ideologi var paternalismen hos dess förespråkare. Antagligen var det detta som gjorde att de så ofta marxistiskt inspirerade funktionalisterna i Sverige kunde låta sig inspireras av Le Corbusier, som var fascist. Förkärleken för perspektivet uppifrån och ner hade de gemensamt.

För följderna av funktionalismens långa dominans redogör Gedin sakligt och eftertänksamt. Hans bok är ingen polemik utan snarast ett sorgearbete. I det ingår hans försök att få bilden av den inspirerande och med klassiska konstideal djupt förtrogne professorn Paulsson från femtiotalets Uppsala att på något sätt förenas med ikonoklasten Paulsson från förra seklets början. Det är på något sätt betecknande för Paulsson och hans tid att Gedin inte lyckas: Paulsson förblir en psykologisk gåta.

Det är på något sätt betecknande för Paulsson och hans tid att Gedin inte lyckas: Paulsson förblir en psykologisk gåta.

Några av pionjärerna blev själva förskräckta av sina idéers genomslag. Till dem hörde även Paulsson, som senare i livet tog avstånd från tankarna i acceptera. Gedin konstaterar torrt: ”Ingen av dem tog på sig ansvaret för sina tidiga åsikter.”

Motstånd fanns även inom socialdemokratin. En av dem var finansborgarrådet John-Olof, ”John-Olle”, Persson, som 1986 skickade dåvarande utrikesministern Sten Andersson en bok om rivningarna i Klara. Med den följde ett brevkort, med de kärnfulla raderna: ”Nu har det dokumenterats. Allt det du rivit. Boken är tillägnad dig.” Gedin återger en bild på brevkortet, men vad som låg bakom det utreder han tyvärr inte. (Kanske syftade Persson på någon ståndpunkt som Andersson intagit som ledamot i Stockholms stadsfullmäktige, 1952–1961?)

Boken verkar huvudsakligen bygga på andras verk, men Gedin har också gjort egen arkivforskning. Det nya i Gedins bok, förutom att han så fint populariserar ett komplicerat och väsentligt förlopp, är den koppling han gör mellan funktionalismen, rashygien och antisemitism. Stockholmsutställningens mest besökta paviljong var den om ”rasbiologi”, påpekar han. Och funkisens paroller om renhet, hygien, solljus och frisk luft skulle ju skapa den nya människan. Till bokens förtjänster hör över huvud taget att den så att säga i förbifarten målar upp en bild av samhällsklimatet under mellankrigstiden, en annars ofta förbisedd period i vår historia.

Gedins prosa är inte alltid glansfull, men författaren skymmer å andra sidan aldrig ämnet. Sedan han redogjort för Stockholmsutställningen, dess förhistoria och efterspel – detta utgör mer än halva boken – verkar han själv tappa intresset litet grann, men för ändå pliktskyldigt sin berättelse till slutet.

Boken är föredömligt korrläst, vilket är ovanligt i svensk facklitteratur nuförtiden. Den är vackert illustrerad och formgiven av Annika Lyth. Enda nackdelen är att den fysiskt är svår att läsa. Formatet är danskt band, det vill säga mjuka pärmar med invikta flikar, ett format som i detta (och många andra fall) gör boken så styv att man inte kan lägga den ifrån sig utan att den slår ihop sig själv. I det avseendet kunde funktion gärna ha fått bestämma form!

För denna bok fick Gedin Stora Fackbokspriset 2018.

Allra sist må sägas att detta arbete ger hopp för oss som passerat 60 och undrar hur länge till vi ska få behålla våra hjärnor i användbart skick: Gedin fyllde förra året 90 år.