Manual för den som själv vill göra en vacker bok

Alexandra Borg och Nina Ulmaja vill i sin välskrivna och typografiskt läckra skrift skildra bokens och typografins historia med utgångspunkt i Strindbergs Röda rummet. Efterhand kommer dock Strindberg litet i skymundan och boken ter sig som en manual för den som själv vill göra en bok. Som sådan har den stora förtjänster. 

En bok är en bok är en bok. Det kan tyckas som ett trivialt påstående, men det är inte helt enkelt att säga vad en bok är i dag, i en värld av e-böcker och streamade ljudböcker. Enligt rapporten ”Svenskarna och internet 2019”, utgiven av Internetstiftelsen, är det tydligt att trenden är vikande för den traditionella pappersboken, medan allt fler lyssnar på ljudböcker och läser e-böcker. Från bokbranschens sida har man börjat tala om att vi står inför ett paradigmskifte som innebär att förlagen i framtiden kommer att behöva se över och förnya sina affärsmodeller. Det får förmodligen också konsekvenser för den fysiska boken. Kommer det ens vara lönsamt att ge ut tryckta böcker i kodexformat i framtiden? Det är en fråga som aktualiseras allt oftare i kulturdebatten. 

Även utifrån ett författarperspektiv är det framträdande att drömmen om att slå igenom som författare är liktydigt med att i första hand ge ut ett fysiskt exemplar av en bok.

Samtidigt går det att skönja en närmast motsatt, om än mer blygsam, trend som innebär ett vurmande för den inbundna pappersboken som artefakt. På ett liknande sätt som vinylskivan i kölvattnet av Spotify-revolutionen fått en revival, har intresset för boken som 19materiellt objekt vuxit sig allt starkare. Det är tydligt inte minst inom den så kallade gör-det-själv-kulturen. Det finns ett begär i dagens kultur för gemene man att göra och ge ut traditionellt inbundna böcker, vilket vittnar om att pappersboken fortfarande har hög status. Även utifrån ett författarperspektiv är det framträdande att drömmen om att slå igenom som författare är liktydigt med att i första hand ge ut ett fysiskt exemplar av en bok. Paradoxen är dock att detta begär, denna fetischering av boken med stort B, i sig kan ses som förbunden med just digitaliseringen. Alla med en dator och en stor portion vilja och tålamod kan i dag göra en bok och låta trycka den via valfri print-on-demand-tjänst – åtminstone i teorin. 

I praktiken är det emellertid betydligt svårare, vilket läsaren av Alexandra Borgs och Nina Ulmajas Augustprisnominerade Strindbergs lilla röda – Boken om boken och typerna snart blir varse. Boken utgör enbart genom sin vackra formgivning, signerad den prisbelönta bokformgivaren Ulmaja, ett inlägg i diskussionen om den tryckta bokens framtid, vilket också författarna själva understryker i förordet: ”Med denna bok vill vi lyfta fram det som vi ofta tar för givet, och visa på den vackra typograferade bokens kvaliteter.” Boken är genomgående rasande elegant; den är tryckt i fyrfärg genom UV-offsettryck på tjockt och exklusivt papper som ger tyngd, med vackra foliepräglade guldpartier på det klarröda omslaget. 

Genom formgivningen är Strindbergs lilla röda ett tydligt exempel på att den tryckta bokens taktila egenskaper och utseende i sig skänker den ett egenvärde visavi e-bokens oftast livlösa och dåligt formgivna textsjok. Här finns även ett överdåd av läckra typografiska lösningar, som på ett smakfullt sätt iscensätter att bokproduktion är ett hantverk som kräver djup kunskap och stor förtrogenhet med såväl formgivning som typografi. Som läsare blir jag stundvis så upptagen vid formgivningsdetaljerna att jag helt tappar bort mig i bokens innehållsliga narrativ. 

Som titeln Strindbergs lilla röda – Boken om boken och typerna signalerar handlar det på ett innehållsligt plan om August Strindbergs debutroman Röda rummet från 1879. Perspektivet är framför allt bokhistoriskt och litteratursociologiskt. I fokus står inte i första hand vad Strindberg skrev i vad som brukar anses som startpunkten för den moderna romanen i Sverige, utan om hur innehållet formgavs på Strindbergs tid och hur det har formgivits därefter i de omkring 150 utgåvor som givits ut världen över fram till i dag. Borgs och Ulmajas ambition är med andra ord att med utgångspunkt i Strindbergs roman skildra bokens och typografins historia. Själva formulerar de att studien dels ska ses som ”en mission om typografins makt och mening”, dels som ”en bokhistorisk berättelse om Sveriges mesta klassiker”. 

Successivt kommer den bokhistoriska berättelsen om Strindbergs roman även att underordnas missionerandet för typografins och formgivningens betydelse ur ett bokproduktionsperspektiv.

Detta dubbla anslag är onekligen lovvärt, men det innebär samtidigt att boken får en något spretig karaktär. Successivt kommer den bokhistoriska berättelsen om Strindbergs roman även att underordnas missionerandet för typografins och formgivningens betydelse ur ett bokproduktionsperspektiv. De återkommande referenserna till Röda rummet framstår efterhand närmast som pliktskyldiga försök att få till en röd tråd i framställningen. I vissa av bokens partier upprättas kopplingarna till Strindbergs roman enbart genom illustrerande bilder och bildtexter. 

När Röda rummet väl står i blickpunkten kan jag ibland sakna en mer djuplodande diskussion och analys som lägger sig på samma nivå som när det gäller redogörelsen för bokens och typografins historia. Det gäller bland annat redogörelsen för hur Strindbergs roman under senare hälften av 1900-talet omstöpts i nya mediala format, från filmer till seriealbum, vilken blir litet väl ytlig. 

Kort sagt får Strindbergs lilla röda – Boken om boken och typerna en viss slagsida, vilken kan upplevas som olycklig om man som läsare förleds att tro att boken i första hand ska handla om Strindberg och Röda rummet. I stora stycken framstår den mer som en lärobok eller manual för den som själv vill göra en bok. Men som sådan har den onekligen stora förtjänster. Den är också genomgående mycket välskriven.

Genomgående återfinns handfasta råd och tips för den som önskar göra en bok. Här avhandlas ingående alltifrån typsnitt, trycktekniker och pappersval, till inbindning och bandtyper. Men Strindbergs lilla röda består även av en fördjupande redogörelse för den samtida bokproduktionens olika steg och för hur konsten att göra böcker har utvecklats från boktryckarkonstens popularisering av Gutenberg & Co på 1400-talet fram till ordbehandlarens intåg på 1970-talet och därefter persondatorernas etablering med Steve Jobs i spetsen på 1990- och 2000-talet. 

En nyckelfigur i den sistnämnda berättelsen är utöver Gutenberg och Jobs den engelska Arts & Crafts-rörelsens frontfigur, William Morris, som under 1800-talet gjorde motstånd mot industrialiseringen och automatiseringen av den grafiska branschen, för att i stället lägga stor vikt vid bokformgivning som konstnärligt hantverk. Det tycks också vara Morris och den konstverksmässiga inriktning som han förespråkade som Borg och Ulmaja sympatiserar med mest. 

Litet märkligt är det i detta sammanhang emellertid att de inte fördjupar sig i hur denna inriktning satt avtryck i dagens svenska bokproduktion. Den Göteborgsbaserade konstnären och bokbindaren Olle Essviks mikroförlag Rojal (ww.rojal.se), som han driver tillsammans med Joel Nordqvist, skulle i detta sammanhang kunna ses som ett intressant och belysande exempel. Inte minst det faktum att Essvik har skapat en portabel tryckpress gjord i trä som gör det möjligt för alla som vill att med enkla medel binda in sin egna bok (se http://www.rojal.se/maskinen.pdf), borde åtminstone ha förtjänat att nämnas. 

Ibland blir Strindbergs lilla röda riktig nördig, vilket i detta sammanhang inte ska ses som en svaghet utan som en styrka. Vi får till exempel läsa om hur det gick till när det svenska språket fick ett eget nationellt typsnitt eller när pocketboken uppfanns, vad som skiljer serifer från sanserifer, Linotype och Monotype från Lumitype, vad som utmärker högtryck, djuptryck, plantryck, offsettryck, screentryck, digitaltryck och risografitryck, och oändligt mycket mer. Men här finns också avsnitt som tycks litet väl grundläggande, till exempel förklaringarna av vad en rubrik, en ingress och en bildtext är.

När det gäller det typografiska spåret kan Strindbergs lilla röda i allt väsentligt sägas utgöra en uppdaterad och mer tillgänglig och populariserad variant av Christer Hellmarks Typografisk handbok från 1991, som länge varit en standardbok i typografi på svenska. Här finns också tydliga beröringspunkter med andra populärvetenskapligt orienterade medie- och bokhistoriska studier på svensk botten, som exempelvis Per Jerkemans Papper – En mänsklig historia, från 2000, och Nina Burtons Gutenberggalaxens nova – En essäberättelse om Erasmus av Rotterdam, humanismen och 1500-talets medierevolution från 2016. I likhet med dessa utmärks Strindbergs lilla röda av framför allt en syntetiserande ambition. I hög grad sammanställer och presenterar den tidigare rön snarare än presenterar nya forskningsresultat.

För är det något vi i digitaliseringens tidsålder behöver bli mer uppmärksamma på är det att paketering av innehåll spelar roll.

Till följd av Augustprisnomineringen, som i sig kan ses som ett inlägg i debatten om den tryckta bokens framtid utifrån den Svenska Förläggarföreningens horisont, kommer Strindbergs lilla röda med all säkerhet att få stor spridning. Det är i sig mycket glädjande. För är det något vi i digitaliseringens tidsålder behöver bli mer uppmärksamma på är det att paketering av innehåll spelar roll. Mediet och formen är i hög grad budskapet, för att anspela på den kanadensiska medieforskaren och litteraturvetaren Marshall McLuhans berömda slagord.

Eller för att låta Strindberg själv (som så ofta) få sista ordet: ”Man köper heldre en vacker bok för en krona än en ful för 50 öre.”