Föregående

nummer

Torsdag 19 oktober 2017

6/2012

Tema: EU borde inte ha infört en gemensam valuta och penningpolitik utan att samtidigt införa en fiskal union.
Konstarterna & medier
Cristine Sarrimo
Jagets scen
Självframställning i olika medier
Makadam | 288 s | Isbn 9789170611131
Recensent: Jesper Olsson
Marknadsföring av jaget utan filter

Under det senaste decenniet har en offentlighet växt fram där möjligheterna att marknadsföra det egna jaget blivit mycket större och forna tiders filter, såsom redaktörer och kritiker, spelar allt mindre roll. Det betyder inte att den individuella friheten regerar för det finns en räcka maktmekanismer som påverkar hur subjekten formas. I sin nyanserade och gedigna studie kartlägger Cristine Sarrimo denna medialt komplexa offentlighet och belyser den ur politiska, ekonomiska och sociala perspektiv. Recensenten saknar dock en mer materialistisk reflektion kring hur medierna påverkar konstruktionerna av subjekt.

 

”I de sociala mediernas epok strävar vi inte efter att gestalta andra möjliga själv, utan det Sanna Självet djupt därinne. Men detta är inte någon pejling av själen - det som började som en adressbok för att finna förlorade vänner och skolkamrater har förvandlats till en massiv övning i själv-marknadsföring: 'det är fantastiskt att vara jag'. Men vem exakt är jag?” (Översättning Jesper Olsson.)

Orden är hämtade ur den nederländske medieforskaren Geert Lovinks senaste bok, Networks Without A Cause (2012), som levererar en skarp, humoristisk och välformulerad kritik av den fas i en digital era som fått namnet Web 2.0 och som präglas av företeelser som Facebook, Twitter, Google och mobila plattformar. Lovink riktar in sig på 24/7-samhällets destruktiva effekter på minne, reflektion och vila, på maktkoncentration på nätet och på den plågsamma ideologin kring kommunikation och socialt utbyte, som illa maskerar en marknadsföring av egon. Och kanske är det senare inget annat än ett försök att dölja det faktum, att det är förlusten av jag och själv, i de flesta betydelser, som den ständiga uppkopplingen befordrar. Vem är egentligen jag?

Ett eller snarare flera nyanserande svar på denna fråga kan man ta del av i Cristine Sarrimos nyutkomna Jagets scen. Självframställning i olika medier, en studie som tar sig an att kartlägga och analysera det minerade fält av subjektskonstruktioner som växt fram i den medialt komplexa offentlighet som uppstått under det senaste decenniet. Ambitionen är ”att studera föreställningar om och offentliga konstruktioner av nutida självbilder”, och titeln syftar, skriver Sarrimo, ”dels på vad det innebär att bli synliggjord inför andra via det medialiserade offentliga samtalet, dels på vårt nutida begär att ta del av 'verkliga' berättelser' och 'sanna' format i skilda medier”. Det är alltså vår samtids realism som ska studeras, en realism som är intimt lierad med det ”privata”, med känslor och affekter och autentiska bekännelser.

Mer specifikt riktas Sarrimos intresse mot hur det litterära skrivandet förhållit sig till denna rörelse mellan offentlighet och privatliv i genrer som roman, dagbok, självbiografi och blogg. Den offentlighet vi då talar om ser givetvis annorlunda ut än för bara femton år sedan. Det är en offentlighet där forna tiders filter och grindvakter (redaktörer, journalister, kritiker etcetera) spelar en allt mindre roll, där fler människor har tillgång till mediernas kanaler, där det privata och personliga är centralt och där pendlingen mellan språklig-retorisk aktion och reaktion äger rum i realtid. Men det är knappast en offentlighet där den individuella friheten regerar - här finns en räcka maktmekanismer som begränsar de subjekt som formas och deras anspråk på sådant som autonomi, kreativitet och motstånd.

Det primärmaterial som ska analyseras hämtas från Maja Lundgren, Lars Norén, Ann Heberlein, P-O Enquist, Bodil Malmsten, Liza Marklund och bloggarna Kissie och Blondinbella - en begränsad korpus med slagsida åt svensk vit medelklass, som Sarrimo framhåller, men som ändå, ska det visa sig, erbjuder en palett av skiftande subjekt. Undersökningens teoretiska ramverk får en noggrann beskrivning i bokens första kapitel och är ganska mångfasetterat, men kan sammanfattas som en kombination av medieteori och sociologi. Till nyckelbegreppen hör Jay Bolters och Richard Grusins remediering (som får en generös tolkning), medialisering och konvergens mellan olika mediala uttryck - det senare hämtat från Henry Jenkins optimistiska och stundtals okritiska syn på mediernas funktion och effekter i dag.

Vidare är förstås den samtida teoribildningen kring offentlighet (från Habermas till Chantal Mouffe) liksom frågor om makt, om bekännelsens tradition och om individen i senmoderniteten viktiga diskussionspunkter i inledningen. Det är ett matigt kapitel som levereras, vars definitioner och explikationer emellertid omsätts på ett mer handfast sätt i de analyser som följer.

Den första av de senare ägnas åt Maja Lundgrens roman Myggor och tigrar (2007) och Lars Noréns En dramatikers dagbok (2008), två böcker som gav upphov till en omfattande debatt när de kom ut, särskilt som de vid namns nämnande gestaltade personer ur ett samtida svenskt kulturliv på ett mindre smickrande sätt. I bägge fallen handlar det om texter som i hög grad fick sin betydelse genom samspelet med medier. Som Sarrimo skriver är det böcker vilkas mediala effekter ”blir en del av verken”. Den viktigast poängen med hennes analys är emellertid att visa hur genuskodad receptionen av Lundgrens och Noréns böcker var. Bägge hade ett politiskt ärende och ville med hjälp av en ”performativ” litterär realism gripa in i samtida maktförhållanden. Men där Norén ville göra sig själv till en paria och fick axla rollen av en manlig outsider, blev Lundgren mer eller mindre definierad som (för att citera en underrubrik hos Sarrimo) ”den omoraliska kvinnan”, vars text kunde tillskrivas närmast patologiska drag.

Nästa kapitel i Jagets scen handlar också om en samtida ”patografi”: Ann Heberleins två omdiskuterade böcker Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva (2007), en öppenhjärtig skildring av författarens kamp mot självmordet, och uppföljaren, Ett gott liv (2011), som bearbetar reaktionerna på den första boken och de bilder av personan ”Ann Heberlein” som den alstrade. De såriga omständigheterna kring och efterspelet till bok nummer ett, med Heberleins försvinnande som kulmen, slogs upp stort i medierna, och precis som i fallet med Norén och Lundgren, kom dessa saker att påverka läsning och tolkning. Sarrimo beskriver det som att ”den medialiserade personan återverkar på den utgivna boken” och att ”Heberleins böcker och offentliga framträdanden kan ses som en känslopraktik som drar in både författaren, förläggaren, Heberleins familj, kritikerna och läsarna i olika känsloladdade relationer”. Det rör sig alltså om ett fint exempel på den känslofiering och intimisering av det offentliga som ska lyftas fram.

Kontrasten är stor till nästa studieobjekt, Per Olov Enquists memoarbok Ett annat liv (2008), som enligt välkänd kristen modell gestaltar en individs uppgång (författarkarriär), fall (alkoholism och improduktivitet) och återlösning (förnyat skrivande). Enquists bok tar snarast aktivt avstånd från en intimisering av samtidens offentlighet. Han skriver sin bok i tredje person, och vill framställa ett autonomt subjekt som å ena sidan söker överblick över den historia och sociala ram som detta subjekt, å andra sidan, är inskriven i och påverkas av. Så framträder en spänning mellan frihet och strukturella begränsningar, där emellertid Författaren går segrande ur striden: ”Författarrollen återuppstår, huvudpersonen Enquist återintar sin position och återtar sin identitet som professionell kulturaktör …”.

De följande kapitlen i Sarrimos bok undersöker i tur och ordning: Bodil Malmstens (b)loggböcker och författarens väg från en mer konservativ position, där de nya medierna ses som en källa till glömska och förlust av historia och identitet, till ett entusiastiskt bloggande i samspel med det gamla bokmediet; Liza Marklunds bok Gömda och den nätdiskussion den gav upphov till, ”en diskurs med både populistiska inslag och en helt berättigad kritik av mediers inflytande”, organiserad kring en ”sanningens dramaturgi”; samt två av den svenska samtidens mest populära amatörbloggar, Blondinbella och Kissie, vilka iscensätter två olika kvinnoideal och subjekt - den förment naturliga medelklass- och entreprenörskvinnan och den trashiga tjejen, med artificiellt omvandlad kropp - men som samtidigt tangerar varandra genom det Sarrimo betecknar som en ”nyliberal diskurs”, där den individuella viljan (”ta ingen skit”, ”du kan om du vill”) reser sig som fågel Fenix ur de sociala och politiska strukturernas aska.

Alla tre kapitel är intressanta, även om det om Malmsten, som pejlar ett flyktigt, rörligt och, som man en gång skulle ha sagt, postmodernt subjekt, ter sig lite konturlöst, och även om jag- och självframställning hamnar i skuggan av frågor om sanning och lögn i kapitlet om Marklund. De olika trådar som har lagts ut kring offentlighetens intimisering, kring individualiseringsideologi, kring genusstrukturering av skrivandet och maktförhållanden inom medievärlden, och så vidare, knyts sedan samman i bokens avslutning. Sarrimo diskuterar marknaden som den nya föreställda gemenskapen och huruvida den liberala traditionens stöttepelare - individens frihet och autonomi - går att upprätthålla i den medialiserade värld som analyserats. Och hon konstaterar det som redan blivit tydligt i hennes analyser: det finns inte ett enda subjekt på det medialiserade jagets scen, utan flera skiftande självbilder: ”den sjuka, offret, outsidern, den autonoma individen, det stiliserade flyktiga jaget och det boostade egot”, som det heter redan i bokens inledning.

Utan tvivel är det en nyanserad och gedigen undersökning som Sarrimo har genomfört i Jagets scen, och bokens stora förtjänst ligger just i försöket att differentiera mellan de olika former av skrivande subjekt som företar resan mellan privat och offentligt, mot ett slags ”realism”, i dag. Vissa kapitel kanske inte rymmer så mycket nytt utöver vad som redan framkommit i artiklar och recensioner - särskilt gäller det de som ägnas åt Norén, Lundgren och Enquist, även om Sarrimo ger en större historisk tyngd och teoretisk genomlysning åt iakttagelserna. Förunderligt är dock hur hon kunnat försumma viss forskning som redan ägnats dessa texter - jag tänker främst på Ulf Olssons essäer om Noréns dagbok och Enquists memoarer, vars analys ligger oerhört nära den som Sarrimo erbjuder.

En annan betydelsefull del av studien är dess ambition att fläta samman frågor om medier och medieteknologier med politiska, sociala och ekonomiska frågor. Samtidigt kan jag ibland sakna en mer materialistiskt orienterad reflektion kring hur medierna påverkar konstruktionerna av subjekt, men detta ligger delvis utanför undersökningens syfte. Och det är inte alls något skäl att undvika Jagets scen. Vill man få en bredare och än mer differentierad bild över hur denna scen ser ut i dag, också bortom det litterära skrivandets territorier, rekommenderar jag att man kombinerar Sarrimos bok med Lovinks tidigare nämnda Networks Without A Cause. Den senare ger dessutom, på ett mer energiskt sätt, politiskt bränsle till att fundera på vad detta ”jag” egentligen är bra för, om det är vår framtid att ständigt exponera och bearbeta självbilder på mobila digitala apparater eller om det finns andra sätt att forma en tillvaro on- och off-line.

Jesper Olsson är forskarassistent i litteraturvetenskap vid Linköpings universitet.

– Publ. i Respons 6/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet