Föregående

nummer

Onsdag 23 augusti 2017

2/2012

Tema: Det sägs att mångkulturalismen är död. Men faktum är att Europa har en beprövad modell för samlevnad mellan minoriteter.
Konstarterna & medier
Anders Ohlsson & Torbjörn Forslid
Författaren som kändis
Roos & Tegnér | 203 s | Isbn 9789186691059
Recensent: Lars Lönnroth
Märkt av sitt varumärke

Många författare anpassar sig till dagens mediesamhälle och utvecklar olika strategier för att iscensätta sitt författarskap. I sin nya bok fokuserar forskarduon Forslid och Ohlsson på författare som är durkdrivna medieaktörer men som också spelar helt olika roller i offentligheten. I en del fall är det uppenbart att ett starkt varumärke också kan bli en tvångströja för det fortsatta författarskapet.

Den lundensiska forskarduon Forslid & Ohlsson fick sitt genombrott med debattboken Hamlet eller Hamilton? (2007), där de pläderade för att litteraturvetarna borde höja blicken från klassiska texter (som Shakespeares Hamlet) för att i stället granska aktuella bokmarknadsfenomen (som Guillous Hamilton-böcker). Det forskningsprogrammet följde de upp med studien Fenomenet Björn Ranelid (2009), där de kartlade den numera riksbekante mirakeldiktarens mediala strategier för att uppnå celebritetsstatus och därigenom nå ut med sitt ständigt flödande kärleksbudskap till en allt större fast inte alltid hundraprocentigt tacksam publik.

En del kritiker missförstod den boken och trodde att Forslid & Ohlsson ville strö rosor vid Ranelids fötter, eftersom de inte öppet kritiserade hans person eller diktverk, men däremot ägnade ansenligt utrymme åt att analysera hur han iscensatte sig själv i offentligheten genom att exempelvis medverka i tv-program som “Let’s Dance” (Melodifestivalen var ännu inte aktuell) eller köra omkring som playboy i egen Jaguar med varumärket RANELID instansat på nummerplåten. Skall man bedriva seriös litteratursociologisk forskning om sådana mediefenomen som Björn Ranelid är det nog förnuftigt att undvika direkta värdeomdömen, särskilt negativa sådana, ty annars lär man inte få fenomenet självt och dess närmaste entourage att ställa upp för intervju. Och detta vore synd, eftersom det är viktigt att förstå och förklara den celebritetskultur som alltmer dominerar dagens bokmarknad.

Forslid & Ohlsson har nu återkommit med en uppföljare till Ranelidboken, Författaren som kändis, där de dels mer allmänt diskuterar celebritetskulturen, dels ger sig i kast med andra mediala diktare som Kristina Lugn, Horace Engdahl och Jan Guillou. Tyvärr har boken fått ett skrikande vulgärt omslag som gör att den riskerar att uppfattas som skvallrig nöjesjournalistik av tabloidtyp. Just i det här fallet hade det varit bättre med en traditionellt sober utformning av det slag som kan tänkas göra gott intryck på akademiska litteraturforskare.

Inom dagens litteraturvetenskapliga etablissemang finns nämligen ett motstånd mot den här sortens forskning, eftersom man förväxlar den med en numera föråldrad typ av biografiska studier, där stor tonvikt lades på författarnas privatliv och nästan ingen på deras litterära texter. Men syftet med sådana böcker som Fors-lids & Ohlssons är ju inte att skvallra om diktarnas sexuella snedsprång eller annat som hör till privatlivet, utan att förstå hur deras offentliga rollspel och uppträdande i medierna bygger upp en mer eller mindre framgångsrik bild av författarskapet, som i sin tur påverkar läsarnas förväntningar och därmed också upplevelsen av diktverket. Den textanalytiska forskning som dominerat det senaste halvseklets svenska litteraturvetenskap har haft svårt att inse detta uppenbara faktum, eftersom tongivande forskare med närmast religiös trosvisshet har utgått från att svaren på alla frågor måste sökas i själva texten och inte i något som ligger utanför denna. Det har talats om ”författarens död” och om att förvisa författaren ut ur litteraturstudiet. Detta har i sin tur medfört att många litteraturforskares avhandlingar blivit så ensidigt textinriktade – och därmed verklighetsfrämmande – att läsarna tappat intresset för ämnet litteraturvetenskap.

På sista tiden har det dock kommit en hälsosam reaktion mot denna ensidiga textanalys från yngre litteratursociologer och medieforskare som intresserat sig för sådana begrepp som ”performativitet” och medialisering inom litteraturen (se till exempel Jesper Olssons recension av Ingrid Elams Jag. En fiktion i Respons nr 1 s. 70). Dessutom finns det ju också i äldre litteraturforskning ett intresse för sådana fenomen som hur forntidens siare och skalder gestaltade sina verk i muntliga framföranden, hur Bellman spelade upp sin roll som urmakare Fredman inför publiken eller hur Lord Byron lanserade sig själv som romantisk hjälte i 1800-talets borgerliga offentlighet. Det finns alltså en viss tradition som Forslid & Ohlsson och andra performativitetsforskare kan knyta an till, men deras insatser är inte desto mindre förnyande och mycket välkomna.

I den nya boken, som tar sin utgångspunkt i ett besök på Göteborgs bokmässa, polemiserar Forslid & Ohlsson mot ensidigt textanalytiska skolor som nykritiken och poststrukturalismen. De deklarerar också sitt syfte, som är att återupprätta författaren i litteraturstudiets centrum, dock inte som biografiskt objekt utan som aktör och själviscensättare på bokmarknaden. Den här gången har de valt att fokusera på författare som inte bara är durkdrivna medieaktörer utan också spelar helt olikartade roller i offentligheten. Här finns å ena sidan den macho-betonade samhällskritikern, grävande journalisten och populärförfattaren Jan Guillou, å andra sidan den kräsne esteten och akademisekreteraren Horace Engdahl. Vad Forslid & Ohlsson studerar är inte hur dessa roller överensstämmer med författarnas ”verkliga” jag utan hur rollerna byggs upp och kommer till uttryck som ”performance” inför såväl tv-publik som läsare. Ett skolexempel är deras analys av ett gräl mellan Guillou och Engdahl i TV-programmet Babel 2008 om årets nobelpristagare i litteratur, Le Clézio. Poängen med analysen är att visa hur såväl Guillou som Engdahl i ord och åtbörder befäster sina egna varumärken genom att ensidigt ta fasta på sådana drag i Le Clézios författarskap som stämmer överens med författarideal som de själva representerar: i Engdahls fall exklusivitet och esteticism, i Guillous fall övergivandet av esteticismen till förmån för verklighetsskildring och socialt engagemang.

Forslids & Ohlssons kapitel om Horace Engdahl blir både intressant och underhållande eftersom de där tar fasta på den grundläggande självmotsägelsen i Engdahls sätt att agera: å ena sidan ambitionen att vara exklusiv och otillgänglig undergroundkritiker, å andra sidan plikten att samtidigt företräda det litterära etablissemanget och i denna egenskap vinna en stor publiks respekt och beundran. Kapitlet om Guillou blir på sätt och vis enklare, eftersom det är lätt att visa hur denne konsekvent och med särskilt välbehag uppträder i rollen som journalistisk folktribun och vänsterradikal avslöjare. Men också i detta fall visar sig rollen rymma en inre motsägelse: å ena sidan lusten att spotta etablissemanget i ansiktet, å andra sidan en önskan att trots allt bli erkänd av samma etablissemang som seriös diktare och inte enbart som populistisk murvel. Vad man kunde önskat är dock att den lundensiska spanarduon följt upp sin utmärkta analys av Engdahls respektive Guillous mediala agerande med en något mer ingående analys av deras litterära texter.

Den saken lyckas de bättre med i kapitlet om Kristina Lugn. Här visar de hur Lugn redan i tidiga dikter iscensätter sig själv som ”ensam frustrerad kvinna i miljonprogramsområde”. Men hennes genombrott kommer först med den sjätte samlingen, Bekantskap önskas med äldre bildad herre, lanserad med en autentisk kontaktannons på omslaget. Den boken blir, som Forslid & Ohlsson med rätta konstaterar, hennes ”entrébiljett till den mediala och litterära offentligheten” och etablerar samtidigt hennes fiktiva personlighet, varumärket ”Kristina Lugn”, som sedan dess genomsyrar allt hon skriver. Rollspelet som ”Kristina Lugn” leder sedan, helt följdriktigt, till att hon efterhand övergår från lyrik till dramatik. En motsvarande utveckling kan man för övrigt finna redan tvåhundra år tidigare hos Bellman och av samma skäl: det performativa rollspelet blir alltmer dominerande och bärs fram av publikens förväntningar. Inte minst intressant att studera är hur rollen/varumärket efterhand kan fungera som en tvångströja i författarskapet. Kristina Lugn har ibland uttalat sitt missnöje med ”det där Kristina Lugn” som blivit nästan omöjligt att frigöra sig ifrån. Samma problem kan man finna hos andra folkkära diktare som Bellman och Evert Taube: deras trogna publik har svårt att acceptera dem i andra roller än de redan beprövade.

Den stora förtjänsten med Forslids & Ohlssons bok är att den sätter fokus på denna sorts problem, som är av stor betydelse när man vill förstå litteratur i allmänhet men speciellt litteraturen i dagens mediesamhälle. Däremot tycker jag att de sviker sitt eget program i det kapitel som de ägnar Selma Lagerlöf under rubriken ”Selma Lagerlöf som TV”. Här handlar det nämligen i ytterst ringa grad om Lagerlöfs eget rollspel och sätt att agera i offentligheten. Tonvikten ligger i stället på den moderna receptionen, det vill säga hur författarskapet tolkats i ett par jubileumsprogram på tv och i en svårartat pekoralistisk tv-föreställning, där Selma framställdes som lesbisk ”queer-ikon”. Om man i stället hade tagit fasta på hur hon iscensätter sig själv i sin samtid, skulle de sannolikt ha upptäckt att hon ofta väljer att spela rollen av gammaldags ”sagotant”, det vill säga just den roll som dagens feminister helst vill befria henne ifrån.

Men man skall kanske inte begära att Forslid & Ohlsson skall göra sig impopulära också bland litteraturvetenskapens feminister. Det är mycket nog att de tagit upp kampen mot ämnets textfixerade esteter och visat på nya vägar.

Lars Lönnroth är professor emeritus i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet.

– Publ. i Respons 2/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet