Föregående

nummer

Torsdag 17 augusti 2017

4/2014

Tema: Europas urkatastrof. Synen på första världskrigets utbrott håller på att förändras.
Politik & samhälle
Johan Lagerkvist
Tiananmen redux
Den bortglömda massakern
Bonniers | 366 s | Isbn 9789100137380
Recensent: Mattias Lentz
Massakern är bortträngd men inte bortglömd

I år var det 25 år sedan massakern på Himmelska fridens torg och till de böcker som publiceras med anledning av det hör Johan Lagerkvists. Hans tes att massakern är bortglömd är tvivelaktig. Det är rent av så att kommunistpartiets försök att kontrollera det historiska minnet gör att människor ständigt påminns om förloppet. Menar han emellertid att den är bortsedd ifrån är det lättare att hålla med. Omvärlden prioriterar i stor utsträckning de ekonomiska relationerna med Kina. Boken är väl-informerad och gedigen och pessimistik inför framtiden när det gäller Kina. Det är lätt att vara pessimistisk men recensenten ser också positiva inslag i utvecklingen, såsom ett växande civilsamhälle och en gradvis ökande politisk medvetenhet.

Den fjärde juni i år var det tjugofem år sedan kinesisk militär tidigt på morgonen rullade in på Himmelska fridens torg i centrala Peking och körde i väg de sista kvarvarande studenterna som under sju veckor med stort stöd av stadsbefolkningen demonstrerat mot kommunistpartiet, mot korruption, maktmissbruk och inflation och för ett ökat folkligt inflytande och en utveckling i demokratisk riktning. Militären lämnade ett stort, men ännu okänt, antal döda efter sig i sin marsch mot torget.

Årets minnesdag uppmärksammades, liksom under tidigare år, världen över. Varje större dagstidning med självaktning publicerade ledare, de utländska korrespondenterna i Peking gjorde reportage om dagens Kina i ljuset av 1989. I Hong Kong blev den årliga manifestationen till minne av den 4 juni rekordstor, efter att under de senaste tiotalet år ha tappat deltagare. En rad länder, däribland USA och även EU, kom med uttalanden. MR-organisationer som Amnesty och Human Rights Watch såg till att sprida information om aktivister som gripits, bland annat för att ha försökt uppmärksamma den 4 juni. För oss utländska betraktare i Peking är månaderna inför årsdagen alltid perioder av ökad politisk spänning, under vilka vi ser att våra kontakter inom de ”oppositionella” kretsarna plötsligt blir allt svårare att nå. Många skickas iväg ut i landet på ”semester”, andra hålls i informell husarrest, många hindras ifrån kontakter med oss och medier och en hel del grips.

Det publicerades också en rad böcker världen över med anledning av tjugofemårsdagen, däribland Johan Lagerkvists Tiananmen redux, som har undertiteln Den bortglömda massakern som förändrade världen. I förordet skriver han om de blodiga händelserna som ”den nästan helt bortglömda massakern natten till den 4 juni. Få i väst förstår dess betydelse. Få i Kina känner alls till den”. Jag är kanske subjektiv, jag var själv på Tiananmentorget natten mellan den 3 och 4 juni 1989, och för mig lever händelserna starkt kvar i minnet. Men det är ändå en överdrift att säga att massakern är bortglömd. Tvärtom levandehålls och förstärks minnet av den 4 juni i takt med att Kina växer sig starkare och blir alltmera närvarande på den globala scenen.

Om Lagerkvist däremot menar bortsedd ifrån är det lättare att hålla med. George Bush skickade redan i slutet av juni 1989 sin nationelle säkerhetsrådgivare Brent Scowcroft till Peking för att försäkra Deng Xiaoping om att USA såg det hela som en intern kinesisk angelägenhet. Detta real-politiska agerande, som Bush 2007 kallade för ett av sina viktigaste beslut under sin ämbetsperiod, tycktes bekräfta vad Deng tidigare sagt till kommunistpartiets politbyrå: ”Västerlänningarna kommer att glömma.” Jag har hört svenska affärsmän som dagarna efter den 4 juni 1989 var lättade över att ordningen i Peking var återställd så att man kunde gå tillbaka till ”business as usual”. Lagerkvist påpekar att de flesta utländska företagsledare, politiker, journalister och forskare snart efter 1989 tonade ner, försummade och förlorade intresset för människorättsfrågor (han nämner också Göran Perssons olycksaliga uttalande om vikten av politisk stabilitet i Peking 1995, men glömmer då att Wang Dan, en av studentledarna som då stod inför rätta, faktiskt stod högt på Perssons agenda).

Ett mera aktuellt exempel är att Storbritannien uttalat säger sig vilja satsa på sin ekonomiska relation med Kina, och därmed – outtalat – är mindre benäget att kritisera situationen för de mänskliga rättigheterna i landet. Detta sker efter en period då Kina frös högnivåutbytet i samband med att Cameron tagit emot Dalai Lama i London, vilket påverkade handeln negativt. Storbritannien är inte ensamt om att välja den vägen; det är få som vill eller kan riskera det ekonomiska utbytet med Kina.

Lagerkvist har helt rätt i att det kinesiska kommunistpartiet gör allt för att den 4 juni ska glömmas bort. Häri ligger en paradox; strävan att se till att inget kan påminna om händelserna innebär ju att minnet måste hållas högst levande inom de kretsar som just vill förtrycka hågkomsten av dem. Kommunistpartiet måste ha kontroll över historien, annars kan dess maktinnehav bli ifrågasatt. Lagerkvist beskriver hur den kinesiska regimen redan timmarna efter massakern satte igång med ”en extraordinär minneskonstruktion”; studenternas protester var ett kontrarevolutionärt uppror som de hjältemodiga soldaterna i Folkets befrielsearmé var tvungna att slå ned. När studenter visas det berömda fotot på ”tankmannen” (som också utgör bokens omslag, bilden av mannen som springer ut i vägen och stoppar en tankkolonn) vet de inte vad bilden handlar om. De studenter som ändå får läsa om 1989 får i sig kommunistpartiets version – det var korrekt, är den allmänna uppfattningen, att slå ner på kaoset. Familjerna till de dödade studenterna efter massakern gavs inte någon som helst uppmärksamhet, än mindre stöd, och vågar därför inte heller, med ett fåtal undantag, efterforska vad som egentligen hänt, än mindre utkräva ansvar.

Under landets nya ledarskap med Xi Jinping i spetsen har det politiska klimatet hårdnat. Varje år inför den 4 juni skruvas kontrollen upp, och i år starkare än tidigare. I början av maj höll en grupp akademiker, advokater och andra en privat sammankomst för att minnas 1989, men efter det att bilder lagts ut på nätet greps deltagarna. En del av dem har sedermera släppts men några, däribland en framträdande advokat, väntar på rättegång och, antas det, fängelsestraff. Kontrollen av själva torget var rigorös; jag var där på tjugoårsdagen den 4 juni 2009, och kunde då, förvisso omgiven av en mängd civilklädda poliser, gå omkring fritt. I år fastnade jag i en flygplatsliknande säkerhetskontroll och vägrades inträde till torget eftersom jag inte hade mitt pass med mig (mitt kinesiska id-kort var inte tillräckligt). Häri ligger en annan paradox; genom kontrollerna påminns varje år stadsbefolkningen om att den 4 juni är ett känsligt datum.

Lagerkvist har säkert också rätt när han hävdar att få i Väst fullt ut förstår betydelsen av vad som hände i Peking och över 80 städer runt om i Kina under 1989. Hans huvudargument i boken är att ”det Kina som vi ser framför ögonen idag (är) en följd av den kinesiska student- och demokratirörelsens undergång 1989”. Händelserna ”cementerade de marknadsekonomiska reformerna en gång för alla […] och gjorde det möjligt att snabbare genomföra ett ekonomiskt liberalt program”. Händelserna ”påskyndade den ekonomiska integrationen av Kina i världsekonomin och bromsade in demokratiseringen av Kina”. I dag, fortsätter han, har den ideologiska balanspunkten flyttats mot Kina, eftersom allt fler bedömare har blivit osäkra på vilken typ av statsskick som har framtiden för sig – Kinas modell, säger Lagerkvist, ”beundras för sin hårdhet och det oavvisliga ekonomiska framsteget”.

Som grundtes i boken är det möjligen litet hårddraget. Det är omöjligt att säga vad som hade hänt om studentprotesterna fått en annan upplösning. Zhao Ziyang, som i efterhand utmålas som den liberala förkämpen, var trots allt en produkt av kommunistpartiet. Han ville ha en fredlig lösning, han bad studenterna gå tillbaka till sina klasser – hade han, om hans linje hade vunnit, ha kunnat reformera kommunistpartiet i en mera demokratisk riktning? Lagerkvist pekar på att Zhao är den enda generalsekreterare hittills som lotsat fram ett politiskt reformpaket till den nationella folkkongressen. Det var ett förslag som syftade till en tydligare maktdelning mellan stat och parti, men det handlade inte om att ifrågasätta partiets överordnade roll och maktinnehav. Det är sant, som Lagerkvist också konstaterar, att de konservativa krafterna vann mark efter den 4 juni. Efter Zhaos fall blev det i stället Deng Xiaoping själv som fick rädda den ekonomiska reformpolitiken i kamp mot partiets ortodoxa, vilken avgjordes genom Dengs berömda resa till södra Kina 1992. Kanske var den resan viktigare för hur dagens Kina ser ut än händelserna 1989? Det går att vända och vrida på analysen.

Bokens första del, dryga 200 sidor av sammanlagt 360, behandlar utförligt vad som hände i Peking under upprinnelsen till 1989, och under veckorna från den 15 april då Hu Yaobang, den reformvänlige före detta generalsekreteraren dog, till det att militären efter veckor av demonstrationer och kaos intog Himmelska Fridens torg. Lagerkvist förmedlar händelseförloppet och stämningarna väl – hur den politiska ledningen splittras i sin syn på hur studenterna ska bemötas, hur maktspelet bakom kulisserna hårdnar, och hur Zhao Ziyang bortmanövreras och Deng Xiaoping till sist ställer sig bakom beslutet att sätta in militär. Han följer studenterna, de första manifestationerna i april, hur rörelsen utvecklades därifrån, och om hur det inom studentledningen till slut också uppstår sprickor.

Jag var själv student på Pekings Universitet då, och tillbringade många kvällar vid universitetets ”triangel”, en samlingspunkt på campus. Det fanns en glöd och en hoppfullhet om att förändringar faktiskt skulle komma, som Lagerkvist skildrar bra. Han gör också ut- och avstickare för att sätta allt i en kontext; historiska tillbakablickar på kulturrevolutionen, om demokratimuren i Peking 1979, han talar om Tiananmens historia och torgets betydelse som politisk symbol. Han kommer in på förhandlingarna med Storbritannien om Hong Kongs framtid som inleddes 1982, och ibland blir det kanske litet hoppigt utan att för den skull vara ointressant.

Bokens andra och tredje del, ”Den auktoritära kapitalismen trumfas igenom” respektive ”Världen likriktas” skildrar den politiska utvecklingen i efterdyningarna av händelserna 1989 och för oss fram till dagens Kina. Nu skulle ekonomisk tillväxt med hjälp av ekonomisk liberalism och kapitalistisk logik hjälpa partiet att finna en ny legitimitet. Deng Xiaoping ansåg också att det behövdes en starkare patriotism, och den ”patriotiska utbildningskampanjen” lanserades. Det är denna kampanj, skriver Lagerkvist, som ligger bakom den explosion av folklig nationalism vi i dag kan se i Kina. För att återuppväcka en kinesisk stolthet över sin kultur och historia, tog man också förvånansvärt nog hjälp av den antike statsfilosofen Konfucius, som tidigare, under kulturrevolutionen, varit föremål för kommunistpartiets intensiva hatkampanjer.

Lagerkvist skildrar ett framväxande Kina där kapitalism, ekonomisk tillväxt och konsumtion betonas. Det är ett samhälle som efter att ha varit kollektivt blir mer individualiserat, men också alltmer övervakat och kontrollerat. Invånarna lever under ett hårt socialt och ekonomiskt tryck. Detta tar sig bland annat uttryck i höga självmordstal, enligt oberoende undersökningar runt 30 per 100000 invånare. Siffran, menar Lagerkvist, talar mot tesen att ”folk är nöjda med den ekonomiska tillväxten i landet och sina nya livschanser”. I år publicerade University of Hong Kong dock en studie som visar att självmordstalen faktiskt sjunkit väsentligt i Kina, under åren 2009–2011 med hela 58 procent eller motsvarande 9,8 personer per 100000 invånare.

Lagerkvist har skrivit en gedigen men dyster bok. Det är lätt att vara pessimistisk, men det finns också positiva inslag, såsom ett växande civilsamhälle, ett utbrett bruk av sociala medier och en gradvis ökande politisk medvetenhet. De tankar, de krav, som fördes fram 1989 lever kvar – förvisso i begränsad utsträckning – i dagens Kina. Kom ihåg Charter 08 som ledde till Nobelpristagarens Liu Xiaobos fängelsestraff, och som undertecknades av över 9000 ledande intellektuella i Kina. Tankarna och kraven har inte försvunnit, men myndigheterna i dag kontrollerar och förtrycker dem betydligt effektivare.

Det har smugit sig in en del fel i boken. Det är svårt att se att premiärminister Zhao Ziyang – såvida han inte var synsk – under sin ödesdigra resa till Pyongyang i april 1989 kunde ha diskuterat konsekvenserna av Berlinmurens fall med Kim Il Sung – muren föll ju som bekant först i november det året. Vidare efterträddes inte Wen Jiabao av Hu Jintao (s. 254), och Kina proklamerade inte sin flygidentifieringszon (ADIZ) i Östkinesiska havet i januari 2014, utan den 23 november 2013. Detta är mindre slarvfel. Litet irriterande är det dock att Lagerkvist i citat och återgivande av samtal sällan anger några källor. I stället är man hänvisad till att gissa sig fram i bibliografin. För den som vill gå vidare i studiet av 1989 blir det frustrerande.

Avslutningsvis kan påpekas att det fortfarande är mycket som är ouppklarat med händelserna den 4 juni 1989 i Peking. Dödades studenter på torget? Den kinesiska propagandan är noga med att säga nej. Ingen vet bestämt, och det visar Lagerkvist också. Han skriver omväxlande om ”massakern på Tiananmen”, ”massakern i närheten av torget” och om ”massakern i Peking”. Hur många dödades? Inte heller det är klarlagt. Det finns officiella kinesiska siffror som med all säkerhet är för låga. Jag kommer ihåg att den ryska, då sovjetiska, ambassaden dagarna efteråt beräknade antalet döda till 10000. Det är säkerligen en för hög siffra. Det väsentliga är att människor – studenter, arbetare, stadsbor – dog av den egna militärens kulor. Lagerkvists sista meningar: ”De våldsamma händelserna runt Tiananmen 1989 kommer att spöka för kommunistpartiets ledare på nätterna. Och förr eller senare kommer några av Kinas ledare att tvingas hantera det förflutnas demoner också på dagtid.” Bortglömt? Nej, minnena lever kvar.

Mattias Lentz var tidigare minister på den svenska ambassaden i Peking och är nu chef för den politiska sektionen på EU-delegationen i samma stad.

– Publ. i Respons 4/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet