Medier har ersatt partier som länk till väljarna

I dag är medierna det offentliga rum där väljare och politiker möter varandra och politikerna har lärt sig tänka som journalister, hävdar Asp & Bjerling. Om detta är bättre eller sämre än den gamla partidemokratin finner de svårt att avgöra. Boken innehåller intressanta resultat men är svårläst.

En dryg vecka före valet den 14 september 2014 utkom boken Mediekratin – Mediernas makt i svenska val. Boken annonserades även av författarna på DN-debatt den 5 september. Den starka viljan att få ut boken på marknaden före valet går inte att ta miste på, vilket jag återkommer till nedan. Huruvida boken och dess resultat blev ett inslag i den allmänna debatten före valet överlåter jag åt andra att bedöma.

Boken består av 216 sidor fördelade på 22 kapitel och bygger på ett omfångsrikt empiriskt material. I boken behandlas tio val och tre folkomröstningar under perioden 1979–2010. Materialet för analyserna härstammar huvudsakligen från projektet Medievalsundersökningarna, som har letts av förste författaren, Kent Asp, och finansierats av flera olika svenska forskningsråd.

I bokens utkristalliseras tre centrala frågeställningar. För det första vill författarna beskriva vilken roll medierna har spelat under de senaste tio valrörelserna och för det andra vill man analysera mediernas roll i valrörelserna ur ett maktperspektiv. Slutligen vill man för det tredje reda ut vilka konsekvenser mediernas ökande makt har för den representativa demokratin och maktfördelningen i samhället.

Boken innehåller många intressanta resultat, kanske inte alltid så förvånande, men man kan tycka att det är tryggt att få dem bekräftade. I och med att boken är så enormt faktaspäckad med siffror och tabeller och beskrivningar av valrörelser som ligger långt tillbaka i tiden blir det stundom svårt att se skogen för alla träd. Det är litet synd att vissa politiska frågor och valrörelser inte beskrivs tydligare så att läsaren kan få en antydan om vad som egentligen hände? Vidare skulle läsare som är under 50 år säkert behöva få en tydligare beskrivning av olika händelseförlopp under de olika valrörelserna. Vissa politiska skeenden beskrivs utförligt, andra inte.

Icke desto mindre finns det flera intressanta och tänkvärda resultat, bland annat att partierna har fått en allt mindre roll som bärare av politiska idéer och visioner medan journalister och andra kommentatorer såsom experter och opinionsinstitut har fått en alltmer framträdande roll. Det hade dock varit önskvärt att författarna hade diskuterat denna utveckling utförligare ur ett demokratiperspektiv. Vad betyder det för medborgarna att andra aktörer än de politiska tolkar och värderar idéer och visioner? Intressant är också att få veta att föreställningen som många av oss haft, att partiledarna kommit alltmer i fokus genom åren, inte bekräftas av det empiriska materialet. Föreställningen att de som innehar regeringsmakten skulle bli hårdare bevakade av medierna bekräftas inte heller i boken.

Författarna konstaterar att utvecklingens riktning är bekymmersam ur ett demokratiperspektiv.

De frågor som restes i bokens inledande kapitel besvaras metodiskt och skolboksmässigt i det näst sista kapitlet. Sålunda konstaterar författarna att politiken intar en mindre plats i den publika offentligheten i dag jämfört med för trettio år sedan. Vidare finner man att den gemensamma publika offentligheten är mindre än för trettio år sedan. Man ställer även frågan huruvida utvecklingen går mot ökade informationsklyftor mellan medborgarna, det vill säga om vi får ett Sverige där klyftan mellan informationsrika och informationsfattiga ökar. Författarna konstaterar att utvecklingens riktning är bekymmersam ur ett demokratiperspektiv. Valrörelsernas åsiktsbärare har fått ge vika för valrörelsernas uttolkare, vilket innebär att journalister och andra kommentatorer får en allt viktigare roll i den politiska kommunikationen. Vidare finner man att medierna bidrar mer till konsensus än till konflikt. Det finns bland annat ingen konflikt mellan det journalister och partier tycker är viktiga valfrågor. Dagens politiker behärskar inte bara mediernas sätt att arbeta utan har nu också lärt sig att tänka som journalister.

Att mediernas roll för det politiska systemet har förändrats och att de politiska aktörerna behöver anpassa sig bekräftas i boken. Detta kallar författarna mediekrati. De beskriver detta fenomen som ett politiskt system som både är starkt påverkat av och anpassat till mediernas sätt att arbeta. I en mediekrati har medierna ersatt de politiska partierna som den viktiga länken mellan väljare och politiker. Medierna är numera det så kallade offentliga rummet; det är här väljarna möter politikerna och det är här politikerna möter sina väljare. Slutligen ställer sig författarna frågan huruvida mediekratin är bättre eller sämre än partidemokratin. Svaret är varken lätt eller entydigt. Författarna menar att det är rimligt att hävda att mediekratin är en mer lyhörd styrelseform än partidemokratin, men att det å andra sidan verkar vara svårare att i en mediekrati arbeta för medborgarnas långsiktiga intressen.

Författarna har, som de skriver i sitt inledningskapitel, en förhoppning att boken ska finna läsare utanför akademin och de säger sig därför ha valt att inte tynga framställningen med referenser. Jag tror dock inte det är ett problem för läsare överlag att vi akademiker använder oss av ett referenssystem. Problemet med denna bok är snarare att den är alltför tyngd av fakta och siffror. Författarna har inte haft en lätt uppgift att redovisa empiriskt underlag för tio val och tre folkomröstningar, men den fråga man som läsare måste ställa sig är om alla dessa resultat har samma dignitet för att svara på bokens frågeställningar? Bokens svaghet är bland annat att den är svårläst, inte för att den är teoretiskt baktung, utan för att alla fakta och siffror som staplas på varandra hade behövt förpackas och sorteras för läsarna.

Ovan nämnde jag att det troligen varit en stark ambition hos författarna att få boken färdig och tryckt före valet 2014. Tyvärr märks det, det är mycket korrekturfel och småfel i boken. Vidare tar man ibland upp trådar från samhällslivet i allmänhet och politiken i synnerhet som inte omfattas av det empiririska materialet. Dessa nutida nedslag hänger dock ofta i luften – som läsare blir man inte klok på varför texten finns där och vad det har med den övriga texten att göra.

Vid studiet av valrörelsen 2010 har författarna totalt uteslutit Sverigedemokraterna som parti. Det framkommer inte varför så är fallet, kanske har man valt att ta bort dem från sin analys därför att de i stor utsträckning använde sig av andra medier i sin valrörelse än de gängse och de som författarna har analyserat. Den fråga som man kan ställa är om Sverigedemokraternas framgång ger vissa indikationer om att teorin om mediekratin kanske behöver modifieras, eller åtminstone att studier av sociala medier bör ingå i framtida analyser.

Gunilla Jarlbro är professor vid Institutionen för Kommunikation och medier vid Lunds universitet.