Föregående

nummer

Måndag 24 juli 2017

4/2012

Tema: Nationalekonomerna förutsåg inte kraschen, men deppar inte. Det är fortsatt högkonjunktur för självkänslan.
Konstarterna & medier
Björn Häger
Problempartiet
Mediernas villrådighet kring SD valet 2010
Sim(o) | 316 s | Isbn 9789197889476
Recensent: Olof Petersson
Medierna hjälper SD att lyfta fram dess hjärtefråga

Landets redaktioner har ägnat stor möda åt frågan hur man ska förhålla sig till Sverigedemokraterna. Men vad redaktörerna inte verkar ha tänkt på är att de genom att se partiet som ett enfrågeparti hjälper det att framställa invandringen som det stora problemet.

Enligt en fransk kollega har samhällsforskningen gjort två stora landvinningar under det senaste århundradet: upptäckten av det omedvetna och upptäckten av det oavsiktliga. Ett speciellt fall av oavsiktliga konsekvenser är perversa effekter: resultatet blir motsatt det avsedda.

Varje försök att påverka politiska rörelser får räkna med fenomenet oavsiktliga konsekvenser. Etablerade intressen brukar bemöta nya utmanare med en standardrepertoar av motstrategier. Hjalmar Branting lär ha konstaterat att de konservativa makthavarnas motstånd mot den växande arbetarrörelsen genomlöpte tre olika faser: förtigandet, förlöjligandet och det öppna angreppet. Hans observation verkar ha generell tillämpbarhet. Även det senaste nytillskottet bland riksdagspartierna har bemötts på liknande sätt. Medierna har försökt att först förtiga, sedan förlöjliga och slutligen angripa Sverige-demokraterna. Men många gånger har -effekten blivit den motsatta.

Inför kyrkovalet 2009 fick Sydsvenskan en annons för publicering. Uppmaningen att rösta på Sverigedemokraterna åtföljdes av parollen ”Nej till islamisering!”. Hets mot folkgrupp, ansåg tidningsledningen och stoppade annonsen. Förtigandet lyckades inte. Efter några minuter skickade Sverige-demokraterna ut ett färdigskrivet pressmeddelande om att yttrandefriheten var hotad. En halvtimme senare kom Sydnytt till tidningen för att intervjua. Partiet fick effektivt ut sitt budskap utan att behöva betala för en annons.

I valrörelsen 2010 fick TV4 vara med om samma sak. Ledningen stoppade Sverigedemokraternas reklamfilm där tre burkaklädda kvinnor hotar en skrämd pensionär i kapplöpningen om välfärdsmiljarderna. Återigen slog förtigandet tillbaka. Sverigedemokraterna fick garanterad uppmärksamhet oavsett om filmen sänts eller inte. Partiet kunde också framställa sig som martyr när Sveriges Television, Sveriges Radio och TV4 bestämde att Sverigedemokraterna inte skulle få vara med i utfrågningar och debatter inför valet.

Att försök att undertrycka information tvärtom kan leda till ökad uppmärksamhet går numera under benämningen Streisand-effekten. Sångerskan Barbara Streisand försökte 2003 stoppa ett fotografi på nätet som visade att hennes hus hotades av stranderosionen vid Malibu. Knappt någon hade dittills uppmärksammat bilden, men efter försöket att vidta rättsliga åtgärder hade snart över en halv miljon varit inne och tittat på den.

Rapporteringen om Sverigedemokraterna vid valet 2006 präglades av en konsekvent genomförd återhållsamhet. Medierna ville inte ge främlingsfientligheten draghjälp genom att ge Sverigedemokraterna uppmärksamhet. Inför valet 2010 var det främst Dagens Nyheter som höll fast vid den restriktiva linjen. En effekt av deras strategi blev att delar av allmänheten vaknade upp dagen efter valet och fann att ett nytt parti plötsligt hade kommit in i kommunens fullmäktige och i riksdagen.

Men i valrörelsen 2010 hade de flesta medier bytt strategi. Bevakningen av Sverigedemokraterna var mycket omfattande och mycket negativ. På valdagen hade Expressens förstasida ett stort ”Nej!”, som var en sammanfattning av huvudledarens budskap. Under bilden av en hopknycklad valsedel från Sverigedemokraterna stod: ”I dag röstar vi för Sverige mot främlingsfientligheten.”

Landets medieredaktioner har uppen-barligen ägnat stor vånda och många mötestimmar åt frågan hur man bör behandla Sverigedemokraterna. Det framgår av radioreportern och medieforskaren Björn Hägers bok Problempartiet. I samband med valet 2010 intervjuade han 26 chefer och politiska reportrar på de dominerande nyhetsmedierna i Stockholm och Skåne. Huvudintrycket är att Mediesverige präglades av ”ängslighet och ambivalens”.

Enligt Björn Häger pendlade bevakningen av Sverigedemokraterna mellan överbevakning och underbevakning. Tendensen till överbevakning kom av att partiet ansågs vara odemokratiskt och att populistiska partier använder ett känsloladdat, slagordsbaserat och kvällstidningsmässigt språk. Men Sverigedemokraterna kom också att underbevakas till följd av beröringsskräck, partiets bunkermentalitet och att en del journalister hade dåligt samvete för den medieuppmärksamhet som ansågs ligga bakom Ny Demokratis succé 1991. Författaren talar om en ”strukturell partiskhet” som följer ur mediernas speciella nyhetsvärdering och berättarteknik.

Intervjumetodens fördel är att den ger en inblick i hur landets mediechefer resonerat kring olika publiceringsbeslut. Den uppenbara begränsningen är att den säger föga om hur viktiga medierna har varit för Sverigedemokraternas framgång. Författaren konstaterar i förbigående att journalistikens betydelse trots allt kanske inte varit så stor. Sverigedemokraternas kärngrupper av lågutbildade män läser sällan dagstidningar och nätet är för partiet en viktigare kommunikationskanal än de etablerade medierna.

Boken kommer in på den stora och svårbesvarade frågan om nationalpopulistiska partier av Sverigedemokraternas typ gynnas eller missgynnas av den journalistiska bevakningen. Författaren refererar till -europeisk forskning som pekar på att ymnig medieexponering, även negativ uppmärksamhet, skapar ett ökat opinionsstöd för anti-invandringspartier. Men hans eget material räcker inte längre än till en intetsägande slutsats: ”Inom medierna finns också uppfattningen att det kan gynna SD att det skrivs om dem.”

Det är lätt att säga att Sverigedemokraterna bör behandlas precis som andra partier och det stora flertalet av de intervjuade håller med. Problemet är att Sverigedemokraterna inte är som andra partier. Sverigedemokraterna har inga pressekreterare som svarar dygnet runt och de är sällan tillgängliga för intervjuer. Medieredaktioner tvingas frångå sina principer och nöja sig med mejlsvar utan möjlighet till uppföljningsfrågor.

Värst är de hot som journalister får ta emot. ”Vi vet var du bor och vad dina barn heter.” När boken presenterades vid ett seminarium i Almedalen fick partisekreteraren Björn Söder frågor om de anonyma mejl och telefonsamtal som kommer från personer som uppger sig tillhöra partiet. Han vägrade ta något som helst ansvar utan skyllde på att det kunde vara partiets motståndare som ligger bakom. Också i detta avseende skiljer sig Sverigedemokraterna från de andra riksdagspartierna, som i det förgångna aktivt har rensat ut odemokratiska element i de egna leden.

Tyvärr utvecklar Björn Häger inte den observation som antagligen är bokens viktigaste: ”När SD kom fram i medierna, var det i partiets hjärtefrågor, främst i invandringsfrågan.” Varför det? frågar man. Detta är ju inte självklart. Ett parti som gör anspråk på att representera väljarna i riksdagen och kommunernas beslutsförsamlingar kan inte vara ett enfrågeparti. Från demokratisk synpunkt måste det betraktas som en brist att väljarna inte fick bättre information om vad detta nya parti står för i politikens många olika sakfrågor.

Den skeva dagordningen innebar att medierna hjälpte Sverigedemokraterna att framställa just invandringen som det största samhällsproblemet. Detta är något mer än ett journalistiskt publiceringsbeslut, det är ett politiskt ställningstagande.

Olof Petersson är statsvetare.

– Publ. i Respons 4/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet