Konstarterna & medier

Medryckande guidebok till litteraturens Paris

Franska flanörer. Författarnas Paris – från Balzac till Modiano
Lena Kåreland

Appell Förlag
296 sidor
ISBN 9789198548709

| Respons 1/2022 | 9 min läsning

Lena Kåreland skriver i Franska flanörer om författarnas Paris, från Balzacs närmast kartografiska skildringar av stadens olika distrikt till Modianos drömska minnespalats. Resultatet är en lärorik, medryckande och intressant bok som dock lider brist på övergripande struktur. Läsaren lämnas att själv pussla ihop kapitlen till en helhet.

Lena Kåreland. Foto: Stefan Tell

Lena Kåreland ger sig i kast med ett stort och aktuellt ämne i Franska flanörer. Författarnas Paris – från Balzac till Modiano. Stadslitteraturen har fått ett rejält uppsving i forskningen under de senaste decennierna i spåren av det som ofta kallas ”the spatial turn”. Föga förvånande har även Paris en särställning i dessa sammanhang. Många böcker har skrivits om Parislitteraturen som skärskådar allt från enskilda epoker och författarskap till snävare tematiker, som kriminallitteraturens eller de skandinaviska författarnas Paris. 

På detta stora fält har Kåreland valt att göra nedslag i nio författarskap. Var och en av de utvalda författarna ägnas ett kapitel, i vilka de litterära verken studeras mot bakgrund av författarnas erfarenheter av att bo och verka i staden. Tyngdpunkten är helt klart på 1800-talslitteraturen, varifrån sju av de nio författarna är hämtade. Litteraturhistoriskt rör vi oss här från Honoré de Balzac, född 1799, till Guy de Maupassant, född 1850. Serien avslutas sedan med Georges Simenon (1903–1989) och Patrick Modiano (1945–), två representanter för mer sentida litteratur som dock känns som en eftertanke i sammanhanget. Medan de äldre författarna, med något enstaka undantag, var verksamma samtidigt och till och med umgicks i samma kretsar (Kåreland lyfter fram prinsessan Mathildes salong som en sådan mötesplats), tillhör de båda yngre författarna helt andra kulturella kontexter. Det sammanhållande kittet är tänkt att vara flanörfiguren, men det är tveksamt hur genomgående denna tematik är i de undersökta författarskapen.

Om valet av 1900-talsförfattare alltså är litet förbryllande, är startpunkten för undersökningen desto mer logisk. Paris blev under 1800-talet ljusets, industrins och kulturens stad. Folkmängden fördubblades på bara några år. Minst lika svindlande är den arkitektoniska omdaningen. Stadsbyggaren Baron Haussmann (1809–1891) jämnade nämligen hälften av stadens byggnader med marken i mitten av seklet, för att anlägga parker och boulevarder som badade i gasljus på nätterna. 

Kåreland beskriver hur ett nytt konsumtions- och klassamhälle samtidigt föddes i Paris, vilket speglades i nya estetiska former, som den starkt framväxande romanen och, så småningom, prosapoemet. Flanören är också en följd av förändringarna i stadsrummet. Det rör sig om en ensam man (flanören var en manligt kodad roll under 1800-talet) som strosade genom storstaden och lät sig dras med av strömmen, samtidigt som han slumpmässigt betraktade händelser och sevärdheter.

Flanörgestalten var en ny social roll, men också ett nytt berättartekniskt grepp som tillät författarna att fånga stadens mångtydighet inom ramen för enskilda berättelser. Det är en av 1800-talslitteraturens mest omskrivna gestalter, men i Kårelands bok får flanören inga skarpa konturer. Dessutom undrar man som läsare hur väl detta begrepp egentligen passar in på så olika författare som Hugo och Simenon. Vad finns det egentligen för gemensamma nämnare här? När vi kommer till Modiano medger Kåreland själv att begreppet inte passar särskilt bra, eftersom det i hans författarskap snarare handlar om ett målmedvetet utforskande av stadsrummet än ett planlöst flanerande. Det blir alltså i stor utsträckning upp till läsaren att själv hitta likheter och överlappningar mellan de olika kapitlen i Kårelands bok. 

Analysen börjar i alla fall med en av dessa moderna flanörer, Balzac, vars romanfigurer också navigerar i stadens sociala landskap, där man snabbt kan klättra eller falla. Dynamiken sammanfattas i den berömda scenen i Pappa Goriot i vilken huvudpersonen Rastignac blickar ut över Paris förnäma kvarter och utmanar staden till duell. Detta kan ju sägas vara Parisromanens urscen: den unge mannen som kommer till storstaden, förlorar sina illusioner och ger sig in i kampen om kvinnor och makt. Men Kåreland lyfter samtidigt fram ett flertal mindre kända texter för att visa Balzacs mångskiftande försök att fånga stadens karaktär. Mindre känt för den breda publiken är nog också hur Balzac själv, likt en Rastignac, skuldsatte sig svårt och tvingades flytta från bostad till bostad i hopp om att undkomma sina fordringsägare.

Om Balzac utgör en länk till den medeltida stadens kyffiga, mörka gränder, undersöker Baudelaire den framväxande boulevardkulturen med dess sinnesretande nöjen och heterogena folkvimmel.

Perspektivet skiftar helt när Kåreland kommer till Baudelaire. Om Balzac utgör en länk till den medeltida stadens kyffiga, mörka gränder, undersöker Baudelaire den framväxande boulevardkulturen med dess sinnesretande nöjen och heterogena folkvimmel. Det är samtidigt en abstrakt stad som kommer fram i dikterna, där folkmassan utgör en ständigt föränderlig dekor. Till exempel använder Baudelaire bara ett enda kvartersnamn i sina dikter, ”Le Carrousel”, medan den typen av information är essentiell för att avkoda handlingen och personporträtten i Balzacs romaner.

Höjdpunkten i avsnittet om Baudelaire är läsningen av prosadikten ”De fattigas ögon”, som i en ögonblicksbild ger en suggestiv sammanfattning av den framväxande boulevardkulturen. I dikten skildras ett par på ett nyöppnat kafé vars speglar och förgyllda detaljer badar i gatlampornas sken. På gatan utanför kaféets fönster står en utarmad man med två små barn och blickar beundrande in. En stum dialog utspelar sig mellan blickarna, möjliggjord av det nya stadsrummet: de fattigas beundrande blickar mot det rika paret och mannens negativa tolkning av hans kärestas reaktion på att bli betraktad av de fattiga. Kåreland har genomgående en imponerande förmåga att väva ihop sådana ögonblicksbilder med mer övergripande historiska resonemang, vilket gör att texten flyter på och aldrig blir långrandig. 

Charles Baudelaire, fotograferad av Nadar 1855. Foto: Sothebys

På liknande sätt avhandlas sedan i tur och ordning Hugo, Flaubert, Edmond de Goncourt, Zola och Maupassant. Franska flanörer framstår ibland närmast som en best of-lista där flera av seklets litterära höjdpunkter tas upp. Hugos medeltidsromantiska Ringaren i Notre-Dame hamnar sida vid sida med Flauberts ironiskt distanserade skildringar av Paris konst- och finansvärld under Napoleon III. Genomgående är dock de stora historiska omvälvningarna. Förutom Haussmanns kreativa förstörelse får vi se uppror och revolutioner genom författarnas ögon, från 1830-talets oroligheter, via revolutionsåret 1848, till det katastrofala kriget med Preussen 1870–71.

Upplägget gör att de litterära texterna ofta framstår som förtätade vittnesmål om historiska skeenden. Jag fastnar framför allt för analysen av Edmond de Goncourts dagbok från de svåra månaderna under den preussiska belägringen och den efterföljande Pariskommunen. I dagboken, som dessutom förmodligen är i det närmaste okänd för en svensk publik, bryts den detaljerade skildringen av vardagslivet mot större betraktelser om kriget. En arkebusering som sker bakom murarna i ett fängelse skildras indirekt genom små detaljer, som soldaternas vacklande gång och en hukande präst som smyger sig ut ur fängelset.

Kårelands analys av dagboken är både gripande och intressant. Hon lyfter fram de Goncourts exakta, naturalistiska observationer av vardagslivet i ett undantagstillstånd. Anledningen till att det fungerar så bra i det här fallet är att dagbokens struktur liknar hur Kåreland själv lägger upp sin text. Hon väver också ihop enskilda detaljer och citerade passager med personhistoria och stadens större historia. Ett återkommande grepp är att beskriva händelseförloppet i en roman för att sedan zooma ut till den större kontexten, ofta med korta instick om hur gatorna och parkerna ser ut i dag. 

I analyserna av Balzac, Hugo, Flaubert och Zola är denna typ av upplysningar högst relevanta eftersom romanfigurernas öden är direkt kopplade till de omvälvande förändringarna av stadsrummet. I Zolas varuhusroman Damernas paradis, till exempel, är huvudpersonerna Baudu och Octave Mouret ägare till en undanskymd kvartersbutik respektive ett förtrollande varuhus. De är samtidigt bärare av vitt skilda attityder och ideal som rör allt från konsumtion till könsroller. För att förstå romanen måste dessa roller begripliggöras i förhållande till stadens övergripande utveckling, vilket Kåreland ofta lyckas med. Denna dynamik gör att även de mer sentida förändringarna av stadsrummet som då och då presenteras i boken får en resonansbotten i de undersökta romanernas intriger.

Men Kårelands metod fungerar sämre när vi kommer till de senare kapitlen. Det förblir oklart vad det betyder för Simenons romaner om Maigret att detektivens berömda stammiskafé har flyttat till Rue de Harlay och dessutom bytt namn. Utvikningar om hur gator bytte namn under franska revolutionen eller om Toulouse-Lautrecs målningar av dansöser får oss inte heller att se romanerna i nytt ljus, trots att huvudpersonerna rör sig på dessa platser eller drömmer om att gå på fest på Moulin Rouge. Stadens historia blir, kort sagt, staffage.

Det är svårt att sätta fingret på varför det är så, men samma sak slår mig under läsningen av kapitlet om Modiano, även om Kåreland i det visserligen slutar väva in den här typen av kontextualiserande utvikningar. I Modianos romaner formas fortfarande människorna av den omgivande staden, men själva stadsrummet framstår som monolitiskt och opersonligt, som om det inte hade någon nödvändig relation till människorna som råkar befinna sig där. De ensamma berättarna letar snarare som en sorts arkeologer efter överlagrade spår av mänsklighet i en alienerad miljö. (Jag har dessutom en känsla av att detta återkommer hos flera samtida franska stadsskildrare, som Houellebecq, Darrieussecq och Echenoz.) Vi är helt enkelt i en annan värld jämfört med 1800-talsromanerna. Varför är det så?

Den typen av övergripande frågor närmar sig aldrig Kåreland, vilket också skulle kräva en mer systematiskt upplagd undersökning – eller en till bok som fokuserar på 1900- och 2000-talet. Men Franska flanörer är, detta till trots, en intressant, lättillgänglig och ständigt medryckande guide till några av Parislitteraturens mest färgstarka verk och författarskap.

Publ. i Respons 1/2022
I FOKUS | Land och stad
Relaterat

1800-talets Paris får oss att vakna upp ur drömmen

Succén för Walter Benjamins Passagearbetet beror på dess blandning av kärleksfull fascination och kritiskt skärskådande. Detta litterära montage från 1800-talets Paris ger också kunskap om konsumtionssamhällets framväxt med inspiration från...


Gustaf Marcus

Gustaf Marcus är postdoktor i franska vid Uppsala universitet. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg
  2. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  3. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  4. Filosofi & psykologi
    En bok för alla som kantstötts av mätbarhetshysterin
    Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas herravälde Jonna Bornemark