Medryckande snabbkurs i västerländsk idéhistoria

Termen intellektuell etableras strax före sekelskiftet 1900, men denna roll har ett omfattande rotsystem i den västerländska traditionen. Kim Salomons genomgång bjuder på få överraskningar men det är en inbjudande och engagerande bok som är stabil i tolknings- och tillförlitlighetshänseende. Den förtjänar många läsare och borde fungera utmärkt som komplement på grundkurser i idéhistoria.

Historikern Kim Salomon har skrivit en lättillgänglig och levande bok om de intellektuellas historia från antiken till i dag. Frånvaron av polemik och den sparsamma dialogen med tidigare forskning får det att framstå som att ärendet inte är att bestrida etablerade föreställningar eller att lansera en ny blick på västerlandets vindlande tankeäventyr. I gengäld är framställningen helgjuten och Salomon framstår som en trygg och omdömesgill vägvisare genom årtusenden av företrädesvis europeisk tankeverksamhet. Som en medryckande snabbkurs i västerländsk idéhistoria kan boken varmt rekommenderas.

Bokens titel Jag anklagar…! är hämtad från Émile Zolas öppna brev ”J’accuse…! Lettre au président de la République” från januari 1898. I brevet kräver Zola upprättelse för den franske kaptenen Alfred Dreyfus, dömd som spion och högförrädare, som blivit ett offer för antisemitiska stämningar, jakten på syndabockar och justitiemord. Salomon menar att ett nytt socialt skikt trädde fram på scenen i samband med Dreyfusaffären: de intellektuella. Professionella tankearbetare och idéproducenter som författare, universitetslärda och vetenskapsmän började nu i allt större skaror höja rösten i syfte att påverka samtidspolitiken. Zola gick i täten och hans agerande har präglat bilden av de intellektuellas roll och självpåtagna samhällsuppdrag alltsedan dess – en roll som bygger på att man på en bas av lärdom och teoretiskt tänkande tar till orda offentligt, bär upp det allmänna samtalet och ger en föränderlig värld dess tolkningsramar samt i förnuftets och samvetets namn ofta anammar de utsattas sak, påtalar samhälleliga orättvisor och utmanar makten.

Som Salomon konstaterar kan det mycket väl vara en tillfällighet att termen intellektuell etableras just strax före sekelskiftet 1900. En ny etikett torde dock få ordentligt fäste först när det uppstår ett utbrett behov av att benämna och bereda plats för vad man upplever som nya aktörer, attityder och handlingssätt. Samtidigt är det uppenbart att det slags hållningar och aktiviteter som denna term infångar har ett mycket längre och geografiskt mer utspritt förflutet. Med Salomons ord har rollen som samtidsengagerad tankearbetare och idéproducent ett omfattande rotsystem, som i Europa går tillbaka till antikens Grekland. Därför är det inte orimligt att han retroaktivt applicerar etiketten på många av idéhistoriens kanoniserade namn och skrider till verket med sin genomgång av de intellektuellas långa historia. Syftet är att spåra utvecklingslinjer och identifiera brytpunkter genom seklerna som leder fram till Zola och vidare till våra dagar. Den vägledande frågeställningen är: ”Hur kom vi hit?” Mer avgränsade om än fortfarande tämligen vida frågor längs vägen rör de intellektuellas skiftande villkor, hur de har förhållit sig till den politiska makten och vilken betydelse de haft för samhällsutvecklingen.

Omdömet att den fungerar utmärkt som en introduktionsbok till västerländsk idéhistoria grundar sig delvis på att Salomon går kronologiskt tillväga och riktar ljuset mot de tänkare och strömningar som man i princip kan förvänta sig att stöta på i denna genre. Resan börjar i den grekiska tankevärlden, fortsätter över till Rom, vidare till medeltidens klerker, renässansens humanister, reformationens pådrivare, 1600-talets naturforskare, upplysningens samhällsfilosofer och 1800-talets grundare av de stora ideologiska traditionerna. Att boken följer dessa välplogande vägar hindrar som sagt inte att den är livfull och engagerande. När det gäller tolknings- och tillförlitlighetsfrågor är den dessutom stabil. Det vore inte förvånande om Jag anklagar…! lyfts in i en eller annan av universitetens grundkurser i idéhistoria som ett komplement till den tematiskt och tidsligt mer avgränsade kurslitteraturen.

Det vore inte förvånande om Jag anklagar…! lyfts in i en eller annan av universitetens grundkurser i idéhistoria som ett komplement till den tematiskt och tidsligt mer avgränsade kurslitteraturen.

Bokens konventionella prägel ska heller inte överbetonas. På flera punkter får den räknas som uppdaterad och Salomon tillämpar vissa perspektiv som vittnar om hans engagemang i sentida humanvetenskapliga teoridiskussioner. Jag tänker då inte främst på att han ger visst utrymme även åt historiens kvinnliga intellektuella och diskuterar de samhällsfaktorer som gjort att det är så glest mellan dem före den moderna tiden. I avsaknad av denna diskussion hade det förstås varit svårt att kalla boken uppdaterad.

Men framför allt är Salomon en företrädare för aktuella teoritrender när det kommer till det teknologiska markplanet. Översiktligt spårar han hur medier, kommunikationsvägar och idéproduktionens generella infrastruktur har utvecklats genom århundradena. Världsförändrande innovationer som skriftspråk, tryckpress och digital informationsteknologi står i centrum. Vidare skrivs klassiska tänkare som Platon, Luther och Marx och inte bara mer marginella figurer fram i relation till sin tids dominerande intellektuella nätverk och institutioner. Idéproduktion har ägt rum genom personliga vänskapsband, på universitet, i kloster, hov och urbana salonger, på tidningsredaktioner, inom föreningslivet, och de intellektuella själva har anpassat sig till spelplanen, varit mer eller mindre i beroendeställning och stundtals lyckats förändra terrängen. Som bortblåst är med andra ord den schablonmässiga bilden av den store tänkaren som lever i sitt eget universum och vars alster står för sig själva. Och det är bra.

När Salomon kommer en bit in på 1900-talet har han länge följt vad han självmedvetet kallar framgångssagans dramaturgi. En utdragen process når här sin kulmen, där de intellektuella alltmer frigjort sig från kyrka, furstar och statsmakt, där de genom den högre utbildningens expansion och andra reformer har vuxit i antal och positionerat sig som en distinkt grupp med hög status och goda försörjningsmöjligheter. Rollen som samhällsengagerad tankearbetare har fått sitt erkännande genom offentlighetens utvidgning och ett växande publikunderlag. Men 1900-talet är samtidigt de fasansfulla världskrigens och totalitarismens århundrade och de intellektuella är enligt Salomon knappast utan skuld. Bokens berättelsestruktur ändrar i och med detta sin karaktär och framställningen börjar i stället följa en katastrofdramaturgi, som han uttrycker det.

Men 1900-talet är samtidigt de fasansfulla världskrigens och totalitarismens århundrade och de intellektuella är enligt Salomon knappast utan skuld.

Av alla de sentida samhällstendenser och intellektuella trender som Salomon behandlar i bokens sista delar framstår två teman som särskilt brännande för honom. Först frågan varför så många intellektuella i Väst kom att hylla totalitära regimer och blunda för uppgifterna om terror, utrensningar och massmord. Borde inte deras upptränade kritiska förmågor snarare ha gjort dem resistenta mot propaganda och dogmatisk hänförelse? Därefter vad Salomon ser som de intellektuellas begynnande marginalisering i dagens värld och det till synes krympande utrymmet för komplexa och mer tidskrävande reflektioner.

Han belyser en hel serie av företeelser som i dag tycks bidra till att erodera de intellektuellas status och inflytande: kunskapernas specialisering och ämnesexpertens upphöjande, offentlighetens fragmentering och kommersialisering, kändisdyrkan och populärkulturens dominans överlag, ny informationsteknologi som spränger gränserna mellan aktiva idéproducenter och passiva mottagare, filterbubblor, populism och identitetspolitik. Det finns inte i denna artikel utrymme för att gå i dialog med Salomon, vilket hans resonemang inbjuder till. Det räcker att här slå fast att båda dessa teman känns angelägna och att Salomons behandling av dem är skarp, kanske inte så djärv och nydanande, men definitivt nyanserad och klartänkt. Det är ord som för övrigt gäller för hela boken.

Jag anklagar…! är en inbjudande och engagerande bok. Överraskningarna må vara få och tolkningarna sällan omvälvande. Man skulle även kunna önska sig öppnare meningsbrytningar med tidigare forskning, liksom något djupare borrhåll på vissa av tidslinjens sträckor. Men som en snabbkurs i västerländsk idéhistoria är den uppdaterad, övertygande och njutbar. Det är bara att hoppas att den får många läsare.