Föregående

nummer

Torsdag 19 oktober 2017

4/2013

Tema: När Norstedts Sveriges historia hunnit fram till nutiden är det dags att fråga om den svenska modellen verkligen var så unik.
Filosofi & psykologi
Jonathan Lindström
Medvetandets gåta
Norstedts | 383 s | Isbn 9789113041483
Recensent: Peter Gärdenfors
Medvetandets konstruktioner binder samman världen

Jonathan Lindström redovisar i denna bok sin egen strävan att förstå varför vi har ett medvetande och upplevelsen av ett jag. Boken är pedagogisk och författarens egna argument är intressanta, även om han borde ha jämfört dem mer med andra medvetandeteorier.

Varför har vi upplevelser, minne och drömmar? Skulle vi inte kunna fungera lika bra som biologiska varelser utan ett medvetande? Det finns säkert många djurarter – insekter, maneter, maskar – som fungerar väl i sin miljö utan att ha medvetna upplevelser. Ett exempel som visar att även människor kan klara sig utan medvetna upplevelser är så kallad blindsyn. En del personer som har fått skador på synbarken rapporterar att de är blinda och absolut inte ser någonting alls. Likväl kan de navigera i en värld med olika hinder som om de såg dem. Förklaringen är att dessa personer har intakta ögon och de signaler som går in i hjärnan är tillräckliga för att den skall kunna ge kroppen besked om hur den skall undvika hindren. Men eftersom signalerna är blockerade för den väg som går igenom synbarken, kommer personerna inte att få en synupplevelse av omgivningen. Blindsynen är bara ett av många exempel på att mycket av hjärnans bearbetning sker omedvetet och att medvetna upplevelser inte alltid är nödvändiga för överlevnaden hos en organism.

Så varför har vi människor begåvats med ett komplicerat medvetande? Och varför innehåller det en upplevelse av ett jag? Och det vissa kallar själ, finns en sådan över huvud taget? Lindströms bok handlar om dessa gåtor. Boken är ambitiös och det är lätt att gripas av hans engagemang för frågorna. Texten är en redogörelse för hans egen brottning med problemen. Under arbetets gång har han diskuterat med ett antal svenska forskare och han presenterar en del av sin analys i dialogform. Medvetandets gåta är också en pedagogisk bok – den förklarar mycket om hjärnan och dess funktioner. Idéerna förankras i människans evolution och i arkeologiskt material. Det är dock lite oklart vilken Lindströms målgrupp är. Översiktliga beskrivningar av hjärnans funktioner varvas med svårare partier och egna argument.

För att förstå vad vi skall ha med­vetandet till är det viktigt att inse att det vi upplever inte är världen i sig utan världen för oss, för att använda Immanuel Kants termer. Upplevelserna är vår hjärnas konstruktion av världen. För en enkel illustration av detta, gör följande experiment: Blunda med ena ögat och tryck försiktigt med pekfingret på sidan av ögongloben av det andra. Fastän du sitter stilla verkar det som om världen gungar. Detta enkla experiment visar att din upplevelse av världen utanför i själva verket skapas av synprocessen i din hjärna.

Även vår uppfattning om kroppen är en konstruktion som byggs upp genom återkoppling från sinnena. Följande experiment antyder hur det går till: Ställ dig tätt bakom en annan person och lägg höger pekfinger på den andre personens näsa och blunda. Låt sedan en tredje person långsamt röra sitt högra pekfinger upp och ner över din näsa samtidigt som han håller i ditt högra pekfinger och rör det i takt över den andra personens näsa. Om de båda rörelserna är synkroniserade kommer du att efter ett tag uppleva det som att du har en väldigt lång näsa. Den modell av din kropp som din hjärna skapar utgår alltså från att det som ditt högra pekfinger känner befinner sig på samma plats som den som din näsa känner. Slutsatsen blir att du inte upplever kroppen direkt, utan en virtuell kropp som skapats av din hjärna.

Lindström ger flera andra exempel på hur hjärnan fyller i den information som kommer från sinnena. Hjärnan bättrar inte bara på, den fabulerar också. Ett annat fenomen som visar att kroppsmodellen är en konstruktion är så kallade fantomlemmar, det vill säga upplevelser av en arm eller ett ben som inte längre finns där, exempelvis efter en amputation. Själva fantomlemmen är ett resultat av kroppsmodellen som fortsätter att simulera armen eller benet som en del av kroppen trots brist på verklig återkoppling från lemmen. Hos vissa patienter upplevs fantomlemmen som paralyserad, det vill säga att de inte har någon kontroll över den. Neurologen V.S. Ramachandran gjorde ett experiment med en patient som hade en fantomvänsterarm som upplevdes som paralyserad. Patienten fick sticka in sina ”händer” i en låda som var konstruerad så att han kunde se sin riktiga högra hand, medan en spegel skapade en bild av den vänstra ”handen” (som egentligen bara var en spegelbild av den högra). Patienten fick nu uppmaningen att röra sina ”händer” på ett symmetriskt sätt. Patienten protesterade och sa att han absolut inte kan röra den vänstra handen. Men genom lådans konstruktion såg det ut som om två händer rörde sig på ett liknande sätt och patienten upplevde, till sin egen stora förvåning, att han hade kontroll över sin tidigare paralyserade fantomlem. I Sverige har Henrik Ehrsson gjort en serie liknande experiment.

Alla medvetna upplevelser består i själva verket enbart av sådana konstruktioner. Detta gäller även det du upplever som ditt jag. Det kan fås att gunga med lämpliga metoder. Vi tror att jaget är det som känner det vi känner, som drömmer de drömmar vi har och som bestämmer de handlingar vi utför. Men detta jag är i själva verket bara en illusion. Först skapar hjärnan en sinnlig modell av världen som är så perfekt att du vanligen inte märker att den är en konstruktion. Sen skapar den en bild av dig själv som inte bara innehåller din uppfattning av kroppen och dina inre tillstånd utan också dina minnen av ditt förflutna jag. Denna självmodell placeras i mitten av världsmodellen och den ger upphov till upplevelsen av ett jag.

Men om vårt medvetande bara är en konstruktion, vilken roll spelar det då för vår överlevnad? En grundläggande tanke är att upplevelserna knyter samman olika sorters sinnesinformation. Ett problem som hjärnan måste lösa är att informationen från de olika sinnena behandlas med olika hastighet. För att exempelvis ljudet av ett yxhugg skall komma samtidigt med synen av det måste de olika sinneskanalerna koordineras i tiden. Detta är det så kallade bindningsproblemet. Ett enkelt experiment som illustrerar att processen finns där är att ta en liten färgad lysdiod och vifta runt med den i ett mörkt rum. Man kan då uppleva att färgen på dioden sackar efter formen på den. Förklaringen är att det tar fem gånger så lång tid för hjärnan att beräkna färgen som att beräkna formen. När dioden hela tiden byter riktning hinner inte hjärnan binda samman färgen med formen. (Detta fenomen är egentligen en mer avancerad variant av den böjliga blyertspenna man ser om man svänger en sådan upp och ner i lagom takt.)

Genom att binda samman de olika sinneskanalerna gör hjärnan vissa fakta globalt tillgängliga för organismen och tillåter den därmed att uppmärksamma dem och att handla i förhållande till dem på ett flexibelt sätt. Den upplevda inre världen fungerar bättre som grund för vårt handlande än de olika sinnena var för sig. Detta är förmodligen den evolutionära förklaringen till varför vi har ett medvetande och en upplevelse av ett jag. Medvetande i form av en upplevd världsmodell finns med stor säkerhet hos många djurarter.

Psykologen Nicholas Humphrey har en kompletterande evolutionär förklaring till varför vi har ett medvetande: medvetandet gör att du blir intresserad av vad du håller på med och det ger dig en vilja att finnas till. Som en följd sätter du nya mål för dig själv som du annars inte skulle göra. Medvetandet förändrar ditt livs inriktning. Vi vill vara med i världen. Lord Byron skriver: ”The great object of life is sensation – to feel that we exist, even though in pain”. Det naturliga urvalet har sett till att du oftast njuter av att finnas till, så du vill fortsätta att finnas.

När en av mina nära vänner hade diagnosticerats med obotlig cancer drygt sextio år gammal, tog han det stort sett med jämnmod. Men han sa: ”Nu har jag äntligen lärt mig hur världen fungerar och hur det mesta hänger samman, och jag har lärt mig uppskatta god litteratur och goda viner. Det sorgliga är att när jag dör så kommer all denna medvetenhet att gå förlorad. Det är ett stort slöseri med erfarenhet. Mina barn och alla andra i nästa generation tvingas göra om alla mina misstag innan de lär sig samma saker.”

I ett evolutionärt perspektiv är människans medvetande ännu en ung och ofullgången konstruktion. I analogi med att vi inte upplever den blinda fläcken i vårt synfält kan medvetandet inte föreställa sig ett tillstånd av medvetslöshet. Filosofen Thomas Nagel skriver att från ett tredjepersonsperspektiv (sett utifrån) har våra liv och medvetanden begränsningar i tiden, men från ett förstapersonsperspektiv (sett inifrån) är medvetandet utan slut. Glädjen i att uppleva –vår lust att vara med i världen – gör att det svårt att förlika sig med tanken på att medvetandet skall upphöra. Vi har därför väldigt lätt att skapa oss föreställningar om ett medvetande som lever vidare oberoende av kroppen.

Genom nästan hela boken finner jag Lindströms presentationer läsvärda och hans egna argument intressanta, även om han borde jämfört dem mer med andra medvetandeteorier. Tyvärr finns ingen redogörelse av filosofen Thomas Metzingers teorier, som är en av de viktigare i den filosofiska debatten och som det nog vore fruktbart att ställa bredvid Lindströms.

Näst sista kapitlet om att döden inte nödvändigtvis behöver innebära slutet på medvetandet drar tyvärr ner helhetsintrycket av boken. Lindström argumenterar för att det för varje medveten individ i universum finns en dubbelgångare som kan leva betydligt längre. Han bygger argumentet på statistiska beräkningar, men dessa beräkningar redovisas utan förklaring och utan kritisk diskussion. Jag ställer mig skeptisk till sifferbollandet. Även om det skulle finnas dubbelgångare skulle det inte påverka våra upplevelser eftersom det aldrig skulle uppstå någon form av kontakt. Det skulle också finnas nästan-dubbelgångare som vi inte skulle kunna skilja från våra dubbelgångare. Detta kapitel borde ha strukits.

Peter Gärdenfors är professor i kognitionsvetenskap vid Lunds universitet.

– Publ. i Respons 4/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet