Filosofi & psykologi

Mellan det moderna och radikala

Islam och toleransens framtid – En dialog
Sam Harris & Maajid Nawaz

Fri tanke
119 sidor
ISBN 9789187935503

| Respons 3/2017 | 10 min läsning

Är islam en i grunden fredlig eller krigisk religion? Är den mottaglig för reformer? I mötet mellan en välkänd ateist och en tidigare radikal muslim behandlas frågor som dessa, tillsammans med de vanligt förekommande begreppen i en av vår tids mest polariserade debatter.

Att de över huvud taget samtalar med varandra måste sägas vara positivt. Debattklimatet är nu sådant att jag är beredd att ge dem beröm bara för att de kliver upp ur sina skyttegravar och gör en bok tillsammans. Från ena hållet kommer Sam Harris, amerikansk neurobiolog och debattör, känd som en av de fyra stridbara ateisterna tillsammans med Richard Dawkins, Christopher Hitchens och Daniel Dennett. Han har tidigare skrivit boken Moralens landskap (2011), där han argumenterade för att neurobiologin snart kan ta över moralfilosofin – om inte all humaniora – och ge oss naturvetenskapligt säkra svar om vad som är rätt och fel. Harris har ibland uttryckt kontroversiella åsikter, som att flygplatsernas säkerhetskontroller borde koncentrera sig på att ”granska muslimer, eller alla personer som ser ut som om de kunde tänkas vara muslimer” (blogginlägg på samharris.org 28/4 2012). För Huffington Post skrev han artikeln ”In defense of torture”, där han uttryckte åsikten att ”tortyr kan vara en etisk nödvändighet i vårt krig mot terrorismen” (17/10 2005; se även blogginlägget ”Response to controversy”, 21/6 2014, där han nyanserar och kommenterar sina ståndpunkter).

Från det andra hållet kommer Maajid Nawaz, även han samhällsdebattör med starka åsikter. Han medverkar regelbundet på sajten The Daily Beast, där han kritiserar islamism, högerns rasism och vänsterns undfallenhet gentemot islamismen med samma skärpa. Han leder den brittiska antiextremistiska tankesmedjan Quilliam foundation, som han grundade 2008. Nawaz är född i Storbritannien och anslöt sig som sextonåring till den islamistiska rörelsen Hizb ut-Tahrir. Han värvade medlemmar till Hizb ut-Tahrir i flera länder tills han fängslades i Egypten 2002. Amnesty international valde ”djärvt nog att adoptera mig som samvetsfånge”, berättar han för Harris, och under den fyra år långa fängelsetiden omprövade han sina åsikter radikalt. Han är fortfarande troende muslim, men vill nu arbeta för att motverka islamism och anser att islam måste reformeras till en religion, som hör hemma i ett sekulärt samhälle.

’Islamofobi’ är en problematisk term som inte är till någon hjälp överhuvudtaget’, säger Nawaz. ’Det finns utan tvekan ett hat mot muslimer från nynazistiska och liknande grupper, och det utgör en form av kulturell intolerans, men det får aldrig flätas samman med yttrandefriheten och rätten att kritisera islam.’

Tyvärr tänder det inte till lika mycket mellan dem som jag hade hoppats. Boken är litet för abstrakt och för kort – här uppstår inte den lustfyllda hetta som kan uppstå när någon formulerar svåra, men nödvändiga sanningar. Inledningsvis är de så artiga mot varandra att boken riskerar att dö innan den kommit ur startblocken.

Vi får läsa en del självklarheter. ”’Islamofobi’ är en problematisk term som inte är till någon hjälp överhuvudtaget”, säger Nawaz. ”Det finns utan tvekan ett hat mot muslimer från nynazistiska och liknande grupper, och det utgör en form av kulturell intolerans, men det får aldrig flätas samman med yttrandefriheten och rätten att kritisera islam.” Även om det är självklart behöver det upprepas gång på gång tills det fäster i den allmänna debatten. Jag är glad att det finns folk som envisas med att fortsätta säga det, men när jag läser sådant kan jag också känna samma frustration som Nawaz när han senare i boken säger att han inte ”förtjänar ett tack från dig eller någon annan för att jag säger att ni inte förtjänar att dö. Så lågt lägger vi ribban numera”.

Harris och Nawaz ägnar onödigt mycket utrymme åt att kategorisera och definiera olika sorters muslimer. Majoriteten av världens muslimer är konservativa i sin syn på religion, familj och könsroller, säger Nawaz, men det är inte konstigare än att det finns konservativa kristna med liknande värderingar, som de har fötts in i och aldrig underkastat någon intellektuell granskning. En minoritet vill ersätta det sekulära samhället med sin fundamentalistiska tolkning av islam – dem kallar han islamister. Och en minoritet av minoriteten vill genomföra detta med terror och våld i stället för genom opinionsbildning och politiskt arbete – dem kallar han jihadister. Dessa tre grupper gillar inte nödvändigtvis varandra. ”Ett av problemen med religion är att den skapar lojalitet med den egna gruppen”, invänder Harris, ”även när medlemmar av den egna gruppen beter sig som psykopater.”

Nawaz vill vinna över den tysta, fredliga majoriteten på sin sida för att ”utmana det våldsnarrativ som sprids av den organiserade minoritet som för närvarande dominerar diskussionen”. Det är inte alltid så lätt. Quilliam har ”ibland retat upp konservativa muslimer som från början var våra allierade i kampen mot islamisterna. Hade vi inte tagit upp frågor om mänskliga rättigheter hade de fortfarande varit våra allierade. Men vi kan inte hålla tyst om kvinnors rättigheter och människors personliga frihet”. Han sätter sitt hopp till de muslimer som vill modernisera islam, som ”Storbritanniens ledande reformerta teolog Usama Hasan.” Dessa människors arbete – dit hör också den modiga lesbiska muslimen Irshad Manji – är något jag skulle vilja se mer om i medierna.

Nawaz och Harris spekulerar i hur många procent av brittiska ungdomar som stöder någon form av islamism. Även om siffrorna är oroande höga kan jag inte låta bli en hädisk tanke. Om man hade gjort liknande opinionsundersökningar 1972 – hur många ungdomar hade svarat att de sympatiserade med diktatorer som Mao eller Castro? Trots det blev det välanpassade karriärister av de flesta av dem när de blev äldre.

Under samtalets gång uppstår lyckligtvis en konflikt som livar upp diskussionen. Harris har en statisk syn på vad religioner är, som mest verkar vara grundad i vad han själv har tänkt och tror om religion, och han är inte särskilt mottaglig för motargument. ”Sanningen är att de flesta av våra moderna värderingar är oförenliga med de specifika lärorna inom judendom, kristendom och islam”, säger han. Han sympatiserar med reformisternas försök att hitta stöd för moderna, toleranta värderingar i de heliga skrifterna, men kan inte släppa uppfattningen att en strikt fundamentalistisk tolkning av Koranen eller Bibeln helt enkelt är ”ärligare”.

Juliette Kayyem, Sam Harris och Maajid Nawaz i ett samtal vid Harvarduniversitetet. Foto: Harvard University

Så enkelt är det inte, invänder Nawaz. Det kan aldrig finnas en enda bokstavstrogen tolkning av vad en viss koranvers egentligen betyder. Han ger exempel på att muslimska teologer som Ibn ’Arabi och al-Ashari (verksamma på 1200-talet respektive 900-talet) har varit betydligt mer liberala än vår tids islamister. ”Traditionella rättslärda”, säger han, ”kunde göra överraskande flexibla tolkningar av Koranen.” Det bästa sättet att undergräva extremisternas anspråk på att tala i guds namn är att visa att det finns alternativa tolkningar. Pluralism i religionen, tror han, kommer att leda till ”demokrati, mänskliga rättigheter och sekularism”.

Har inte kristendomens historia visat att religioner kan förändras och moderniseras? Religiösa argument användes för att försvara kolonialismen men också av de engelsmän som i slutet av 1700-talet bildade opinion mot slavhandeln, en kampanj som ledde till att slavhandeln avskaffades 1807. Religion är vad människor gör den till och förändringar kan komma fort. När jag läste Ayaan Hirsi Alis självbiografi Nomad (2010) undrade jag vad hon skulle ha sagt om hon hade kommit till Europa på 1600-talet, ett århundrade som präglades av religionskrig, häxbränningar, inkvisition och intolerans. Skulle hon ha sagt att Europa är en kontinent som är förgiftad av religion, inget positivt kan någonsin hända här? Hundra år senare var upplysningen i full sving.

Och finns det inte risk att vi övervärderar religionens roll som förklaring till terrorismen? Är det inte så att många islamistiska terrorister, som bröderna Kouachi, har en kriminell snarare än en djupt religiös bakgrund? En studie av 60 avhoppare från extremistiska rörelser som presenterades på konferensen ”Summit against violent extremism” i Dublin 2011 kom till följande slutsats: ”Mycket få av de intervjuade avhopparna nämnde religion eller ideologi som någon avgörande faktor i sin radikaliseringsprocess. De åsikter som dessa organisationer gav uttryck för fungerade snarare som ett rättfärdigande av våldet än som inspiration till det.” Avgörande i deras utveckling till extremister var i stället frustration, trasiga familjer och socialt utanförskap.

Detta stämmer överens med Nawaz erfarenheter. När han arbetade för Hizb ut-Tahrir motiverade han sin islamism med krigen i Bosnien, Irak, Afghanistan – en ilska över att muslimer dödas överallt. Efteråt, säger han, har han förstått att förklaringar ”där skulden läggs på utrikespolitiken bara är halva sanningen”. Nu vill han förklara islamismen med att ”unga, sårbara individer som befinner sig i en djup identitetskris” lockas av en sträng ideologi när de möter ”karismatiska rekryterare”.

”Islamiska staten hade inte kunnat uppstå om islamismen inte hade kommit att bli standardformen för många unga muslimers politiska uttryck världen över”, säger Nawaz. Det är värt att påminna om hur nytt detta är: islamismen är inte så traditionell som den låtsas vara. När han växte upp på 1970-talet, har den brittiske samhällsdebattören Kenan Malik berättat, kanaliserade invandrarungdomarna sitt missnöje i en vänsterpolitisk riktning, ofta inspirerade av svart, amerikansk proteströrelse (se min intervju med honom i SvD 14/11 2015). På mycket kort tid ersattes politiken av religion. Slöjor blev inte vanliga på gatorna förrän på 1990-talet.

Harris och Nawaz förenas i sin kritik mot politikers och massmediers oförmåga att konfrontera islamismen. Harris uttrycker sig hätskare. ”I västvärlden finns det numera en hel industri av ursäkter och mörkläggning” som bortförklarar islams skuld”, anser han. Nawaz angriper det han kallar ”den här generationens stora liberala svek” – att de progressiva krafterna stöder de mest konservativa och fundamentalistiska muslimerna, eftersom de uppfattas som de mest autentiska representanterna för invandrarnas kultur. Här är det omöjligt att inte associera till den danske parlamentsledamoten Naser Khader. I debatten om Jyllands-Postens Muhammedkarikatyrer förklarade Khader att teckningarna inte sårade honom det minsta, varpå Politikens chefredaktör Tøger Seidenfaden talade om för honom att i så fall var han ingen riktig muslim. Få saker gör Nawaz lika arg som omvänd rasism – folk som tycker att de är toleranta när de tror att muslimska invandrare är ”oförmögna att ta till sig moderna människorättsprinciper”. Det leder till ett samhälle med ”självsegregerade ’muslimska områden’” – getton som vänstern gör till ”fetischer i den ’kulturella autenticitetens’ och identitetspolitikens namn”.

Storbritannien har blivit ”en nettoexportör av islamism”, säger Nawaz. ”Min tidigare islamistiska grupp [Hizb ut-Tahrir] existerade inte i Pakistan förrän vi i Storbritannien exporterade den dit.” Nu har Quilliam startat gräsrotsrörelsen Khudi i Pakistan för att ”sprida alternativa narrativ som kan konkurrera med de islamistiska.” Samtalet fortsätter, hoppas jag.


Håkan Lindgren

Håkan Lindgren är frilansskribent och belönades nyligen med Svenska Akademiens kritikerpris. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Utbildning
    Problem i dagens skola har äldre rötter än postmodernismen
    Kunskapssynen och pedagogiken – Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas Inger Enkvist, Magnus Henrekson, Martin Ingvar & Ingrid Wållgren (red.)
  2. Utbildning
    Tesdrivande om det svenska kunskapsfallet
    De svenska skolreformerna 1962–1985 och personerna bakom dem Inger Enkvist
  3. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson