Föregående

nummer

Torsdag 25 maj 2017

1/2012

Tema: Forskare konkurrerar på en konstgjord marknad och anpassar sig till teknokraternas krav i stället för att söka sanningen.
Politik & samhälle
Olof Petersson
Statsvetaren
Jörgen Westerståhl och demokratins århundrade
SNS Förlag | 316 s | Isbn 9789186203924
Recensent: Li Bennich-Björkman
Mellan gammal och modern statsvetenskap

Jörgen Westerståhl var en förgrundsgestalt inom den svenska statsvetenskapen. Han förblir dock unflyende som person i denna biografi. Olof Petersson pessimism om statsvetenskapens framtid ter också sig omotiverad.

Olof Petersson har tagit sig an en svår uppgift. Kombinationen att teckna en biografi – låt vara som författaren själv skriver främst med fokus på forskarlivet – med ambitionen att skildra en historisk tid och därtill hur den moderna statskunskapen växer fram i Sverige, innebär en krävande balansgång. Risken är att något väsentligt får stryka på foten, och att man lägger boken ifrån sig med känslan av att det varken blev hackat eller malet. Mitt intryck är emellertid att denna bok lyckas i flera av sina föresatser, framför allt i att skildra hur ett samspel mellan personer, nätverk, samhällsförändringar och teknisk innovation driver en vetenskaplig disciplin framåt. Tiden då Westerståhl var som mest aktiv, 1950-tal till 80-tal, var internationellt revolutionerande inom statskunskapen, och här får vi nu en skildring av den perioden från en av de svenska nyckelpersonernas horisont.

Jag läser med stort och växande intresse, inte minst på grund av Westerståhl själv, som visar sig vara en mångfacetterad och initiativrik forskare med idéer och visioner. Vissa av dem förverkligar han, många andra inte. Forskaren och statsvetenskapen blir centralare efter hand, medan berättelsen om 1900-talet – åtminstone i ett bredare europeiskt perspektiv – något får stryka på foten. Det är befogat. Om demokratins framväxt, om Europas historia i skuggan av de båda världskrigen och i efterkrigstidens växande välstånd har andra skrivit. Historien om hur den moderna statskunskapen föds i Sverige, och teckningen av en av de viktigaste personerna bakom denna utveckling, är däremot ny. I förordet skriver Olof Petersson: ”Enligt min mening kan det inte råda något tvivel om att det är Jörgen Westerståhl som har haft allra störst inflytande”. Olof Petersson skriver med respekt, vänlighet och klarsyn om en vetenskaplig förebild som sjunkit undan alltför snabbt. Därmed skriver han både samtida vetenskapshistoria, och tecknar en bild av hur ett forskningsliv gestaltar sig. Till stor del brann Westerståhl för att göra statskunskapen, eller statsvetenskapen, till ett metodiskt modernt forskningsområde; därav det Peterssonska epitetet ”den förste statsvetaren”. ”Med naturvetenskapen som förebild skulle ´political science´ bygga på systematiska mätningar av observerbara förhållanden. Tidigare generationers vidlyftiga spekulationer skulle ersättas av metodmedvetenhet och praktisk användbarhet”. Att benämna honom den ”första” statsvetaren är dock missvisande, och tenderar att överbetona hans betydelse. Bland annat finns ju Tingstens Political Behaviour från 1937, som allmänt betraktas som en beteendemässigt orienterad milstolpe.

Jag tillhör en senare generations statsvetare och är dessutom formad i Uppsala, inte i Göteborg. Min bild av Westerståhl är diffus, trots att denne var professor i Göteborg under tre decennier (1952–1982), och gick i pension strax innan jag började doktorera. Herbert Tingsten däremot, som var Westerståhls lärare och handledare, är fortfarande ett välkänt, närmast mytiskt, namn inom ämnet, trots sin förhållandevis korta tid på professorsstolen (1935–1946), som han lämnade för chefredaktörskapet på Dagens Nyheter. I Uppsala lever anekdoterna om Carl Arvid Hesslers tid som skytteansk professor vidare (han pensionerades 1972). Där Hessler var en person som ingav respekt, men också fruktan genom sitt kyliga förhållningssätt, var Tingsten oefterhärmelig genom sin skarpa tunga och sitt brinnande engagemang. Jörgen Westerståhl besatt däremot knappast dessa mytskapande kvaliteter; därtill var han nog alltför pragmatisk, jordnära, kanske till och med vanlig. Han var ingen buse, förefaller det, ingen buffel, och då är det svårt att, i synnerhet som man, med skräckblandad förtjusning bli glorifierad av andra män.

Westerståhl tillhörde den politiska och kulturella eliten genom sin familj, men avtrycken av en sådan klassmedvetenhet är få. För att komma från en så dynamisk, för att inte säga historisk familj, förvånar det mig att Westerståhl blev så pass anspråkslös och utvecklade få tendenser till att uppträda som estradör eller primadonna. Han var barnbarn till Hjalmar Branting, och hade ett nära förhållande till sin kulturellt framträdande farmor Anna, som bland annat verkade som teaterrecensent. Mamma Sonja var aktiv kvinnosakskämpe och morbrodern Georg riksdagsman, medan Jörgen (eller Hans-Jörgen som han egentligen hette) genom livet kom att hålla en lägre profil politiskt och socialt.

Visserligen är hans ambition att forskningsmässigt alltid fråga efter den samhälleliga nyttan, relevansen, och på så sätt ställa forskningen i politikens och samhällets tjänst. Även Jörgen är, liksom Hjalmar och Georg, öppet socialdemokrat, men det är objektiviteten, tron att det går att metodologiskt utforska och förstå verkligheten – väljarnas beteende, mediernas rapportering och nyhetsförmedling, den faktiska politiska verkligheten bortom de formella bestämmelserna – som driver Westerståhl. Ändå, när vi först lär känna den unge Hans-Jörgen Westerståhl, är det en ung man med självsäkerhet, charm och djärvhet som vi möter. Den fest hos bankiren Olof Aschberg (nära vän till familjen Branting) som beskrivs på bokens inledande sidor då den tonårige Jörgen, maskerad, gör stor succé och ”alla damerna var högst intresserade och tog honom för en fullvuxen man”, låter oss skymta en personlighet som mer står i samklang med hans klassmässiga position. Han rör sig som ung i en kosmopolitisk miljö, fylld av kulturpersonligheter och politiskt inflytelserika, flera av dem starkt marxistiskt influerade. Men av denne djärve charmör med stor förmåga till konversation och kvickhet syns föga under återstoden av boken. Kanske beror det på att Jörgen Westerståhl under tyngden av sitt ämbete nödgades accentuera andra sidor, eller kanske är det för att författarens vilja att skriva en forskarbiografi (och inte en biografi över privatpersonen) tar över.

Men huvudpersonen blir märkligt undflyende i de personliga konturerna. Vart tog den unge Hans-Jörgen vägen? När föddes den mer allvarlige, till och med kan man ana, litet tråkige, Jörgen Westerståhl? Som personhistoriskt intresserad hade jag uppskattat att få veta mer: hur hanterade han sin kända bakgrund och sin historiska familj, hur fick han arbete och familj att gå ihop med en hustru – Märta – som på somrarna åkte till Frankrike på språkutbildning och lämnade Jörgen med barn och sommarställe? När tvivlade han? Jörgen Westerståhl förde inte dagbok, framgår det, men hans yrkesmässiga korrespondens finns bevarad. Hade den inte kunnat ge mer? Den motsägelsefullhet som ibland anas hos Westerståhl lämnas nu i fred; de personliga demonerna (om några sådana fanns) får vila i frid. Ändå är de mer personliga, till och med privata, drivkrafterna ofta väsentliga för att förstå också yrkesmänniskan, i synnerhet när det gäller kreativa verksamheter som forskning. Bilden av Westerståhl är den av en forskare, som lever i brytpunkten mellan den ”gamla” och den moderna statskunskapen. Statskunskapens statsrättsliga orientering, upptagenheten vid de formella reglerna och lagarna, grundlagen inte minst, finns förvisso hos honom. Ett av hans tunga offentliga uppdrag under många är som huvudsekretare i författningsutredningen. Samtidigt fascineras Westerståhl av hur litet formella regler styr, hur makten formas genom informella strukturer, och hur dessa länge betraktats som liggande utanför statskunskapens domän.

Ett långt och framgångsrikt forskarliv innebär med nödvändighet samtidigt en rad misstag och mindre kloka bedömingar; idéer som inte bar, projekt som aldrig genomfördes eller havererade halvvägs, samarbeten som bröt samman, slutsatser som inte visade sig hålla. I skildringen av Westerståhl finns en rad sådana oavslutade trådar; ”han sådde mer än han skördade”, som Olof Petersson uttrycker det.

Som sakkunnig på en professur i Norge satte Westerståhl Thomas Chr Wyller framför Stein Rokkan. Den senare är fortfarande en av den jämförande politikens verkliga internationella fixstjärnor med ett avgörande inflytande på såväl statskunskap och sociologi, och det över trettio år efter sin för tidiga död 1979. Wyller hade ägnat sig åt norska förhållanden, medan Rokkan bedrev historisk-sociologisk jämförande forskning på internationell nivå. Westerståhl tog ställning för den tidigare inriktningen: ”Vad som förväntades av norsk statsvetenskap var forskning om norsk politik, slog han fast.” Petersson tolkar denna bedömning i ljuset av Westerståhls starka betoning av statsvetenskapens nationella nytta. Här tror jag avslutningsvis också att vi finner en av nycklarna till Olof Peterssons drivkraft att skriva denna forskarbiografi. Jörgen Westerståhls syn på statskunskap som en disciplin där den egna samtiden och det egna samhället bör vara utgångspunkten för valet av forskningsproblem, är till stora delar också Olof Peterssons. Han är kritisk till den utveckling som ämnet genomgått, med alltmer tyngd på internationell publicering (och därmed engelska som arbetsspråk), specialisering, och teorihärledda problem snarare än samhällsrelevans som ledstjärnor.

Den lägesbeskrivningen kan jag inte dela, även om vissa inslag oroar och en diskussion om ämnets utveckling är högst befogad, eftersom den implicerar en motsättning mellan ”relevans” och kunskapsutveckling på internationell nivå som är starkt förenklad. Måhända är det inom den internationellt vitala politiska ekonomin i gränslandet mellan statskunskap och ekonomi som vi i dag tydligast återfinner det Westerståhlska-Peterssonska idealet om den objektiva, icke-tolkande forskaren som vill hjälpa politikerna att fatta goda beslut. Min gissning är att Westerståhl skulle känna glädje över valet av 2011 års ekonomipristagare till Alfred Nobels minne, Thomas Sargent och Christofer Sims, som belönades för sina insatser att ha utvecklat metoder för att särskilja den kausala verkan av ekonomisk-politiska beslut på fenomen som inflation, arbetslöshet och privatkonsumtion. Därmed kan jag heller inte instämma i bokens provocerande slutsats att Jörgen Westerståhl också blev den ”siste statsvetaren”. Den pessimismen är helt enkelt inte befogad.

Li Bennich-Björkman är Skytteansk professor i statskunskap och vältalighet vid Uppsala universitet.

– Publ. i Respons 1/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet