Föregående

nummer

Fredag 20 oktober 2017

6/2016

Tema: Respons diskuterar den aktuella medieutredningen och den kvalitativa journalistikens kris och framtid
Politik & samhälle
Sven Hirdman
Ryssland och svensk säkerhetspolitik – 50 år i utrikespolitisk tjänst
Hjalmarson & Högberg | 298 s | Isbn 9789177030133
Recensent: Gudrun Persson
Memoarer skrivna som en UD-rapport

Sven Hirdman har haft en karriär som få och det väcker förhoppningar på hans memoarer. Men boken innehåller inte så mycket skildringar och reflektioner om vad han upplevt. Hirdman räknar upp fakta och händelser i bestämda huvudsatser utan nyanser och denna stil döljer till stora delar huvudpersonen.

Sven Hirdman har haft en karriär som få. Han har varit diplomat, statssekreterare, krigsmaterielinspektör, biträdande direktör i fredsforskningsinstitutet SIPRI; han har varit i Kina, Nordkorea, Vietnam, Israel, Cypern – och givetvis Ryssland samt Vitryssland, Georgien, Armenien, Azerbajdzjan, Kazakstan, Uzbekistan, Kirgizistan, Tadzjikistan och Turkmenistan.

Det är inte utan att en sådan meritlista väcker förhoppningar inför läsningen av Hirdmans memoarbok. Men detta är ett slags memoar som inte i första hand innehåller skildringar av och reflektioner om vad han upplevt utan en bok där Hirdman skriver om vad han gjort och hur saker och ting förhåller sig. Han räknar upp namn på personer han mött, platser han varit, bilar han ägt och böcker han läst; han delar ut anvisningar i olika spörsmål – inte minst ägnas flera sidor åt att ge ”råd till en ung diplomat.” Personen, människan Sven Hirdman göms bakom denna myriad av händelser och fakta, allt presenterat i bestämda huvudsatser utan bisatsens nyanser.

Det är lätt att tänka sig att framtidens historiker kommer att uppskatta Sven Hirdmans UD-rapporter (som uppgår till cirka 10 000, enligt honom själv) om de är skrivna på samma vis som hans bok: koncisa huvudsatser och sammanfattningar i punktform. Men i en bok på nästan 300 sidor är denna stil knappast effektiv: den tenderar i stället att dölja skeenden och inte minst huvudpersonen – symptomatiskt kanske, den oförvitlige tjänstemannen. Kanske är det så att han trots allt glömt en del, trots att han hävdar motsatsen. I råden till en ung diplomat skriver han att ”en bra förträngningsmekanism” är en önskvärd egenskap för en karriär i UD ”så att man inte alltför mycket fäster sig vid oförrätter eller egna och andras misstag”.

En del av boken ägnas naturligtvis åt Ryssland där Hirdman var ambassadör i tio år (1994–2004), varav flera som doyen för den diplomatiska kåren. Totalt har han bott i Moskva i tolv år. Under denna tid fick han bevittna två krig i Tjetjenien, finanskrisen 1998 och Vladimir Putins tillträde som president. I några av de mer engagerande delarna som direkt berör Sverige skildrar Hirdman det gisslandrama som utspelade sig vid svenska ambassaden i december 1997. En svensk ambassadtjänsteman tas som gisslan i en bil på svenska beskickningens område. Kidnapparen har en handgranat och en pistol med sig, kräver 300 000 dollar och fri lejd. Timmarna går och spänningen stiger. Till slut avslutas det hela med att en rysk säkerhetsofficer byter plats med svensken och som sedan dödas tillsammans med kidnapparen när Alfa-gruppen stormar bilen. Hirdman kunde informera UD:s ledning på telefon, men han tog själv besluten på plats.

I ett annat avsnitt beskriver han dramat kring två pingstvänner som togs som gisslan i Dagestan 1998. Paret hade bjudits in av en lokal kristen organisation. Hirdman själv reser till Dagestan flera gånger under de fem månader gisslandramat pågår och han beskriver hur en mängd organisationer är inblandade för att få loss de båda. Alla är givetvis lättade när de friges, men Hirdman är också irriterad över parets agerande och Pingstkyrkan i Västerås för att ha arrangerat en resa till Dagestan utan att ha informerat ambassaden.

Med sin bok sällar sig Hirdman till tidigare svenska diplomater i Moskva som skrivit böcker om sina erfarenheter (se Respons 5/2014). Men Hirdman skiljer sig från sina föregångare i omfattningen. Boken har titeln Ryssland och svensk säkerhetspolitik, men den handlar bara delvis om det – eller snarare om betydligt mer. Nedslag görs i bland annat minnen från Kina, Israel, Vietnam. Det är en bok med en märklig disposition med ständiga hänvisningar framåt och bakåt i texten. För att ta ett exempel: Sveriges förhållande till Ryssland har fått ett eget kapitel på sexton sidor – en rätt ytlig genomgång med litet olika iakttagelser här och där. Temat är dock av sådan vikt att Hirdman gång på gång återkommer till det i många olika sammanhang. Det kanske till och med kunde varit en alternativ titel till boken.

Ytterligare ett exempel är ubåtskränkningen år 1981. En sovjetisk ubåt med kärnvapen ombord hade gått på grund i Karlskrona skärgård. Hirdman var under denna tid centralt placerad; han var statssekreterare i Försvarsdepartementet och följde det hela inifrån. Det var till och med han som på egen hand gav tillstånd till FOA:s forskare att undersöka om det gick att fastställa att ubåten hade kärnvapen. Det hade den. Hirdman är mycket tydlig i sin slutsats: ”Det rörde sig om ett avsiktligt intrång på svenskt territorium. Felnavigeringen bestod i att man satte sig på grund.”

Ubåtskränkningarna återkommer på flera håll i boken, inte alls enbart i det kapitel som har den rubriken. Med detta sagt: visst finns det guldkorn för den enträgne och tålmodige läsaren, till exempel att han spelat tennis med Yitzhak Rabin, att det var han som var drivande i JAS-projektet, eller skildringen när han ska lämna sina kreditivbrev i Vitryssland i december 1994. När han anlände med nattåget samma morgon möttes han av beskedet att den då nyvalde presidenten Lukasjenko inte hade tid att ta emot honom. ”Jag blev förbannad och tog mig till parlamentet där jag krävde att få träffa Lukasjenko och överlämna mina brev. Det lyckades. Han kom ut i en korridor, jag sade några lämpliga fraser och Lukasjenko svarade i falsett att Volvo borde anlägga en fabrik i Vitryssland, men, och det var det väsentliga, jag blev av med breven.”

Hirdmans försvar av den ryska hållningen i dagens läge skiljer sig inte från den han givit uttryck för på andra håll i den svenska debatten. Nato:s utvidgning och ”västerländsk värderingsoffensiv” mot Ryssland har, enligt honom, bidragit till Rysslands auktoritära och nationalistiska politik på hemmaplan. Den ryska annekteringen av Krim och den militära aggressionen i östra Ukraina kritiseras milt – med förbehållet att Väst bär en del av skulden. När Hirdman skrev sitt manus till boken, sommaren 2015, hade 7 000 människor dött i striderna. ”Konflikten måste få ett slut”, slår han fast. Han har också ett förslag till lösning: Ukrainas ekonomi måste räddas och det kan ske om Väst avvecklar sanktionerna mot Ryssland. Så lätt?

Sedan boken kom ut har kriget i Donetsk och Luhansk fortsatt. Enligt en i februari 2016 publicerad FN-rapport, har 9 197 människor dött i kriget och antal sårade räknas till 21 044. Bara perioden 16 november 2015–15 februari 2016 har 381 människor dödats eller sårats – inklusive civila offer. Det pågår ett krig i Europa och även den mest erfarna av diplomater på området står uppenbarligen handfallen.

Eftersom han med UD-mått – tillbringat exceptionellt många år på en plats känner han sig tvingad att försvara sig från beskyllningar om att han ansetts bli en förespråkare för sitt anställningsland snarare än för sitt hemland. ”Jag anser att det är en felaktig beskyllning”, konstaterar han.

Men de egna felen då? Jo, två stycken kommer med. Det ena rör Sydafrikas vilja att skaffa kärnvapen, där Hirdman 1972 trodde att denna ambition inte fanns. Det andra rör de baltiska staternas Nato-medlemskap där han länge var ”tveksam till tanken på att de skulle bli medlemmar av Nato”. Men han har ändrat sig och menar nu att det var ”ett riktigt beslut att ta in dem i Nato”. Dock är han fortfarande emot ett svenskt Natomedlemskap.

Marianne Hirdman får några sidor i sitt kapitel om åren som diplomathustru. Hon skriver intresseväckande om sin långa tid vid sin mans sida. Hon understryker vikten av att ha ett eget yrke så att man kan arbeta under perioderna hemma i Sverige och beskriver sitt och andras arbete med att säkra medföljandes pensionsrättigheter. Hon tecknar en bild av en annan tid, hur upprörd hon först blev när hon betecknades som ”Mrs Sven Hirdman” och beskriver medföljandes risker för utanförskap. Det blir mänskligt och stundtals rörande, som när hennes man blev kvar ett år extra i Peking i mitten på 1970-talet när hon flyttade hem med de tre barnen för att de skulle få en bättre skolgång. Det här var långt före billiga flygresor, e-post och billig telefoni. De brukade då tala in kassettband till varandra och skicka med kurirposten. Hon skriver: ”Jag lyssnade på Svens band i bilradion utanför UD och skrev svar direkt på brådskande frågor och stoppade i kuvertet med min redan intalade kassett, för att den skulle kunna gå med nästa dags kurir.”

Boken i övrigt tyngs av en del korrektur- och ibland rena faktafel. Ryssland i dag består av 85 federationssubjekt, inte 82. Anders Björck stavas just så, inte på något annat vis. Det kan synas vara småsaker, men det stör läsningen.

Så vilken är då den viktigaste slutsatsen om Ryssland och Sverige? Här pekar plötsligt Hirdman på något viktigt. Han skriver om vikten av att stärka kunskaperna om Ryssland i Sverige. Han föreslår ett ”riktigt Centre of excellence” för Rysslandskunskap. Det är möjligt att det skulle vara en lösning om det också innefattar en gedigen grundutbildning i språket, historien, kulturen, politiken och ekonomin. Klart är att under de senaste tjugo åren har svensk Rysslandsforskning konsekvent nedmonterats så att bara öar av kunskap återstår på sina håll. I jämförelse med till exempel Finland och Norge har Sverige tappat mycket mark.

Gudrun Persson är docent vid Slaviska institutionen vid Stockholms universitet.

 

– Publ. i Respons 6/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet