Mer fina tidsbilder än sammanhängande berättelse

Henrik Berggren lyckas i denna första del i en trilogi om Sverige under andra världskriget återskapa det erfarenhetsrum och de förväntningar som människor hade under krigets första skede. Ändå måste man fråga sig om han hittat sitt idealiska uttryckssätt när han litar på att tidens egen dramatik ska driva läsningen framåt. Det blir för mycket redovisning av händelsekedjor och för litet originell, nyskapande gestaltning.

I sin nya bok vill historikern, journalisten och författaren Henrik Berggren upphöja kronologin till vägledande princip och tillämpa den på Sverige under andra världskriget. Det vi kallar kriget, alla tilldragelser och icke-tilldragelser mellan september 1939 och maj 1945, kan inte betraktas som en sammanhållen helhet, argumenterar han. Historien ska sålunda skrivas framlänges, utan eftervärldens klokhet och tillrättalägganden; det som är sanning under våren och sommaren, är bara dåligt skämt under hösten. För att lyckas fordras en välutvecklad känsla för ett förlopps olika faser. Detta slags historiska sensibilitet är särskilt påkallad när det gäller ämnen som tenderar att anta mytens karaktär i populärkulturen och den politiska debatten.

Historien ska sålunda skrivas framlänges, utan eftervärldens klokhet och tillrättalägganden; det som är sanning under våren och sommaren, är bara dåligt skämt under hösten.

Landet utanför är den första delen av en planerad trilogi om Sverige under krigsåren. Berggren har som forskare inte ägnat sig åt andra världskriget, men han har gett ut ett flertal uppmärksammade böcker om Sverige i mitten av 1900-talet. Mest bekant är hans stora biografi över Olof Palme, men han har på sistone också skrivit högst läsvärda verk om Dag Hammarskjöld och 1968. Under arbetet med Landet utanför har han plöjt samtida press, fördjupat sig i dagböcker och på ett förtjänstfullt sätt kombinerat äldre forskning från 1970-talet med nyare från 2000-talet. Sammantaget ger det ett gediget och påläst intryck.

Till sin struktur har Landet utanför släktskap med de ”årsböcker” som har utkommit de senaste två decennierna – Florian Illies om 1913, Hans Ulrich Gumbrecht om 1926, Ian Buruma om 1945, Elisabeth Åsbrink om 1947 eller för den delen Peter Englunds Stridens skönhet och sorg i dess utvidgade version. De har alla det gemensamt att de vill återkalla en historisk atmosfär och mentalitet genom att ta fasta på ett konkret år, men det finns också olikheter i angreppssätt. Medan exempelvis Gumbrecht och Åsbrink valde ett jämförelsevis anonymt år i tidens flöde och åskådliggjorde hur det kunde fungera som en ingång till en hel epok, fokuserade Buruma en erkänd vattendelare under seklet och analyserade hur detta omvälvande år gestaltade sig. Berggrens metod påminner om Burumas, men med den skillnaden att han avser att skildra hela krigsperioden i tre volymer.

Berggren tar sin början sommaren 1939. I juli detta sista år av fred anordnades gymnastikuppvisningen Lingiaden på Stockholms stadion som samlade över 7000 gymnaster från 37 länder. De internationella gästerna mötte ett på många sätt välmående Sverige. Det var ett land som hade tagit sig ur världsdepressionen och där flera betydelsefulla sociala reformer hade sjösatts. Det politiska styret var stabilt, de ideologiska ytterlighetsrörelserna marginella, det rådde fred på arbetsmarknaden. Berggren manar fram ljus och framtidsförtröstan i kontrast till schablonen av det mörka 1930-talet. Samtidigt framhåller han att traditionella värderingar stod sig starka mitt i modernitetsivern, att fattigdomen alltjämt kunde vara bottendjup, att fientlighet mot det främmande var utbredd och att många av de gamla manliga eliterna fortsatte att härska oinskränkt.

Mot denna nyansrika fond får den fortsatta framställningen avteckna sig. Närmast månad för månad följer Berggren skeendet fram till sommaren 1940. Mycket utrymme ägnas krigsutbrottet, mobiliseringen, samlingsregeringens tillkomst och oenigheten om hur Sverige borde förhålla sig till händelseutvecklingen i Finland. Minnen av det föregående världskriget var högst levande under denna tid; rädslan för att dras in i den stora konflikten var högst märkbar. Men Berggren ger även läsaren inblickar i vardagslivet i beredskapssamhället och i allt det som pågick ungefär som tidigare, opåverkat av all yttre dramatik.

Men Berggren ger även läsaren inblickar i vardagslivet i beredskapssamhället och i allt det som pågick ungefär som tidigare, opåverkat av all yttre dramatik.

Berggren vinnlägger sig om att integrera den politiska och militära historien på ett sätt som enligt honom sällan är fallet. På ett belysande vis tecknar han ett porträtt av ledningen för två maktcentra, regeringen respektive Försvarsstaben. I båda fall bestod den av ett dussintal män från ungefär samma generation, men där det också fanns signifikativa skillnader. Per Albin Hansson och hans statsråd utgjorde en ny, framväxande maktkonstellation i Sverige; överbefälhavare Olof Thörnell och hans närmaste män hade sitt ursprung i borgerliga kretsar som länge varit samhällsbärande. Under krigsåren skulle dessa båda grupper behöva samarbeta. I ett större perspektiv kan vi se det som början på en eliternas vaktavlösning i svensk 1900-talshistoria.

Landet utanför har många obestridliga kvaliteter. Berggren lyckas övertygande återskapa det erfarenhetsrum som människor levde i och de förväntningshorisonter som de hade under krigets första skede. Han har journalistens känsla för detaljer och historikerns förmåga att famna de större sammanhangen. Han skyggar inte för de frågor som under krigsåren och periodvis under efterkrigstiden utlöste politiska reaktioner och moralisk indignation. Permittenttrafiken och transportförbudet av tidningar ges till exempel en allsidig och kritisk belysning utan att den historiska inlevelsen går förlorad.

När detta är sagt frågar jag mig om Berggren verkligen har funnit sitt idealiska uttryckssätt. I sin vilja att ta de militära och storpolitiska sammanhangen på allvar lämnar han mycket plats åt den omedelbara omvärld som svenskarna förhöll sig till. Finland står i centrum under hösten och vintern 1939–1940, därefter rycker Norge in i händelsernas centrum; Polen, Danmark och de större västeuropeiska länderna förekommer mer perifert. Dessa partier i boken bidrar till att vidga kontexten bortom det svenska, men det är som om författaren har förlorat en del av sin gestaltningsglädje och framställningen tappar fart.

Sedan tidigare föreligger det ett flertal helhetsskildringar av krigsåren, bland annat av Alf W. Johansson, Klas Åmark och John Gilmour. Berggren är alltså ingalunda först ut, men han skriver med en klarare litterär ambition – och det är i detta avseende som han inte lyckas fullt ut. Det är som att författaren alltför mycket litar på att tidens egen dramatiska dynamik ska driva läsningen framåt, som att kronologin ensam ska göra jobbet och att det inte behövs någon annan narrativ princip än att följa det historiska skeendet. Följden blir att det blir för mycket av redovisning av händelsekedjor och för litet originell, nyskapande gestaltning.

Nerv och närvaro finns det däremot i bokens biografiska avsnitt. Berggren stannar upprepade gånger upp och ger läsaren miniatyrbiografier över mer eller mindre prominenta personer från olika samhällssfärer. Bland dem han återkommer till hittar vi Barbro Alving, Karin Bergman, Gustav Eriksson, Sven Grafström, Aleksandra Kollontaj, Zarah Leander, Astrid Lindgren, Ivar Lo-Johansson och Axel Wenner-Gren. I flera av dessa porträtt kommer stilisten Berggren till sin rätt; hans teckning av Christian Günther, karriärdiplomaten som högst motvilligt blev utrikesminister, är exempelvis ett litet mästerstycke. I andra fall använder han en gestalt för att öppna upp en socialhistorisk dimension: Gunnar Nordahls öde säger inte bara något om svensk fotboll under kriget utan också om bruksortens logiker och lojaliteter.

Miniatyrbiografierna skänker färg och konkretion, men de länkas inte – som i Peter Englunds stora svit om första världskriget – samman på ett sinnrikt sätt. Med sin kronologiska grundstruktur blir Landet utanför mer en räcka fina tidsbilder än en fängslande berättelse. Förhoppningsvis kan Berggren inför de två kommande volymerna justera sin framställningsmetod och hitta en dramaturgisk form som helt och fullt gör rättvisa åt det historiska stoffet. Då kan trilogin utvecklas till ett storverk om Sverige från sommaren 1939 till den begynnande efterkrigstiden.