Föregående

nummer

Söndag 28 maj 2017

1/2012

Tema: Forskare konkurrerar på en konstgjord marknad och anpassar sig till teknokraternas krav i stället för att söka sanningen.
Historia
Roger Älmeberg
Franco
– Diktator på livstid
Norstedts | 416 s | Isbn 9789113029955
Recensent: Inger Enkvist
Missat tillfälle att kasta ljus över en diktator

I sin biografi om Franco tecknar Roger Älmeberg inget samband mellan privatpersonen och diktatorn. De senaste årens intensiva debatt i Spanien om inbördeskriget har gått författaren förbi.

Det är en utmärkt idé att ge ut ett verk om Franco på svenska. Det har gått trettiofem år sedan hans död, och förhållandena i Spanien har normaliserats. Det är ett lämpligt tillfälle att ge ett helhetsporträtt av den man som mer än någon annan satt sin prägel på Spanien under 1900-talet. Den som tagit itu med uppgiften är journalisten Roger Älmeberg, som under många år bevakat Europafrågor.

Boken behandlar först Francisco Francos uppväxt i El Ferrol i Galicien i nordvästra Spanien. Han hade två bröder och en syster. Fadern var militär liksom många i hans familj före honom, men det som mest präglade familjen var att fadern roade sig tappert och så småningom lämnade den traditionellt katolska hustrun och barnen. Älmeberg pekar på att den unge Francisco avskydde fadern men hade ett innerligt förhållande till modern.

Bröderna dras också de till den militära banan. Franco deltar som mycket ung officer i Spaniens kolonialkrig i Marocko, blir gång på gång befordrad för sina insatser, och blir en av Europas yngsta generaler. Under det kaos och de våldsamheter som utmärkte den andra republiken, det vill säga perioden mellan 1931 och 1936, lydde Franco order och tjänade staten. Han betonade alltid disciplin. Under dessa år ägde en lång rad attentat rum mot kyrkan i form av mord på präster och nunnor och förstörelse av kyrkor och kloster, främst genom anlagda bränder. I gruvorna i Asturien organiserades ett kommunistiskt uppror där man avrättade ”folkfiender”. I Katalonien utropades självständighet, i Andalusien ockuperades storjordbruk. Spanien polariserades. I valet i februari 1936 skiljde det bara någon procent mellan rösterna för höger- och vänsterblocken, fast skillnaderna i mandat blev betydande. Den nya vänsterregeringen valde att inte ta hänsyn till att den bara hade halva befolkningen bakom sig. De flesta av regeringspartierna företrädde icke-demokratiska ideal och det vidtogs inte kraftfulla åtgärder för att stoppa våldet, vilket gav intrycket att regeringen accepterade det. Allt ställdes på sin spets när Calvo Sotelo, ledaren för ett högerparti i den spanska riksdagen, mördades av personer som tillhörde en statlig polisstyrka. Franco hade inte velat ha något att göra med kuppmakare fram till detta ögonblick, men nu anslöt han sig till dem som menade att det inte fanns någon annan lösning än uppror.

Inbördeskriget blev en strid mellan två grupperingar, och ingen av dem trodde längre på demokrati. Kriget borde ha vunnits av regeringssidan som förfogade över större delen av landets militära resurser, nästan hela industrin, såväl den tunga som den lätta, och dessutom landets inte obetydliga valutareserv. En starkt bidragande orsak till att regeringssidan förlorade var inbördes strider, främst mellan kommunister och anarkister. Båda sidor fick hjälp av utlandet. Regeringssidan fick köpa krigsmateriel av Sovjetunionen samtidigt som Stalin placerade ut sina agenter och politiska kommissarier i Spanien, bland annat i de internationella brigaderna. Upprorssidan fick hjälp främst av Mussolinis Italien, men också av Hitlers Tyskland. Franco var när inbördeskriget började bara en av flera generaler som kunde ha blivit den ledande gestalten. Att Franco blev det samlande namnet berodde på att flera av de andra generalerna dog i samband med olyckor.

Tiden efter inbördeskrigets slut blev svår för Spanien. Landet var förött, och utanför dess gränser pågick det andra världskriget. Franco lyckades hålla Spanien utanför kriget trots försök från Tyskland att öppna en ny front i sydvästra Europa. Efter andra världskrigets slut var tiderna fortfarande svåra ekonomiskt, bland annat därför att Spanien var isolerat politiskt. Inte förrän 1957 skedde en omläggning mot en större ekonomisk öppenhet, ett politiskt närmande bland annat till USA och en mer teknokratisk inriktning av politiken. Under 60-talet expanderade Spaniens ekonomi med industri, turism och pengar från spanjorer i utlandet, som sände hem en del av sin lön. Franco själv lämnade med stigande ålder allt fler uppgifter till andra. Juan Carlos utsågs till efterträdare som statschef, och den som skötte regeringsansvaret var Francos närmaste medarbetare Carrero Blanco som dock mördades i ett attentat 1973. År 1975 avled Franco, åttiotvå år gammal.

Detta är de yttre dragen i Francos karriär. Älmebergs text följer i stort sett handböckerna, men texten är ojämn och detta torde bero på författarens källor, som presenteras i en efterskrift. Om 30-talet nämner han framför allt lite äldre verk av engelskspråkiga historiker. Hans huvudkälla är Paul Prestons biografi från 1995. Han har inte använt den nya forskning om 30-talet som nu växer fram i Spanien, och som understryker att tidens olika vänsterpartier var starkt influerade av icke-demokratiska idéer. Läsaren kan undra hur mycket författaren förstår av spanskt material när han gör anmärkningsvärda stavfel på regelbundet stavade spanska ord som dessutom är centrala för hans egen text, ord som har satts i kursiv, som africanista, latifundio och franquismo.

Biografins titel, Franco. Diktator på livstid, kan te sig litet missvisande, eftersom författaren inte engagerar sig så djupt i just Francos tid som diktator. De partier i boken som är mest intressanta är de som handlar om Marocko, andra republiken och inbördeskriget. Nästan inget nämns om sociala förändringar och mycket lite om ekonomi. Han glider förbi framväxten av en alltmer modern stat som när demokratin återinfördes 1978 snabbt blev ett europeiskt land som andra.

En biografi över en historisk person innehåller av förklarliga skäl en spänning mellan biografi och historia. Men det skapas i denna bok inte något samband mellan privatpersonen och den offentliga personen, fast just detta är en huvuduppgift när det gäller biografier av historiska personer. Författaren kastar inte ljus över Francos moraliska överväganden, exempelvis varför det avrättades så pass många motståndare efter att kriget vunnits. Älmeberg omnämner ett mycket stort antal personer och händelser, men aktar sig för tolkningar. Han lyfter inte fram att kaoset och våldet under andra republiken var kraftigt bidragande till att en stor del av den spanska befolkningen först stödde upproret mot regeringen och sedan accepterade en auktoritär regim som Francos. Han har heller ingen teori om varför Franco handlade som han gjorde, fast texten tar upp element som en sådan teori skulle kunna bygga på, nämligen krigserfarenheterna från Marocko och det okontrollerade våldet under andra republiken. Biografin har starka sidor som det lediga språket, det fina bildmaterialet och de många faktauppgifterna. Den svaga sidan är ensidigheten i urvalet av fakta. Innehållet speglar ett perspektiv som är mer politiskt än historiskt och som känns förlegat.

Älmeberg konstaterar som alla andra att propagandakriget kring inbördeskriget vanns av den spanska och den internationella vänstern som framställde regeringssidan som demokratisk, trots de totalitära sympatierna hos de partier som ingick i regeringsalliansen. Läsaren kan undra om den här propagandan inte också har ”erövrat” Älmeberg. Han tar nämligen upp den nyligen avgångne socialistiske statsministern Rodríguez Zapateros lag från 2007 om det historiska minnet, som har direkt anknytning till bokens tema. Vad kan Älmeberg ha förstått av inbördeskriget när han nu uttalar sig positivt om den lagen, som väljer att utse vissa spanjorer till skurkar och andra till oskyldiga offer? Den bortser från att det var ungefär lika många som dödades på vardera sidan, men dödandet skedde vid olika tidpunkter och gick till på olika sätt. I områden som dominerades av vänstern dödades präster, industri- och jordägare och medlemmar i andra vänstergrupperingar. Dödandet skedde mellan 1931 och 1939 och utfördes ofta på ett icke-officiellt sätt av ”spontana” grupper. I områden som dominerades av högern dödades personer som varit aktiva i vänsterorganisationer och som stött republiken och framför allt om de deltagit i våldsdåd. Dödandet på högersidan tog ofta formen av avrättning efter en summarisk dom. De flesta dödades mellan 1936 och 1941.

Lagen koncentrerar sig uttryckligen på att fördöma just Francotidens övergrepp, nämner inbördeskriget och förbigår helt andra republiken. Den väljer alltså politiskt genom att välja tidsram. Det är riktigt att vänstern blev offer för högerns våld efter 1939, men inget tyder på att de inte själva skulle blivit bödlarna om deras sida vunnit. De vänsterpartier som ingick i regeringen hade inte demokratiska syften och många av de personer som ingick i de internationella brigaderna hade inte heller det. Zapateros lag lanserar en partipolitiskt tillrättalagd önskeversion av historien som syftar till att peka ut icke-socialister som arvtagare till Franco och samtidigt glider förbi att dagens spanska socialistparti på 30-talet förespråkade en sovjetisk modell.

Inger Enkvist är professor i spanska vid Lunds universitet.

– Publ. i Respons 1/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet