Föregående

nummer

Måndag 23 oktober 2017

4/2014

Tema: Europas urkatastrof. Synen på första världskrigets utbrott håller på att förändras.
Historia
Lennart Pehrson
Den nya världen
Utvandringen till Amerika I
Bonniers | 489 s | Isbn 9789100131913
Recensent: Ann-Sofie Ohlander
Misstag att börja utvandringens historia med kolonierna

Den första delen av Lennart Pehrsons trilogi om den svenska emigrationen till USA är välskriven och vittnar om goda kunskaper om amerikansk historia men intrycket blir ändå litet obalanserat eftersom han binder ihop händelser med olika karaktär. Han börjar med de två kortvariga koloniala projekt som Sverige var inblandat i vid 1600-talets mitt och måste därför upprätthålla en konstlad kontinuitet fram till 1840 när de första svenska invandrarpionjärerna anländer till USA. 1600-talets svenska inslag i Amerika har inte något samband med den överväldigande majoritet av utvandrare som Pehrson huvudsakligen vill skildra.

Vid 1600-talets mitt var Sverige kortvarigt inblandat i två koloniala företag, Nya Sverige vid Delawarefloden i Nordamerika och Cabo Corso på Afrikas Guldkust i nuvarande Ghana. Nya Sverige var svensk besittning i sjutton år, från 1638 till 1655, då det erövrades av holländare. Motsvarande tid för Cabo Corso var elva år (1650–1663), interfolierat av strider med danskar och holländare och slutligen övertaget av de sistnämnda. Nya Sverige, där det som mest fanns fem-sexhundra svenskar och finnar har firats med återkommande högtidligheter. Senast, år 2013, var det 375-årsjubileum med deltagande av ättlingar till kolonisatörerna och lenape-indianerna, det svenska kungaparet, Eero Heinäluoma, talman i Finlands riksdag och USA:s vicepresident Joe Biden. Mig veterligt har inga motsvarande högtidligheter ägt rum i Ghana.

Ingendera företag framstår i ett nyktert historiskt perspektiv som något att fira. Den kortvariga svenska närvaron vid Delawarefloden var vare sig betydelsefull eller ärofull. Styrkemässig underlägsenhet och otillräcklig egen materiell försörjning förklarar den ofta som god framhållna kontakten mellan kolonin och indianerna. Syftet med Cabo Corso var att komma med i den lönsamma triangelhandeln, inklusive slavhandel; inte heller det är något att yvas över.

Historisk uppmärksamhet har sina förklaringar. De politiska motiven bakom Nya Sveriges popularitet som jubileumsföremål framstår som självklara. Den tidiga svenska närvaron i Amerika lyfts fram i tecknet av vänskapliga förbindelser mellan Sverige och stormakten USA. Att 1,2 miljoner svenskar invandrade till Nordamerika från 1850 till 1925 gör det tacksamt att knyta an till Nya Sverige – de svenska immigranterna kan på det sättet pretendera på ärofulla pilgrimsfäder.

När historikern Karl Hildebrand och skolmannen Axel Fredenholm på 1920-talet gav ut en påkostad och omfångsrik skildring i två delar av den svenska utvandringen till Amerika ägnades Nya Sverige följaktligen stort intresse. Redan på 1600-talet var svenskarna amerikaner, redan då hade de de goda egenskaper som präglade utvandrarna på 1800- och 1900-talet. Hårt arbete under svåra omständigheter, skötsamhet och därav följande framgång lyser från sidorna. Bilden är både nationalistisk och nationalromantisk – svenskarna var nog egentligen de allra bästa invandrare USA fått ta emot. Varför så många utvandrade verkar däremot mera oklart; förhållandena i Sverige framställs i ljusa och idealiserade färger.

Men det är lång tid mellan 1655, när Nya Sverige förlorades och 1850-talet då den stora utvandringen kom igång på allvar. Det gör anknytningen mellan dem båda besvärlig, för att inte säga obefintlig. En tidslinje finns dock att följa – den svenska kyrkan i Amerika. Mot slutet av 1600-talet började Sverige skicka över präster till de svenskar som stannat kvar i den forna kolonin. Fram till år 1786 skickades över tjugo präster dit, församlingar grundades och ännu i dag kvarstående kyrkor byggdes. Denna kontakt skapar ett skört samband ända till 1831, då den siste utsände prästen avled. Det fanns ju också svenskar som besökte Amerika, till exempel Pehr Kalm, som vistades flera år i USA och skrev En resa till norra America i tre delar om sina erfarenheter. Svenska officerare, som under 1700-talet för att få erfarenhet ofta tjänstgjorde i den franska krigsmakten, kom till Amerika under sjuårskriget och, som Axel von Fersen den yngre, under frihetskriget.

Hildebrands och Fredenholms verk tillkom när den svenska utvandringen till Amerika led mot sitt slut. Tjugofem år senare gav Vilhelm Moberg sin bild av emigrationen, som sannolikt fortfarande dominerar svenska föreställningar om utvandringen och utvandrarna. På 1960- och 1970-talet väcktes senkommet den akademiska forskningens intresse. Under ledning av främst professor Sten Carlsson kartlades, analyserades och redovisades utvandringen mångsidigt och grundligt i en rad avhandlingar och samlingsverk.

Som en följd av intresset bildades också lokala arkiv och verksamheter som till exempel Svenska Emigrantinstitutet i Växjö. I Minneapolis hade svenskamerikanska ättlingar grundat The Swedish American Institute, som fortfarande publicerar tidskriften The Swedish-American Historical Quarterly. Kontakter över Atlanten med ännu levande utvandrare och deras ättlingar kunde blomstra. Men i och med tidens gång har med nödvändighet förutsättningarna för och innehållet i sådana verksamheter förändrats. De som var med om den stora utvandringen finns inte längre. Kontakterna skiftar och avtar, intresset tenderar att bli mer rent historiskt om ändå betydelsefullt.

Nästan hundra år efter Hildebrands och Fredenholms publikation är det nu åter dags för ett översiktsverk om emigrationen. Utvandringen till Amerika är rubriken på en planerad populärvetenskaplig trilogi av Lennart Pehrson, journalist och USA-kännare. Första delen, Den nya världen, behandlar ”svenskarna som kom till Amerika från 1600-talets kolonialtid till 1800-talets inbördeskrig”. Vägledande är den amerikanske historikern Oscar Handlins tes att ”invandringen är USA:s historia”. I uppläggningen av arbetet vill Pehrson utöver de svenska utvandrarödena ägna ”betydande utrymme” åt delar av USA:s historia: ”om det amerikanska styrelseskicket, territoriell och ekonomisk expansion”.

Det är osäkert om Pehrson känner till sina föregångare från 1920-talet. Han hänvisar inte till verket och det finns inte med i hans litteraturförteckning. Båda verken är omfångsrika, påkostade, rikt illustrerade och vänder sig till en större publik. Skillnaderna i historie- och samhällssyn och arbetssätt är stora – Pehrson tar programmatiskt avstånd från nationalromantiska idealiseringar. Men den kronologiska uppläggningen är densamma. Också Pehrson börjar med en utförlig framställning om Nya Sverige. Han sätter på ett bra sätt in det svenska koloniala äventyret i dåtidens europeiska maktpolitiska sammanhang och ekonomiska föreställningar. I skildringen av svenskarnas kontakter med lenapeindianerna och av deras världsbild och tänkande har han dragit nytta av historikern Gunlög Furs forskning om samer och indianer i det svenska stormaktsväldet. Den omtalade fredliga svenska inställningen till indianerna hade ”mer att göra med brist på resurser än medkänsla och omsorg”.

Men sedan möter Pehrson samma problem som sina föregångare och tacklar det på ungefär samma sätt. Han följer noga tidslinjen med de svenska prästerna som skickades över, liksom de rapporter och skrifter de ägnar det nya landet. Pehr Kalms besök och kontakter med bland andra Benjamin Franklin följs upp. Axel von Fersen den yngre ägnas ett kapitel i samband med sin tjänstgöring i Frankrikes armé under frihetskriget.

Inte förrän i slutet av boken, från 1840-talet och framåt, kommer de första svenska invandrarpionjärerna. Gustaf Unonius började som romantisk nybyggare i Almqvists anda, slutade sin amerikanska vistelse som präst i episkopalkyrkan och återvände besviken till Sverige. Bonden Peter Cassel sålde gården och tog med sig sockenbor från Kisa. ”Profeten” Erik Janson och hans följeslagare grundade det kollektivistiska, diktatoriskt styrda ”utopiska” samhället Bishop Hill.

Det är svårt att låta bli att ställa upp den kontrafaktiska hypotesen om hur den svenska utvandringshistorien skulle ha skrivits om inte Nya Sverige hade funnits. Frågan är också varför det återkommande tagits som utgångspunkt för något det inte hör samman med. Behovet att se sammanhang från 1655 och tvåhundra år framåt leder till ett ibland närmast krampaktigt letande efter svenska anknytningar, hur flyktiga de än må vara. Lennart Pehrsons ambition att ge utrymme för väsentliga delar av USA:s historia och foga in det svenska han nu kan hitta, kan vara ett försök till lösning. Han bygger ofta framställningen kring biografier, inflätade i händelseförlopp eller företeelser. Benjamin Franklin ägnas ett eget kapitel som både belyser hans egen på sitt sätt amerikanskt ”exemplariska” karriär och det inflytande han hade på sin samtids politik, praktik och ideologi. George Washingtons liv skrivs in i avsnittet om frihetskriget och den amerikanska konstitutionen. Alexis de Tocqueville uppmärksammas i ett avsnitt om synen på USA:s statsskick och möjligheter till demokratisk utveckling. I kapitlet figurerar också Fredrika Bremers besök i USA vid mitten av 1800-talet.

Senare besökte också Rosalie Roos USA, och hennes och Bremers kvinno- och människosyn granskas i samband med framställningen om slaveriet. Ett utförligt biografiskt material om Monitors uppfinnare John Ericsson redovisas i ett kapitel i samband med inbördeskriget. Där deltog cirka tretusen svenska invandrare, en rimlig proportion, menar Pehrson, i förhållande till den dåvarande svenska invandrarpopulationen på omkring 18000. En av dem var Hans Mattson som avancerade till överste, och som senare bedrev en omfattande verksamhet som emigrantagent i Sverige.

Först sent gör därmed utvandringen entré i boken, eller kanske snarare invandringen. De första svenska invandrarnas öden ägnas intresse, oftast bönder, som sålde sina gårdar i Sverige i förhoppning om bättre utkomst som jordbrukare i USA. Home-steadlagen, som gav möjlighet att fritt få tillgång till jord, presenteras utförligt. Den tidiga utvandringens karaktär av familje- och grupputvandring poängteras. Liksom tidigare ger Pehrson utrymme åt enskilda utvandrares erfarenheter och öden.

Sammantaget blir det en habil framställning av huvudpunkter och huvudfigurer i USA:s historia. Ibland integreras de svenska gestalterna relativt väl i framställningen, som till exempel Pehr Kalm i avsnittet om Benjamin Franklin, ibland blir det krystat och onaturligt som ifråga om Axel von Fersen. Men en rimlig balans blir svår att upprätthålla; det svenska inslaget motiveras ofta enbart just med att det är ”svenskt”, inte med dess eventuella betydelse i sammanhanget. Hos läsaren infinner sig känslan av att likt Askungens styvsystrar tvingas in i en alltför trång sko. Därtill kommer att 1600-talets svenska inslag, möjligen med undantag av den långlivade svensk-lutherska kyrkan, inte har något samband med den överväldigande majoritet av de utvandrare och den utvandring som det väl är Pehrsons huvudmålsättning att skildra.

Så långt fram i tiden kommer knappast denna första del av trilogin. Pehrson är också knapphändig när det gäller redovisning av omfång och struktur av den tidiga utvandringen. Vilka var de, utvandrarna – kvinnor, män, barn, hur gamla, varifrån kom de? Vissa generaliseringar kan kännas störande. Fattigdom och misär uppger Pehrson återkommande som utvandrarnas huvudmotiv, men i verkligheten krävdes det resurser – de allra fattigaste hade inga möjligheter att betala en Amerikabiljett. Det fanns ingen utvandring av statare, backstugusittare och fattighjon, om nu inte socknen fann för gott att betala biljetten för att bli av med dem. En dränglön kunde för den sparsamme räcka till att tjäna ihop en biljett, men knappast en piglön. Kvinnorna fick i betydligt större utsträckning än män biljetten betald av andra; det märks i emigrantagenternas redovisningar av så kallade pre-paid tickets betalade från Amerika.

Pehrson är som nämnts tyvärr sparsam med sifferuppgifter om utvandringen. Förhoppningsvis kan detta bli bättre i nästa bok, som ju ska ta upp de verkligt stora utvandringsåren. En randanmärkning är dock redan här på sin plats. Pehrson förvånar sig över att den amerikanska invandringsstatistiken år 1888 redovisar 48845 svenska invandrare, medan officiell svensk statistik uppger att 45561 utvandrat. Men skillnaden förklaras ju till övervägande del av den oregistrerade, så kallade ”olagliga utvandring”, som ägde rum främst över Köpenhamn, men också över Trondheim och Hamburg. Denna bestod till övervägande del av unga män, som på det viset undgick att söka eller kanske inte hade fått det tillstånd att utvandra som sedan 1884 krävdes av värnpliktiga, ett krav som skärptes i och med den nya värnpliktsförordningen av år 1892. Huruvida de gjorde detta för att undgå värnpliktstjänstgöring kan diskuteras; faktum är att utvandringen av unga män inte ökade vid förlängningar av värnpliktstjänstgöringen utan i likhet med övrig emigration följde konjunkturerna i Amerika.

Pehrsons bok är välskriven och vittnar, knappast förvånande, om goda kunskaper i amerikansk historia och god förmåga att levandegöra och förmedla dem. Men det sammanlagda intrycket blir disparat och litet obalanserat, förmodligen för att han stretar med att binda ihop omständigheter och händelser som har olika karaktär, proportioner och inte naturligt hör samman. Frågan är också om inte avsnittet om Nya Sverige, väl utfört och spännande som det är, mer trasslar till framställningen än underlättar den. Med tanke på Pehrsons koncentration till både svenskar i Amerika och till invandringen kunde kanske också en annan överrubrik ha varit mer adekvat, till exempel Hildebrands och Fredenholms Svenskarna i Amerika.

Ann-Sofie Ohlander är professor emeritus i historia vid Örebro universitet.

– Publ. i Respons 4/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet