Föregående

nummer

Tisdag 27 juni 2017

3/2012

Tema: Sveriges historia vill återupprätta syntesen, men det krävs tydligare kriterier för vad som är en vetenskaplig syntes.
Konstarterna & medier
Nina Burton
Flodernas bok
– Ett äventyr genom livet, tiden och tre europeiska flöden
Albert Bonniers Förlag | 389 s | Isbn 9789100126919
Recensent: Emma Eldelin
Modern bildningsresa på vatten

I sin nya bok tar Nina Burton med läsaren på en bildningsresa som äger rum lika mycket i landskapet som i läsningen och i inlevelsen i det förgångna. Hon färdas i Europa och låter floderna bestämma vad hon hittar. Flodernas bok handlar om det grundläggande existentiella behovet av sammanhang och av att vara del av något större. Med floden och vattnet som centrum har Burton hittat ett spännande sätt att reflektera kring detta och det tillåter henne att överskrida de sedvanliga gränserna mellan naturvetenskap och humaniora.

Det kan tyckas som en ödets ironi att poeten och essäisten Nina Burtons Flodernas bok recenseras i en tidskrift specialiserad på nyutkommen facklitteratur. För närmare tio år sedan drog hon nämligen igång en debatt i ­Dagens Nyheter om essän som en skön­litterär genre som i allt högre grad marginaliserades eftersom den i bibliotekens klassifikationssystem, i bokhandeln och i det allmänna medvetandet uppfattades som facklitteratur och sorterades utifrån sitt innehåll snarare än efter formen. På detta sätt förskingrades enligt Burton en gammal och anrik genre: essän saknade numera egen hylla och eget signum. ­Ytterst handlade det inte så mycket om den praktiska frågan om essäbokens fysiska placering som om synsättet på vad som är litteratur. En definition av skönlitteraturen som bortsåg från essäistiken riskerade att förlora sin koppling till fakta, seriositet eller stil och enbart förknippas med fiktion och verklighetsflykt.

Denna debatt, där författare och biblioteksfolk tyvärr mestadels talade förbi varandra, fick ett efterspel i tidskriften Svensk Bokhandel, som i ett nummer 2007 förde in ett debattinlägg om de osynliggjorda essäböckerna med underskrift av Burton och en rad andra namnkunniga författare, journalister och förläggare. I tidskriften Författaren hade man samma år ett temanummer om konsten att sortera böcker, där man bland annat rapporterade om stadsbiblioteket i Malmö som bestämt sig för att organisera en speciell essähylla, och där Nina Burton publicerade en ”Essävandring” där hon på lekfullt manér och genom variationer på en av essäns centrala metaforer – vandringen eller flanerandet – resonerade om vad som särskiljer essäistens rörelsemönster och typ av utforskning från kritikerns, reporterns, debattörens, kåsörens och fackbokförfattarens.

Burton har alltså klargjort att hon inte vill bli sammanföst med de ”hemula” fackförfattarna. Hon identifierar sig mer med Tove Janssons vagabonderande och fritt strövande Snusmumrik än med den nervöst samlande och systematiserande Hemulen. Ändå kan jag inte låta bli att undra om man måste välja det ena eller det andra – har inte en rad essäister tämligen frimodigt drivit omkring i gränslandet mellan vetenskap och konst, mellan facklitteratur och skönlitteratur utan att på något enkelt sätt kunna föras till en viss kategori? Kanske är det just positionen mitt emellan som kan fungera kreativt och utmanande?

Med Flodernas bok, som har undertiteln Ett äventyr genom livet, tiden och tre europeiska flöden, ger sig Burton ut på strövtåg i ­Europa och följer därmed upp några av sina tidigare böcker med liknande karaktär och ambition: år 1993 kom Resans syster, poesin som var en personlig resa i den europeiska poesins olika språkområden och ett möte med en rad levande och döda poeter, där ett av huvudspåren handlade om relationerna mellan litteratur och nationell och kulturell identitet. År 2005 följde Den nya kvinnostaden, som samlade ett antal porträtt av mer eller mindre osynliggjorda kvinnliga föregångare och kreativa pionjärer inom en rad olika kunskapsfält. Flodernas bok har tre europeiska floder som kongenial utgångspunkt: genom att resa längs Rhône, Rhen och Themsen från källa till utlopp knyter Nina Burton samman natur med kultur, det personliga med det allmängiltiga, nuet med det förgångna och det poetiska med det prosaiska. Burton tar sig fram längs eller på vattnet och låter floden själv, färdvägen och rastställena bestämma vad hon hittar: ”glaciärer, ånglok, ålar och fåglar, ljus och rörelse, folkvandringar och kulturskiften, vin och öl, sagor och gutenbergska böcker, konst och poesi, drakar, grottor, salt och spöken, karnevaler och katastrofer, broar och gamle Faust och min egen livsresa.” Läsaren uppmuntras att följa med Burton på hennes nyfikna Grand tour i modern tappning, en bildningsresa som sker lika mycket genom landskapet som i läsningen och inlevelsen i det förgångna, och där vattenkraft och modern fraktlogistik står sida vid sida med renässanstänkare och sagoberättare.

Eftersom hon ofta skriver om sin färd i presens får man känslan av att delta i en pågående utforskning med utrymme för både sidospår, improvisationer och oväntade biflöden. Ändå har Burton ett i förväg utstakat mål som tycks utgöra såväl en estetik som ett helt perspektiv på tillvaron: hon söker efter samband, närhet och likhet, vill förena och överskrida snarare än skilja åt. Denna ambition syns inte minst i hennes analogitänkande, som när faderns vagabondiska släkt jämförs med ålarnas vandringsdrift eller när snöflingans liv visar sig vara märkligt likt människans och den övriga naturens.

Ambitionen framträder också i språket, som genomsyras av verb som ”väva”, ”fläta”, ”tvinna” och ”knyta”. Jag kommer att tänka på Theodor Adornos ”Der Essay als Form” från 1958, där han använde mattan som metafor för att beskriva essän som ett speciellt sätt att tänka: ”… tanken skrider inte entydigt framåt, utan de olika momenten flätas samman som i en matta. På den sammanflätningens täthet hänger tankens fruktbarhet”, skrev Adorno. Flodernas bok kan läsas som ett sådant essäistiskt försök att samordna och sidoordna snarare än under­ordna, att söka likheten mer än skillnaden – något som gör det svårt, för att inte säga obefogat, att försöka ge en kort sammanfattning av vad den handlar om. Flodernas bok är inget mindre än en bok om allt möjligt som kan och har förknippats med dessa floder, och ramarna för en sådan utforskning markeras endast av författarens associationsförmåga och upptäckarlusta.

I denna vilja att omfatta allt blottas också ett annat genredrag i Flodernas bok : Burton säger sig tillhöra ”encyklopedsläktet” och samlar liksom encyklopedierna stora mängder fakta om natur- och kulturhistoria förbunden med dessa europeiska floder. Liksom encyklopedisterna griper hon över stora kunskapsfält, men ter sig ändå som en ganska udda fågel inom detta släkte, just eftersom hon inte vill systematisera eller skapa hierarkier. Burton vill forma en helhet utan system, och låter därför själva floden ange en sorts ordning.

Kanske får vattenflödet också bestämma Burtons tempo, för även om hon söker efter den stilla flodfärden som kontrast till vår tids brådska drabbas jag emellanåt av känslan av att hon är lite för otålig, att hon skyndar förbi en del händelser och livs­öden som hade kunnat bjuda på mer om hon hade stannat en stund vid flodbädden. Det en aning ytliga är förstås släkt med det encyklopediska: den som vill omfatta nästan allt kan inte fördjupa sig särskilt i något. Kanske gäller det också i fråga om genre: Burtons bok verkar vilja vara allt på samma gång: encyklopedi, essä, reseskildring, reportage, självbiografiskt fragment och poetisk naturskildring. Liksom floden flyter den: in i och ut ur genrer, förbi städer, industriområden, personliga minnen och enskilda levnadsöden ur kulturhistorien, ständigt på väg någon annanstans.

Men detta är kanske en orättvis kritik mot Burtons bok, eftersom det inte är de enskilda exemplen som står i centrum utan snarare deras samband: detta är flodernas rörliga bok och det som utforskas är det dynamiska samtal som förs mellan floder och stränder, där varje enskilt exempel är en replik i ett ständigt sorl. I detta sorl blir författaren, som hon själv skriver, ett slags transformator: ”Världen strömmar genom mig, och när jag tolkar den på mitt sätt formas både den och jag.” I hög grad handlar Flodernas bok om det grundläggande existentiella behovet av sammanhang och av att vara del av något större, bortom människans ynkligt korta tid på jorden. Med floden och vattnet som centrum har Burton hittat ett spännande och fruktbart sätt att reflektera kring detta, där hon samtidigt lyckas överskrida de sedvanliga gränserna mellan naturvetenskapliga och humanistiska perspektiv.

Inte minst ger Flodernas bok uttryck för tron på det individuella kunskapssökandet, ett sökande som ständigt måste tampas med rationella och kommersiella krafter. Det markeras bland annat när Burton motvilligt följer med en kryssningsbåt på Rhône eftersom det numera knappast finns några andra sätt att ta sig fram på denna flod än de massturistiska. Paketlösningen och den i förväg utstakade rutten blir ett hot mot Burtons bildningsprojekt, för ”på kryssningar behöver man inte gå utanför sin egen ram. Man ska koppla av, äta gott och se vyer passera utan att undra över dem”. Upplevelseturismen är besläktad med den historielöshet och rationalism som Burton också finner utmed sin resväg, och som emellanåt får henne att tappa tron på framtiden. Flodernas sagor och legender, deras kultur och strändernas vackra natur har glömts bort, förstörts av industriell stordrift eller reducerats till turistiska snapshots. Burton markerar distans även mot vetenskapen i dess institutionaliserade och kollektiva former och skriver i stället in sig i en europeisk tradition av fritt tänkande individer med ett personligt färgat synsätt, bland dem Petrarca, Erasmus och Robert Burton.

Vad är det då för kunskap som uttrycks i denna bok? Som jag ser det skulle Burtons utforskning kunna beskrivas som ett slags situerad eller lokal kunskap: Flodernas bok ger uttryck för en personlig sanning och erfarenhet, knuten till och omöjlig att skilja från platsen, tiden, jaget och språket. Samtidigt strävar Burton efter att skildra något mera allmängiltigt – historiska erfarenheter, insikter och minnen som är på väg att drunkna i nuets närsynthet, europeiska samtal som riskerar att kvävas i en tid där nationalism och ekonomisk oro skapar konflikter och splittring. Det som dröjer sig kvar efter att jag läst boken är ändå inte i första hand glimtarna av alla gestalter och händelser från det förgångna, utan snarare de partier där Burton ger sig ut på mer okänt vatten i nuet, som när hon tillbringar en tid på skrotpråmen M/S Michaela på Rhen. I det nära mötet med dem som numera lever på och av floden får Burtons sökande det motstånd det behöver – här öppnas blicken för det oväntade, och det sagoskimrande och lyriska som ibland tenderar att ta över får en skön kontrast i skepparens handfast självklara arbetsvardag.

Emma Eldelin är forskar­assistent i Tema Kultur och samhälle vid Linköpings universitet.

– Publ. i Respons 3/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet