Föregående

nummer

Fredag 20 oktober 2017

1/2016

Tema: Den röda tråden från bomullsfälten till finanskrisen – Kapitalismens permanenta revolution. Omprövning av kapitalismen och dess historia i finanskrisens spår.
Filosofi & psykologi
Hans Joas
Tro som alternativ
Kristendomens möjligheter och framtid
Daidalos | 199 s | Isbn 9789171734587
Recensent: Inga Sanner
Modernitet och sekularisering hänger inte ihop

Religionssociologen Hans Joas ifrågasätter att modernisering leder till att religion förlorar i betydelse. Däremot medför den ökad individualisering i hur vi förhåller oss till trosfrågor. Men Joas blundar för att många i det moderna samhället inte har möjlighet att välja sina liv.

När den tyska religionssociologen Hans Joas tar sig an frågor om religion och sekularisering gör han det utifrån en intellektuell tradition där de stora frågorna och det långa historiska perspektivet står i fokus. Joas har vid det här laget en omfattande produktion och nu finns även en av hans böcker på svenska, Tro som alternativ – Kristendomens framtidsutsikter. Med stor lärdom förs här resonemang om det religiösa läget i västerländska samhällen. Självklara utgångspunkter är tänkare som Max Weber och Ernst Troeltsch, båda verksamma vid det förra sekelskiftet; särskilt den senare fungerar som en aktiv samtalspartner för Joas. Det är en rik och komprimerad framställning som rymmer en rad intressanta aspekter av ämnet.

I likhet med andra forskare i vår tid ifrågasätter Joas den så kallade sekulariseringstesen, enligt vilken det finns ett samband mellan modernitet och sekularisering. Han förnekar inte att det sker en sekularisering, framför allt i europeiska samhällen, men menar att det inte går att tala om någon automatisk koppling mellan denna och moderniseringsprocesser. Ett exempel som brukar anföras är USA, där religionen har spelat en fortsatt viktig roll, moderniseringen till trots. Och om man inbegriper även andra delar av världen är det enligt Joas uppenbart att religionen inte alls har förlorat i betydelse. Tvärtom tycks exempelvis kristendomen breda ut sig alltmer, inte minst i Afrika men även i Sydkorea och delar av Kina.

Vår felsyn när det gäller religionens ställning visar sig enligt Joas även gällande den historiska utvecklingen. Ofta betraktas 1800-talet som en sekulariseringens storhetstid, trots att den då var begränsad till delar av Europa. Sett ur ett globalt perspektiv var det en tid då religionen, skriver Joas, bredde ut sig ”på ett nästintill triumfatoriskt sätt”. Även gällande europeiska förhållanden är det, menar Joas, lätt att beskriva det historiska förloppet på ett felaktigt sätt. Vi har, hävdar han, en romantiserad bild av det förindustriella samhället som präglat av stor religiös fromhet och inser inte att intensiteten i det religiösa engagemanget snarast ökat i den moderna tiden, från 1800-talet och framåt. Det har att göra med att väckelserörelserna och ”det sekulära alternativet” för att tala med Charles Taylor, framträdde vid den tiden. När det blev möjligt att inte tro, blev erfarenheten av att faktiskt omfatta en trosföreställning fördjupad.

Men det är inte bara de faktiska förhållandena som talar för att sekulariseringstesen inte håller. Joas resonerar också kring innebörden av begreppen sekularisering och modernitet och finner inget som säger att det ena skulle hänga samman med det andra. Visserligen kan ordet modernitet beteckna väldigt olika saker, men om man med detta avser ekonomisk tillväxt och vetenskapliga och tekniska framsteg är det uppenbart att det inte finns något samband mellan detta och ett avtagande av religionen. Religion har över huvud taget inte med kunskapsinhämtande att göra, framhåller Joas, och ser motsättningen mellan religion och vetenskap som falsk.

Men om sekulariseringstesen måste skrotas, finns då alternativa berättelser som ger en mer adekvat bild av den religiösa utvecklingen? Joas diskuterar ett antal teorier, bland dem den kanske mest bekanta om sambandet mellan protestantismen och kapitalismen som Weber en gång formulerade men som Joas förkastar. Det är över huvud taget svårt, hävdar Joas, att se några entydiga historiska mönster angående den religiösa utvecklingen i modern tid. Snarare bör man, menar han, tala om kontingenser, det vill säga tillfälliga rörelser i historien som lämnar öppet för individuella handlingsalternativ. Litet paradoxalt är det att Joas, trots sin aversion mot att tala om historiska utvecklingslinjer, tycker sig kunna urskilja en tendens till att utrymmet för individuella handlingsalternativ blir allt större i det moderna samhället. Här framträder allt fler mötesplatser och former av kommunikation och människor får en allt större frihet att forma sina liv. Det handlar om en tilltagande individualisering som även får konsekvenser för det religiösa livet. Det leder till en större mångfald på det religiösa området som vi har att förhålla oss till.

Joas vänder sig mot sociologer som hävdar att den nya pluralismen leder till ett mer ytligt och eklektiskt förhållningssätt till religion. Enligt en sådan uppfattning tenderar vi att byta religion ungefär som vi byter kläder, utan känsla av förpliktelse mot någon särskild åskådning. Med stöd av Charles Taylor hävdar Joas att det snarare är så att medvetenheten om olika alternativ gör att vi får ett djupare förhållande till den religion vi faktiskt väljer. Det är som med en kärlekspartner, framhåller han, att det faktum att vi vet att det finns tusen sinom tusen andra möjliga alternativ, snarast förstärker känslan för den utvalde.

Man kan bland nutida sociologer urskilja två helt skilda uppfattningar om individualiseringens konsekvenser, både när det gäller religion och nära relationer. Det finns sociologer som tvärtemot Joas menar att valfriheten leder till en känslornas förflackning och förytligande som hänger samman med en ängslan över att ha valt fel. De olika uppfattningarna förutsätter dock båda att det faktiskt finns ett val. Mer sällan diskuteras allt det som för många människor begränsar valfriheten. Det är inte givet att alla människor i det moderna samhället ges en större frihet att välja det liv man vill leva. Detta behandlas inte av Joas och inte heller tar han upp risken för en likriktning när olika religioner konfronteras med varandra. Så ser man exempelvis hur icke-europeiska religioner har en tendens att förändras och anpassas efter västerländska förhållanden när de får nya anhängare i väst. Det är mot den bakgrunden inte självklart att dela Joas optimism när det gäller möjligheten att bevara alla religioners särart – om nu detta ska vara ett mål.

Men hur är det då med det som formuleras i bokens titel, nämligen synen på kristendomens framtid? Joas är, i enlighet med den historiesyn han omfattar, försiktig när det gäller förutsägelser om utvecklingen. Klart är att man bör räkna med ett visst mått av sekularisering även i fortsättningen – och det är inte heller något som vi enligt Joas behöver oroa oss för. Ett sekulärt samhälle behöver inte vara sämre än ett religiöst, framhåller han. Det moraliska tillståndet i världen är inte beroende av graden av religiositet. Moral bottnar i en tro på vissa värden och på en ömsesidighet mellan människor som kan omfattas av sekulära personer likväl som av religiösa. Den viktiga skiljelinjen går alltså inte mellan religiösa och sekulära, utan mellan dem som tror på universella värden och dem som inte gör det.

Helt klart står Joas hopp till det första alternativet, det vill säga till att föreställningar om människors lika värde och tro på en moral som är gemensam för alla ska bli alltmer dominerande. Och, menar Joas, det är i det sammanhanget som kristendomen kan spela en viktig roll, eftersom evangeliets budskap är, skriver han, den starkaste föreställning om universalism som någonsin kommit mänskligheten till del. Snarare än religionens borttynande rent generellt är det enligt Joas försvagningen av det budskapet som är det riktigt oroande.

Joas framställning rör sig över stora och ofta mycket komplicerade frågor. Resonemangen är kortfattade och den som önskar fördjupa sig ytterligare får vägledning genom ett stort antal referenser, såväl till Joas egna böcker som till annan litteratur. För den som inte tidigare är bekant med Joas tankevärld fungerar boken utmärkt som introduktion.

Inga Sanner är professor i idéhistoria vid Stockholms universitet.

 

– Publ. i Respons 1/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet