Föregående

nummer

Onsdag 26 april 2017

3/2012

Tema: Sveriges historia vill återupprätta syntesen, men det krävs tydligare kriterier för vad som är en vetenskaplig syntes.
Filosofi & psykologi
Roberth Ericsson (red.) & Sonja Schwarzenberger (red.)
Mor mamma morsan
Forum | 244 s | Isbn 9789137137568
Recensent: Cecilia Riving
Moderskap bortom schablonen

De välskrivna bidragen i denna bok griper tag i läsaren men blir aldrig sentimentala. De vittnar om mödrarnas centrala betydelse i sina barns liv. Samtidigt är detta också en bok om de frånvarande fäderna och, ofrånkomligen, om barnen själva.

Jag har läst en bok om mödrar. Jag sätter mig ner för att skriva om den. Hur ska jag inleda recensionen? Jag förkastar alla idéer som dyker upp. För sentimentalt. För banalt. För högtravande. För personligt. Jag inser att mitt dilemma säger något viktigt om boken och dess ämne. Det går inte att hitta ett förhållningssätt som är rätt. Det går inte att vara sakligt analytisk och distanserad. Boken har berört mig på ett djupt personligt plan. En bok om mödrar kan väl aldrig vara annat än personlig. Den leder ofrånkomligen tankarna till den egna modern – den som finns där, den som en gång fanns.

Mor mamma morsan är en antologi med tretton texter om mödrar. De som skriver är kända svenska kulturpersonligheter. Idén till boken kommer från Roberth Ericsson, författare och kulturskribent, och Sonja Schwarzenberger, journalist och programledare. De ställde sig frågan: var finns mammorna i det kulturella samtalet? Var finns de ärliga och genuina skildringarna av relationen mellan mor och barn i vårt samhälle? Boken vill lyfta fram mödrarna bortom schablonen, de riktiga människorna av kött och blod – de kärleksfulla, omtänksamma, självuppoffrande, krävande, tragiska, bortvända mödrarna. Schwarzenberger skriver att boken från början var tänkt som en hyllning till alla de mödrar som gått före sina barn och varit deras förebilder, men att det efterhand blev tydligt att de mörkare stråken inte gick att hålla utanför berättelserna. Kärlek och sårbarhet, stolthet och sorg är så sammanflätat att det inte går att upplösa.

En hel rad pappaskildringar har kommit ut det senaste decenniet; angelägna och viktiga böcker som fått mycket uppmärksamhet i medierna. I deras kölvatten har efterhand uppstått ett tomrum. Jag har saknat den andra föräldern – var finns de ärliga berättelserna om henne? Är det så att modern tas för given och därför inte syns lika tydligt? Så vardaglig, så omärklig i sin självklara närvaro, hukande över diskbänk och gympapåse och tvättkorg. När hon görs synlig riskerar hon att förvandlas till en schablon, en endimensionell stereotyp – den ömma och självuppoffrande, den distanserade och svekfulla. Medan fäder kan vara lite lagom aparta och ändå älskansvärda är modersrollen hårdare reglerad. För modern finns inte mycket utrymme att göra fel, att vara bristfällig. Bara den perfekta modern är en god mor.

Mor mamma morsan är en befriande frisk fläkt, med alla sina bristfälliga, små­knasiga, roliga, tragiska, självupptagna, kärleksfulla, självuppoffrande och mänskliga mödrar. Boken är en provkarta på moderskap och dess många variationer. Flera av bokens mammor kan vid en första anblick framstå som typiska representanter för stereotypa modersbilder. Å ena sidan den självuppoffrande modern som lever hela sitt liv för barnen och först när de lämnat boet ger sig lov att utveckla egna intressen och behov. Å andra sidan den självcentrerade, olyckliga modern som stänger ute både sina barn och resten av världen. Men i bokens porträtt blir mödrarna aldrig stereotypa, eftersom de skildras så uppriktigt, med en stark känsla för individens och tillvarons komplexitet. Svart och vitt existerar inte. Det tillgivna och självuppoffrande moderskapet har sina mörkare sidor i form av barnets skuld över allt modern försakat och gått miste om. Den onåbara modern, å sin sida, är vänd inåt i sin egen olycka men ändå inte en kärlekslös gestalt. Hon har inte själv valt sin roll; hon har pressats in i den av omänskliga livsvillkor. Hon har känt sig tvingad att skydda sig själv mot den smärta som kärlek alltid innebär.

Sen finns där förstås mödrar som befinner sig någonstans mittemellan dessa poler. De som är ganska schyssta morsor men har sina jobbiga egenheter, de som gjort fel på alla möjliga sätt men aldrig fått sina barn att tvivla på kärleken. Dessa mammor är helt enkelt som folk är mest, det vill säga fantastiska och besvärliga om vartannat. Sina stora olikheter till trots finns det dock en sak som förenar bokens tretton mödrar: deras gränslösa betydelse. I sina barns liv är de centrala, levande som döda. En av många förtjänster med boken är att den påminner om att relationen mellan mor och barn aldrig är likgiltig. De tretton porträtten, sinsemellan så olika, vittnar alla om det starka band som löper mellan generationerna. Banden kan vara robusta och slitstarka eller hoptrasslade och bräckliga, men de finns där. Och när de hotar att slitas av sträcker barnet desperat ut handen för att knyta ihop dem igen.

Trots att ämnet lätt kunde inbjuda till det blir bokens modersporträtt aldrig sentimentala. Inte heller de påtagligt smärtsamma texterna – som Agneta Kling­spors, Kristian Lundbergs, Augustin Erbas – hamnar i det tårdrypande; det är starka och gripande skildringar som uttrycker barnets längtan men samtidigt visar stor medkänsla med den saknade modern. Fantastiska är porträtten av de ensamstående mödrarna, dessa vardagshjältar som så sällan får den uppmärksamhet de förtjänar. Mari Jungstedts skildring av sin frånskilda mamma ger en fin och ärlig bild av den ensamma moderns omänskliga slit, i en tid då det var självklart att barn i första hand var moderns ansvar. Nour El-Refai berättar om sin självständiga mamma som efter svåra upplevelser bestämmer sig för att ensam ta hand om sina barn. Martina Montelius ger en varm och rörande skildring av sin ensamma mamma, som skapar ett eget magiskt universum åt sig själv och dottern. Att hon, som kunde vara så ensam och ledsen, ändå gav sin dotter det bästa man kan ge ett barn – tillit, förmågan att leva utan rädsla.

Samtidigt är berättelserna om de ensamstående mödrarna naturligtvis också berättelsen om de frånvarande fäderna. Detta spår är så framträdande i boken att det är en historia för sig. Det är inte mycket som behöver sägas för att vidden av faderns frånvaro ska bli smärtsamt tydlig. Här finns kvinnan som ensam måste ta hela ansvaret och barnet som blir övergivet. Mari Jungstedt skriver om faderns möjlighet att dra sig undan, försvinna från ansvaret: ”Självklart begick min mamma misstag under min uppväxt. Men hon var åtminstone där.” Kristian Lundberg skriver: ”Ja, jag skall berätta om min mor, men då måste jag också berätta om min far – som aldrig kom och knackade på dörren.”

Boken berättar en välkänd historia: den om hur kraven och förväntningarna på mödrar och fäder har sett diametralt olika ut. I historisk tid är detta mest iögonenfallande när det gäller de utomäktenskapliga barnen som ända in på 1900-talet betraktades som moderns ansvar. Dessa barn fick arvsrätt efter sina fäder först på 1970-talet – så långt fram i tiden sträcker sig alltså uppfattningen att ett barn inte har någon självklar rätt till en far. I dag skulle de flesta bli upprörda vid tanken på att en far inte har samma skyldigheter att sörja för barnet som modern. Samtidigt har den långa historien av frånvarande fäder gjort att vi ser det som ett stort framsteg att pappor nu i större utsträckning är fysiskt närvarande och tar ansvar för sina barn. Utan tvivel är det ett framsteg – men inte förrän vi börjar betrakta det som en fullständig självklarhet har vi nått ända fram.

Inte bara när det gäller föräldraansvar utan även i andra avseenden är Mor mamma morsan en intressant historisk samhällsskildring. De mödrar som porträtteras har vuxit upp i olika tider, i olika sociala sammanhang, i städer och på landsbygd, i Sverige och andra länder. Här finns det fattiga fosterbarnet som fick äta stående vid spisen, bondflickan som tvingades fösa kor förbi kiosken där de coola killarna stod och hängde, kvinnan som utvandrade från Syrien till Sverige med tre små barn och lyckades bygga ett helt nytt liv, den unga flickan som reste ensam till en ny plats för att börja arbeta på fabriken, som så många andra flickor. De tretton porträtten är inte bara berättelser om mödrar utan också om det samhälle som de levt i – framför allt är det en skildring av hur det individuella ödet bara kan förstås i relation till de yttre faktorer som formar och påverkar människors liv.

Det finns mycket att ta till sig i Mor mamma morsan. Bidragen håller genomgående en hög nivå, även språkligt. Stilen och uttryckssätten varierar och skapar en väl avvägd blandning. Några av texterna är dessutom påfallande roliga. Aase Bergs text är en bitsk och underhållande reflektion över moderskap i allmänhet, där hon vänder upp och ner på olika föreställningar om god och pedagogisk barnuppfostran. Martina Montelius berättelse om sin uppväxt med Kristina Lugn är bitvis dräpande rolig och Fredrik Strages text om sin mor, abstraktexpressionisten från Gnarp, genomsyras av en lågmäld humor. Det komiska behövs, inte minst för att visa att relationen till en mor också kan vara detta: skratt och upptåg och välgörande respektlöshet. Även moderskap kan man driva med. Också mödrar kan man skämta om.

Lika mycket som Mor mamma morsan är en berättelse om mödrar är den naturligtvis en berättelse om barn. De som skriver, de vuxna barnen, är hela tiden närvarande i texterna. Vissa skriver explicit om sig själva och sin relation till modern, andra finns med som tysta betraktare och uttolkare. Modern framträder genom barnets ögon. Vem blir hon då? Det är en intressant fråga som anknyter till den medie­debatt som triggades igång av Felicia Feldts uppgörelse med modern Anna Wahlgren i början av året. Hennes bok väckte starka känslor. Hur får man skriva om en mor? Hur arg får man vara? Mor mamma morsan innehåller inga ursinniga uppgörelser men aktualiserar ändå frågan om hur man som vuxet barn kan förhålla sig till sin mamma. Vilket ansvar har man som barn för relationen till modern? Vad kan man egentligen begära av en mor? I sitt bidrag formulerar Aase Berg några tänkvärda reflektioner: ”Vad man inte kan kräva: Förståelse. Kamratskap. Samma tankar om hur livet ska levas. Intellektuell överensstämmelse. Liknande världsbild. Gemensam politisk inställning. Vad man däremot kan kräva, det som är en mammas plikt och jobb: kärlek. Och framför allt: obrottslig lojalitet. Receptet kärlek + obrottslig lojalitet = trygghet.”

Cecilia Riving är fil. dr i historia och redaktör på Respons.

– Publ. i Respons 3/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet