Föregående

nummer

Onsdag 18 oktober 2017

5/2014

Tema: Generation Distraktion. Den unga generationen kan stå inför ett hårt möte med verkligheten. Dess genväg kan bli en senväg.
Konstarterna & medier
Per Arne Tjäder
Gare d’Austerlitz
En bok om Patrick Modiano
Daidalos | 221 s | Isbn 9789171734372
Recensent: Johannes Heuman
Modiano erbjuder ingen enkel historielektion

Årets Nobelpristagare i litteratur är född 1945 och tillhör vad som kallas den andra generationens överlevare. Han närmar sig krigsåren och dess efterverkningar genom subtila anspelningar och detaljer. Tjäders bok ger en bredare publik möjlighet att lära känna detta författarskap och visar hur litteratur och historieskrivning kompletterar varandra.

Årets Nobelpristagare, fransmannen Patrick Modiano har beskrivits som en tillbakablickande författare, ständigt rannsakande den franska samtidshistorien. Föga har dock sagts i svenska medier om vad denna gestaltning innebär och i vilket sammanhang författaren formulerade sin historiesyn, trots att det finns en omfattande forskning på området.

Liksom i andra europeiska länder formades den franska officiella minnespolitiken av motståndsrörelsen och dess arvtagare. Buchenwald var länge den centrala symbolen för både ondska och heroisk kamp mot nazismen, medan det dröjde innan Auschwitz och det judiska traumat intog sin nuvarande plats i kulturen. Det fanns en utbredd rädsla även bland judar mot vad som på svenska kultursidor 2014 kallas ”rasifiering”. Viljan att slå vakt om den sekulära republikanska traditionen gjorde att flera företrädare inom församlingen till och med motsatte sig byggandet av ett förintelsemonument i Paris under 1950-talet.

Men 1968, samma år som Patrick Modiano debuterade, sätts denna nationella minneskultur i gungning. Förvisso tillhörde han inte det politiska vänsteretablissemanget, men berättelserna reflekterar ändå en ny osäkerhet kring vad det förflutna representerade. Modianos karaktärer söker ständigt efter adresser och personer som lämnat motsägelsefulla spår efter sig. Bärarna av de heroiska myterna, som självsäkert tågade fram längs med Champs- Élysées i slutet av augusti 1944, famlar här fram i ett otryggt skymningslandskap.

Detta sammanhang kan vara svårt att förstå från en svensk horisont. Därför är litteraturvetaren, kritikern och dramaturgen Per Arne Tjäders vältajmade biografi Gare d’Austerlitz – En bok om Patrick Modiano ett viktigt bidrag. Genom fyrtiosju kortare essäer närmar vi oss Modianos författarskap ur olika vinklar, utan fast kronologi eller utskrivna tematiska ingångar. Sammantaget ger den en läsvänlig och infallsrik helhetsbild av författarens romanproduktion, dock utan att gå på djupet med någon aspekt. Tjäder rör sig fritt mellan böckerna, livsberättelsen och det franska kulturklimatet efter kriget, med reflektioner och paralleller till annan litteratur.

Modiano är född 1945 och tillhör vad som ibland kallas den andra generationens överlevare av Förintelsen. Hans far kom från en sefardisk släkt med ursprung i Saloniki och överlevde kriget i Paris genom svartabörshandel. Modern var en flamländsk aktris från Antwerpen som inte löpte någon risk att gripas. Denna dubbla identitetstillhörighet går igen i flera av Modianos romaner. Hans karaktärer har ofta osäkra och motsägelsefulla lojaliteter; namn byts ut, en person utges för att vara någon annan. Ur historisk synvinkel kan man tillspetsat påstå att detta speglar ett normaltillstånd. Den som skrapar på ytan finner att de flesta fransmän som levde under ockupationen sällan passar in i de schabloner som vi skapar i efterhand.

För den som förväntar sig en enkel historielektion är Modiano inget alternativ. Han närmar sig krigsåren och deras efterverkningar genom subtila anspelningar och detaljer, allt från tonerna av en tysk melodi till namn som spårlöst försvunnit i adressregister. Men närmandet kan också vara mer direkt, som i den i höstas översatta dokumentärt präglade Dora Bruder, där sökandet efter spår av en judisk flicka som försvann i Auschwitz står i centrum. Tjäder beskriver bokens dokumentära tillkomst, som skedde i samarbete med den franske historikern och juristen Serge Klarsfeld.

Boken är en uppvisning i vad som i akademiska sammanhang kallas mikrohistoria. Flickans individuella öde fångar ett större historiskt skeende och dess återverkningar på familjenivå. Skildringen tillgodoser vidare ett existentiellt behov av att namnge och levandegöra ett av alla anonyma offer som lämnat få eller inga spår efter sig; att ställa sökandet i centrum är ett utmärkande drag för andra generationens förintelselitteratur. Trots Klarsfelds hjälp är dock resultatet magert – några få dokument med knapphändig information, ett vittnesmål och fotografi som beskrivs i boken. Men det är just detta tomrum som utgör undersökningens kärna. I slutändan vänds också författarens misslyckande att återskapa ett förspillt liv genom spridda skärvor till Dora Bruders sista triumf:

Jag kommer aldrig att få veta hur hon tillbringade sina dagar, var hon höll sig gömd, vem hon var tillsammans med under vintermånaderna när hon rymde för första gången och under vårveckorna när hon rymde på nytt. Det är hennes hemlighet. En torftig och dyrbar hemlighet som bödlarna, polisförordningarna, de så kallade ockupationsmyndigheterna, häktet, kasernerna, lägren, historien, tiden – allt detta som solkar och förstör oss – aldrig kan beröva henne.

Det märks att Modiano i Dora Bruder är betydligt mer varsam med sin huvudperson än i andra romaner. Annars befinner sig karaktärerna ofta i en moralisk gråzon. Det gäller i synnerhet Modianos tre första romaner Place de l’Étoile, La ronde de nuit och De yttre boulevarderna, i vilka ockupationsåren är centrala. I debutromanen Place de l’Étoile uppträder till exempel Raphaël Schlemilovitch, en självhatande jude som försöker att fylla sin identitet med ny mening. Det är på samma gång en roman om rotlöshet och en drift med antisemitiska stereotyper.

Dess känsloladdade gestaltning av judisk identitet gjorde att manuset inte kunde publiceras 1967, när konflikten i Mellanöstern eskalerade med Sexdagarskriget, utan först året därpå. Detta krig fick stora återverkningar i Frankrike och skapade starkare identifikation med staten Israel bland judar, samtidigt som de Gaulle svängde åt motsatt håll i Mellanösternpolitiken. Skildringen av det förlovande landet som ett hallucinatoriskt mardrömslandskap framstår som en skruvad anti-israelisk propagandafilm.

Läsaren lämnas i osäkerhet kring vad som är föremål för kritik eller bara överdriven ironi. Tjäder framhåller att författaren efter debuten erhöll det suspekta Prix Roger-Nimier, vilket är symptomatiskt för hur olika de tidiga romanerna uppfattades. Roger Nimier var associerad till gruppen ”Les Hussards” som opponerade sig mot det litterära klimatets vänsterengagemang och försvarade författarskap som hamnat i kylan efter ett stöd eller samarbete med Vichyregimen. Juryn uppfattade uppenbarligen inte sarkasmen och att Modianos ärende varit det motsatta.

Tvetydighet och undanglidande budskap har gjort att hans inflytande i den intellektuella debatten om Förintelsen och samarbetspolitiken varit svårt att klarlägga. Modiano bidrog också med en omdiskuterad film, Lacombe Lucien (1974) tillsammans med Louis Malle, där samarbetspolitiken skildras utifrån ett individuellt människoöde. Filmen visar en vanlig bondpojke som försöker ta värvning i motståndsrörelsen, men i stället hamnar i det franska Gestapo och samtidigt inleder en kärleksaffär med en judisk flicka. Filmens provokation bestod dock inte i första hand i att samarbetspolitiken lyfts fram, utan att huvudpersonens politiska engagemang tycktes vara ett resultat av tillfälligheter snarare än ideologisk övertygelse. Genom filmen ekar Hannah Arendts tes om ondskans banalitet, eftersom Luciens kriminella handlingar i första hand motiverades av konformism och tanklöshet.

En erfarenhet Tjäder hade kunnat belysa mer är Algerietkrigets (1954–62) betydelse för intellektuella och författare som Modiano. Som Tjäder påpekar lämnar Algeriet inte många direkta avtryck i romanerna. I den melankoliska romanen Villa Triste från 1975 utgör det en fond till en småstadsberättelse i början på 1960-talet. Huvudpersonen som går under namnet greve Victor Chmara, har flytt Paris under pågående oroligheter och razzior. Han kan ha deserterat från militären. Chmara träffar läkaren René Meinthe, som uppenbarligen också är indragen i konflikten på ett obskyrt sätt. Återigen vaga antydningar om en politisk kontext som hela tiden är närvarande som ett orosmoment, i en berättelse om vänskap och kärlek, utan att någon egentligen talar om den.

I allmänhet kom Algerietkriget inte bara att prägla en stor del av efterkrigstidens litteratur från 1960-talet utan också diskussionen om ockupationen. Man kan säga att dessa två trauman, Förintelsen och kolonialismen, har flätats samman och förstärkt varandra i den franskspråkiga kulturen. Båda fallen involverade en ideologisk konflikt mellan yttersta högern och vänstern samt en stark repression mot såväl militära som civila grupper. Flera av de intellektuella som under 1960 och 1970-talet lyfte fram det nazistiska folkmordet hade tagit intryck av Algerietkriget. Det handlade inte bara om den vänster som likställde fransk kolonialism med alla former av fascism, utan också mindre politiskt präglade författare som Perec och Modiano. Händelserna på andra sidan Medelhavet tvingade fram begravda minnen från ockupationen.

Det är betecknande att Dora Bruder faktiskt börjar i en reflektion över det algeriska traumat där författaren söker sig tillbaka till den försvunna flickans kvarter: ”Jag minns de öde boulevarderna Barbès och Ornano, en solig söndagseftermiddag, i maj 1958. I varje gathörn stod grupper av soldater ur nationalgardet, på grund av händelserna i Algeriet.” Gatorna bär således på flera lager av minnen. De förvandlas i Modianos romaner till ett mytologiskt landskap av igensopade spår som författaren blottlägger. Tjäders personligt skrivna biografi är inte bara ett viktigt steg för att fördjupa kunskapen om Modiano för en bredare publik; den belyser också den viktiga kompletterande funktion som litteratur och historieskrivning har.

Johannes Heuman disputerade 2014 på avhandlingen ”The Quest for Recognition – The Holocaust and French Historical Culture, 1945–65” vid Stockholms universitet.

– Publ. i Respons 5/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet