6/2016

Historikern Bo Eriksson har gjort en imponerande, populär sammanställning av utbudet av monster från förhistorien fram till i dag. Med sin geografiska spännvidd blir boken en förtäckt världshistoria, vilket inte minst unga läsare har nytta av.

Det måste ha gått hett till den där eftermiddagen i Oxford 1936 när professor J.R.R. Tolkien stod i pulpeten och nedgjorde kollegorna i fornengelska med sin dräpande kritik av Beowulfforskningen: ”Man har sagt om Beowulf-kvädet att dess svaghet ligger i att de oviktiga sakerna placeras i centrum och de viktiga i periferin […] Jag anser det ytterst orättvist mot poemet, men påfallande sant om litteraturen om det.”

Det gängse synsättet på den tiden var att Beowulf-eposet var en historisk källa från anglosaxisk tid och att träskmonstret Grendel och draken var störande litterära utvikningar som tog för mycket plats. Tolkien kastade om perspektivet och satte inte bara monstren i centrum utan menade också att den fornengelska dikten tjänade på att betraktas som litteratur och inte som en historisk källa. Möjligen kan man kalla det för startskottet för den moderna monsterforskningen, som numera spänner över i stort sett alla akademiska discipliner och rymmer en ocean av spännande teori och forskning som försöker utröna vad monster säger oss om människan i dag och historiskt.

I Monster – En världshistoria om det skrämmande har historikern Bo Eriksson gjort en imponerande, populär sammanställning av monsterutbudet i litteratur och konst från förhistorisk tid fram till i dag. Det börjar med Lejonmannen från Stadelgrottan i sydvästra Tyskland, och slutar med zombiefilmer, alienmonster och skräckvarelser i dagens datorspel. Däremellan möter läsaren en kavalkad av antika cykloper, gotiska gargoyler, indianska åskfåglar och japanska godzillor.

Det rika omfånget gör att det ibland blir litet väl snuttifierat, men kvaliteten på resonemangen är i gengäld genomgående hög. Europas kulturhistoria med vampyrer, varulvar och häxor upptar en tredjedel av stoffet, resten sprider ut sig över jordens övriga kontinenter, vilket är föredömligt inte bara för att moderna monsterskapare ofta söker inspiration i utomeuropeiska kulturer, utan också för att en av många monsterteorier menar att våra tankemonster är förvånansvärt lika oavsett var vi befinner oss, både geografiskt och historiskt. Det är tolkningarna och användandet av dem som skiljer sig åt.

Framställningen saknar noter och originalcitat, har få uttalade referenser (en redovisning över källorna finns dock längst bak, även om den är otymplig) och den moderna monsterforskningen sprids ut i lagom lättuggade bitar. Så introduceras till exempel det filosofiska begreppet Den Andre i kapitlet om vikingen Erik Röde, medan det sublima avhandlas i samband med den gotiska romanens skräckvurm.

Stilen är humoristiskt schvungfull och siktet inställt på unga (eller ungt sinnade) monsterentusiaster som vill veta mer – och mer får de sannerligen! Förutom att alla upptänkliga monsterarter och underarter radas upp, sätts de också in i sitt historiska sammanhang på ett sätt som inte hör till vanligheterna i denna typ av populärlitteratur. Den som läser om Minotauros får den komplicerade historien om kung Minos brott och hjälten Theseus gärning förklarad för sig i ordalag som är klarare och redigare än i många gängse historieböcker. Imponerande!

Men varför måste den gamla mossiga historienomenklaturan med torra kapitelrubriker uppställda i numrerad katalog få strukturera stoffet? Nej, usch bort! Här behövs mer fantasi och möjligen också ett annat, modernare sätt att systematisera monstren på än genom deras geografiska hemmahörighet.

Bo Eriksson är blygsam och betraktar själv sin bok som en prolegomena, en förklarande inledning, till själva monsterämnet. Jag tycker den är betydligt mer än så. Med sin stora geografiska spännvidd och med sin tonvikt på det historiska snarare än på det teoretiska, skulle jag säga att denna bok är en förtäckt världshistoria (om än rätt traditionell sådan) och jag ser den gärna i hyllan hos vetgiriga unga vuxna som älskar zombies, drakar och demoner. Kan man även hoppas på en uppföljare, en regelrätt monsterencyklopedi, där både fantasin och teoretiserandet får större spelrum? Paralipomena nästa!

Gabriella Håkansson är författare.