Föregående

nummer

Onsdag 16 augusti 2017

3/2015

Tema: Historia & fiktion. Romanen, historien och vår bild av det förflutna
Filosofi & psykologi
Johan Tralau
Monstret i mig
Myter om gränser och vilddjur
Atlantis | 207 s | Isbn 9789173537605
Recensent: Merete Mazzarella
Monster lär oss samhällets regler

Vad är ett monster? Det kan vara något oerhört stort, något formlöst, något ont, något fasaväckande eller bara avvikande. Det är härlett ur två olika latinska verb som betyder visa och varna, det är ett tecken. Själv har jag i en bok om Mary Shelley och hennes Frankenstein föreslagit att monster är redskap för förhandlingar kring mänskligt och icke-mänskligt och i sin nya bok är Uppsalastatsvetaren Johan Tralau inne på ett besläktat spår: med material hämtat från antikens Grekland tolkar han monster som gränsbevakare, med uppgiften att lära oss att leva med och kontrollera våra mest grundläggande drifter och öva in oss i samhällets mest grundläggande spelregler.

Först kommer Herakles, hjälten i lejonhud, vars myt i första hand har ansetts handla om civilisatoriska framsteg; han besegrar nämligen vidunder efter vidunder, inte minst kentaurerna, varelser som är hälften människa och hälften häst och har setts som den otyglade djuriskhetens symbol. Med stöd i Sofokles mörka drama om Herakles död, Kvinnorna i Trachis, och genom att fixera kentauren kan emellertid Tralau steg för steg berätta en långt mörkare och samtidigt klart intressantare historia om hur den som bekämpar vilddjur riskerar att själv förvandlas till vilddjur och hur kentauren kan segra.

Det är en slingrande väg läsaren förs ut på, man får ta ställning inte bara till litterärt material utan också till keramikfynd och filologi, man möter allt från mordiska initiationsriter för unga män i Sparta till Tarzan, Tintin och Elizabeth Taylors leopardmönstrade bikini. Slutsatserna har självklar relevans också för moderna diskussioner om våld, krig och vad manlighet närmare bestämt kan tänkas innebära.

Sedan följer Minotaurus, det människoätande monstret med en mans huvud och en tjurs kropp som höll till i labyrinten på Kreta. Tidigare uttolkare har menat att myten gestaltar rädslan för det utländska eller möjligen för kvinnlig sexualitet. Tralau menar däremot att den snarare allegoriskt legitimerar det incestförbud som råder i så gott som alla kända kulturer. Minotaurus är resultatet av en förbindelse mellan kung Minos hustru Pasifae och en tjur som drottningen blivit upptänd av vilt begär till. Incestmotivet kommer in i bilden genom att Pasifae ansågs vara solens dotter medan tjuren uppfattades som en symbol för solen. Därmed låter Pasifae sig lägras av sin far och Minotaurus kommer till världen både som straffet för blodskammen och för att den avgörande gränsen mellan människa och djur har överskridits.

I samma kapitel uppmärksammas dessutom Pasifaes andra barn, Faidra och Ariadne – otrogna hustrur även de – och ytterligare ett par mytiska gestalter med ett speciellt förhållande till solen, nämligen dels Ikaros som flyger för nära solen, bränner vingarna och faller i havet, dels Faethon som ska köra solgudens vagn och tappar kontroll över den. Också i deras fall är den bristande respekten för gränser det stora temat.

Både informationsflödet och associationsrikedomen kan emellanåt bli närmast bedövande och nån gång kan man känna en lätt frustration när man verkligen ansträngt sig för att sätta sig in i någon av de många teorier som presenteras, bara för att strax därpå få se den avvisad till förmån för en annan. Men Tralaus kunskaper är så gedigna och när han som en skicklig detektiv tålmodigt fogar pusselbit till pusselbit är hans entusiasm så smittande att man bara måste läsa vidare. Behöver man pausa för att hämta andan är det bara att för en stund försjunka i det rika bildmaterialet .

En fråga Tralau tycks ha fått är om grekerna verkligen förstod myterna så som han tolkat dem. För mig som litteraturvetare är detta inget problem: som Tralau själv påpekar finns det föreställningar som påverkar oss även om vi inte är medvetna om dem. Däremot får jag för mig att undra vilka vår tids mest oroande monster är? Inte är det utseendemässigt groteska varelser, animationstekniken har ju vant oss vid det mesta. Snarare är det väl psykopaterna, människorna som ser ut som vi men som just därför blir desto mer skrämmande när de utför handlingar som är ofattbara för oss.

Merete Mazzarella är författare och litteraturvetare.

– Publ. i Respons 3/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet