Motstånd mot bolsjevismen måste inte bero på antisemitism

Syftet med Blomqvists bok blir klart först mot slutet. Hans budskap är att jämförelser mellan den sovjetiska kommunismen och nationalsocialismen innebär ett urskuldande av den senare och att antikommunism ofta är förklädd antisemism. Men antikommunismen kan ju också bero på den politik som bolsjevikerna förde.

Judarna är ansatta, nu och genom historien. Anklagelseakten är lika diger som konspiratorisk och spänner över vida fält, från medeltidens förgiftade brunnar till tjugohundratalets tvillingtornsattack. Det finns förvisso många delmängder i den europeiska rasismen, men antisemitismen intar genom djup och vidd i både tid och rum en särställning som också katalyseras av judarnas roll som offer i det folkmord som är den europeiska minneskulturens främsta gravitationspunkt: Förintelsen. Mordet på Europas judar har i själva verket en symbolisk kraft så stark att den brukas av ideologer till både höger och vänster; där den Israelkritiska vänstern jämför Israels behandling av palestinierna med Förintelsen, menar liberaler att Israelkritiken i själva verket är uppbyggd av antisemitiska element. Den ideologiska kardinalfrågan är vem som med störst rätt betecknar sig som antinazist, och att solidarisera sig med nazismens judiska offer är en möjlighet så god som någon.

Det är två teman, eller snarare roller, som har gjort judarna särskilt utsatta genom historien. Å ena sidan har de framställts som kapitalister, ockrare och parasiter, ständigt beredda att karva ut ett skålpund kött ur sina medmänniskor. Å andra sidan har de framställts som marxister och bolsjeviker. I den nazistiska retoriken var dessa båda roller också sammanflätade. På nazistiska valaffischer kunde den judiske kapitalisten med penningpung, hög hatt och skämteckningarnas typiskt judiska ansiktsdrag ses gå hand i hand med en marxistisk skyddsängel med hammare och skära i mössemblemet. I Mein Kampf skriver Hitler själv hur relationen mellan judens båda roller plötsligt stod klar för honom: ”Jag började studera på nytt och förstod först nu innehållet i och avsikten med juden Karl Marx’ livsverk. Hans Kapitalet begrep jag rätt först nu, ävensom socialdemokraternas strid mot den nationella hushållningen, vilken strid endast har till ändamål att jämna vägen för det verkligt internationella finans- och börskapitalets herravälde”. Efter ett kallt krig, utspelat längs den ideologiska frontlinjen mellan marxism och kapitalism, ter sig sådana utgjutelser snarast som feberyra. Men i 20-talets politiska verklighet kunde det väcka anklang.

Om den ena av dessa båda roller har historikern Håkan Blomqvist nu skrivit en bok, Myten om judebolsjevismen – Antisemitism och kontrarevolution. Det antisemitiska temat har vidrörts av Blomqvist tidigare, främst i biografin över den socialdemokratiske politikern Arthur Engberg, men också i andra sammanhang. Enligt Blomqvist var myten om bolsjevikrevolutionen som ett judiskt verk en av de mest livaktiga beståndsdelarna i agitationen mot den unga kommuniststaten i öst. Myten kom att bilda grundval för repressiva polisaktioner, övervakning och registrering, men i en mera allmän mening gödde den också mellankrigstidens nazistiska strömningar. Blomqvists linje är att myten om judebolsjevismen haft en mer framskjuten plats i Sverige än vad man tidigare ansett, och han följer mytens väg genom den tidiga mellankrigstidens svenska offentlighet genom pressklipp och litterära gestaltningar.

Blomqvists bok saknar inte förtjänster. En sådan, som egentligen ligger vid sidan av den empiriska undersökningen, är att han lyfter fram den judebolsjevistiska mytens ställning och nutida efterverkningar i flera av de forna Sovjetrepublikerna. I en svensk kontext är detta inte särskilt välkänt och Blomqvist gör här en insats. Situationen kompliceras i dessa stater av att man upplevt sovjetisk ockupation och förtryck, vilket gett antikommunismen en ställning som i vissa avseenden motsvarar den västeuropeiska antinazismen. På samma sätt som västeuropeiska kommunister under efterkrigstiden med framgång kunnat beteckna sig själva som antifascister, har nationalistiska och antisemitiska rörelser med en besvärande historia av nazitysk kollaboration kunnat skörda framgångar under skydd av en bärkraftig antikommunism. Bland annat gäller det ett antal ukrainska ”frihetshjältar”, som under skydd av sitt motstånd mot Stalin försökt skyla över sin kollaborationshistoria. Det är en intressant, snarast spegelvänd situation, som är värd att notera. Till förtjänsterna kan också läggas ett gott empiriskt handlag, även om Blomqvist inte förmår att göra rättvisa åt alla de resultat som nämns.

Men det finns också problem och de är flera. Det första är syftet som sådant. I vetenskapliga sammanhang bör detta syfte vägledas av någon form av dynamik, en öppen fråga, en paradox, en hypotes eller vad som helst som kan ge undersökningen en rörelse framåt. Syftet bör visa att något ska undersökas och utredas, inte att något man redan anser sig veta skall beläggas. Blomqvist anger inledningsvis att syftet med hans undersökning är att ”belysa hur föreställningar kring sambandet mellan bolsjevismen, judar och judendom/judenhet kunde uttryckas i svensk offentlighet åren efter första världskriget”. Att ”belysa” hur något ”kunde uttryckas” kan man naturligtvis göra också i vetenskapliga sammanhang, men uppenbart är att ganska mycket är klart redan innan det hunnit börja. Ingen forskningsuppgift är förvisso helt förutsättningslös, men när Blomqvist avslutningsvis säger att ”den som söker skall finna” är det lätt att nicka instämmande.

Det andra problemet, som gränsar till det första, är att det finns återkommande empiriska noteringar som med det snäva och slutna syftet förblir okommenterade. Att judarna ikläds fler roller än bolsjevikens framstår ganska tydligt, och inte minst är det den gnidne bankiren som tonar fram. När krigskommunismen efter inbördeskriget övergår i Lenins mer ”kapitalismlika” nya ekonomiska politik ses det som en eftergift åt judarna. När Stockholms Dagblad anser att judeinvasion från öster hotar Berlin är det deras ”ockergeschäft” som anges som problemet. När Trotskij betecknas som ”en liten handelsman” är det kapitalisten som aktualiseras. När bolsjevikernas konfiskationer transformeras till ”guld, silver och juveler som juden räknar och väger’” är det samma tema som lyfts ännu en gång.

Exemplen på hur den kapitalistiska delen av anklagelseakten mot juden aktualiseras i källorna är många, och särskilt den sistnämnda noteringen visar också tydligt på hur föreställningen om det orättfärdiga judiska penningbegäret blir en del i förståelsen av såväl den bolsjevikiska konfiskationen som av procentarens ocker. Sådana överlappningar hade varit intressanta om Blomqvist hade benat ut och undersökt vidare. Också andra överlappningar, som hur en judisk självförståelse som guds utvalda folk kunde länkas till bolsjevismens avantgardism, hade med fördel kunnat leda till en vidare problematisering.

Även det tredje problemet kan relateras till bokens syfte, och blir tydliggjort i bokens avslutande del. Blomqvist gör här vissa sammanfattande poänger. Bland annat visar han på motsättningar mellan å ena sidan de liberala judar som i boken främst är företrädda genom Judisk krönika, och å andra sidan de vänner av bolsjevikrevolutionen som själva hade en mycket negativ syn på judar, av Blomqvist exemplifierat genom författaren Martin Andersen Nexø. Där den förstnämnda gruppen ansåg att myten om judebolsjevismen svärtade ned den judiska folkgruppen, tyckte Andersen Nexø i stället att myten svärtade ned den unga sovjetstaten. I båda dessa fall avfärdade man alltså tanken om bolsjevismen som ett judiskt påfund, men de politiska och ideologiska bevekelsegrunderna var diametralt motsatta. Detta är en intressant notering, och det är inte heller här problemet ligger.

Det finns, säger han, de som menar att den sovjetiska kommunismen var den antisemitiska nazismens ideologiska tvilling under 1900-talet.

Problemet ligger snarast i att det syfte man inledningsvis tycker sig sakna, eller åtminstone ser som alltför slutet, blir mycket tydligt när Blomqvist avslutningsvis unnar sig att lyfta blicken. Det finns, säger han, de som menar att den sovjetiska kommunismen var den antisemitiska nazismens ideologiska tvilling under 1900-talet. Det finns rentav de som menar att bolsjevikrevolutionen inte bara föregick Förintelsen i tiden, utan också rent praktisk utgjorde dess grundval. Blomqvist skickar sina pilar åt olika håll. Journalisten Staffan Skott träffas av en, Forum för levande historia av en annan. Den amerikanske sovjetforskaren, tillika Ronald Reagans gamla rådgivare Richard Pipes, liksom den konservative tyske historikern Ernst Nolte är två andra måltavlor. För Blomqvist är detta väl etablerad antimateria: samtliga står de för en oegentlig och ideologiserad hållning, Blomqvist talar till och med om ett ”ursäktande” av nazismen.

Blomqvist är nu emellertid inte en alldeles oäven ideolog själv. Ett exempel: Blomqvist menar att Forum för levande historia i sin faktaskrift om brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer för vidare Richard Pipes tanke att Förintelsen kan betraktas som en av bolsjevikrevolutionens många ”oavsiktliga följder”. Blomqvists not till faktaskriften visar sig också stämma – Pipes ges som upphovsman till frasen att Förintelsen kan ses som en av många ”oförutsedda följder” av revolutionen.

Problemet är här inte det obetydliga akribifelet, utan att referatet av Pipes i faktaskriften från Forum för levande historia föregås av en mer än tio sidor lång diskussion av olika förklaringsmodeller och perspektiv på bland annat bolsjevistiskt politiskt agerande. Det rör sig å ena sidan om ideologi, utopi och fanatism, men å andra sidan också om hur inbördeskrig, kriser, kulturella och historiskt kontextuella förklaringsfaktorer kan ge en bredare förståelse av den unga sovjetstaten och vad som utspelade sig i den. Olika vetenskapliga tolkningstraditioner, med olika syn på vilken roll ideologisk intention respektive strukturella predikament ska anses ha i sammanhanget, presenteras också. Men för Blomqvist är det bara Pipes som syns.

Bortsett från att detta således är fel, ger det en antydan om varför syftet är så avskärmat. Blomqvists budskap har tre delar: För det första att den sovjetiska kommunismen saknar likheter med den tyska nazismen. För det andra att jämförelsen mellan nazism och kommunism inte bara är stötande, utan också innebär ett urskuldande av nazismen. För det tredje att den antikommunism som jämförelsen anses uttrycka ofta är förklädd antisemitism. ”Juden” och ”bolsjeviken” är så sammanflätade att detta blir oundvikligt.

Men juden kunde konstrueras som annat än bolsjevik, på samma sätt som antibolsjevism kunde bestå av annat än antijudiska sentiment – rentav av motstånd mot den bolsjevistiska politiken? Att Blomqvist inte intresserar sig för rimligheten i en antibolsjevistisk hållning kanske inte är överraskande mot bakgrund av bokens ideologiska grundton. Men att Blomqvist inte intresserar sig för de delar av den egna källgenomgången som visar på en mer sammansatt roll för juden än bolsjevikens är obegripligt.

Johan Stenfeldt är fil. dr i historia vid Lunds universitet.