Motståndare till Nato lider av nostalgi för en svunnen tid

I denna antologi argumenterar en brokig skara skribenter mot svenskt medlemskap i Nato. Författarna blundar för att Sverige under det kalla kriget systematiskt kombinerade neutralitetsretorik med intimt samarbete med västmakterna. De vägrar inse att villkoren har förändrats i grunden och att man inte kan bygga en säkerhetspolitik på gårdagens förutsättningar. Det verkliga bekymret i dag är kombinationen av en orealistisk utrikespolitik och en problematisk försvarstransformation.

I grunden är nostalgi en känsla. Enligt Nordisk familjebok uppstår den när man ”vistas på främmande ort och ej förmå att psykiskt anpassa sig efter de nya förhållandena”. I försvars- och säkerhetspolitiska sammanhang är nostalgi ett återkommande fenomen som ger upphov till förvirring i debatten och i den politiska inriktningen. I många fall var det bättre förr, men denna slutsats är oftast utan praktiskt värde. Det som var bättre förr, var bättre eftersom det förgångna hade andra förutsättningar. Anpassar man inte politiken till dessa förändringar blir samtiden lätt en främmande ort och nostalgin förvandlar diskussionen till en känslostorm. Om man inte kan ta sig ”hem” finns med andra ord risk för ett permanentat lidande. Det mest tragiska med nostalgi är att den nästan aldrig går att argumentera bort.

Det mest tragiska med nostalgi är att den nästan aldrig går att argumentera bort.

De grundläggande förutsättningarna för svensk säkerhetspolitik förändrades i grunden genom det kalla krigets slut. Sverige utmönstrade neutralitetspolitiken, under både borgerliga och socialdemokratiska regeringar, eftersom den inte fyllde någon funktion när Sverige blev en del av den europeiska integrationen och aktiv i internationell krishantering med Nato. Att vara neutral är att statsrättsligt stå utanför ett krig som andra deltar i och detta var något som blev strategiskt poänglöst och diplomatiskt svårmotiverat under kvartsseklet efter murens fall.

När det territoriella hotet mot Europa återkommit i takt med att Ryssland under Putin uppvisat alla tecken på att vara en revanschistisk stat, har en trevande debatt uppstått om möjligheterna för Sverige att självt försvara sig och våra förutsättningar för att bidra till de europeiska grannarnas säkerhet. Det är mot denna bakgrund som en brokig samling debattörer samlats under gemensamt baner för att uttrycka sitt tydliga nej till svenskt medlemskap i Nato. Samtidigt, vilket är nästan surrealistiskt, är det som om inget av den bakomliggande förändringen existerade. Redan på andra sidan av sakframställningen konstaterar förre talmannen Thage G. Peterson felaktigt att ”Sverige är ett neutralt och militärt alliansfritt land”, vilket följs upp av konstaterandet att skälen till hårt Natomotstånd inte förändrats sedan det kalla krigets dagar. Detta är brevet hem från Nostalgia!

Tre gemensamma drag uppenbarar sig i denna varierade säkerhetspolitiska antologi. Det första gäller synen på Rysslands centrala roll för Sveriges utrikespolitik. Den övergripande idén är maktbalansteoretisk och utgår från småstatens roll i ett grannskap påverkat av stormakter. Tankefiguren anknyter till tänkare som Kissinger och Mearsheimer och bygger på föreställningen att man i stabilitetens namn måste respektera en rysk intressesfär. Den amerikanske forskaren Daniel Yergin har myntat begreppet ”Jaltaaxiomen” som beteckning för föreställningen att det går att finna kompromisser med Moskva. Pensionerade ambassadören Mats Bergquist betonar behovet av buffertstater för stabiliteten i Östersjöområdet. Resonemanget utmynnar i slutsatsen att svenska och finska Natomedlemskap skulle riskera att destabilisera regionen och ge Moskva argument för att flytta fram sina positioner som kompensation. Medlemskap skulle enligt före detta utrikesministern Hans Blix leda till ”ryska protester” och enligt pensionerade ambassadören Sven Hirdman till ”ökat misstroende i regionen”. De skulle enligt likaledes pensionerade ambassadören Rolf Ekéus i den nuvarande situationen i europeisk säkerhetspolitik uppfattas som att ”vi väljer att betrakta Ryssland som motståndare”.

Men det finns också röster som ansluter till en mer västkritisk linje som är vanlig i debatten i södra Europa och som i grunden är ett kålsuparresonemang. Ambassadör Hans Corell menar att den ryska aggressionen delvis kan spåras till att Väst inte ”visat tillräckligt intresse” för Ryssland. Pensionerade ambassadören Anders Ferm menar att Natoutvidgningen till Östeuropa och de baltiska staterna har inneburit att Väst ”berett vägen för rysk nationalism och auktoritära ledare”. I sin mest extrema form tar denna uppfattning ryska intressen som utgångspunkt för västvärldens svar på den ryska aggressionspolitiken, vilket framgår av pensionerade översten Lennart Ullers formulering: ”Det viktigaste i västs förhållande till Ryssland förblir att göra vad som är möjligt för att förhindra att landet helt isoleras.” Här glider maktbalans över till triumfvagnspolitik och omtanken om Ryssland blir det viktigaste. Detta är helt i linje med Putins propaganda – det är inte den aggressiva ryska politiken som driver isoleringen av Putinregimen utan okänslig politik från Väst.

Det andra gemensamma draget i antologin gäller synen på Sveriges solidaritet med länderna i närområdet. På denna punkt är det som om de flesta skribenter helt bortser från Sveriges djupa integration i de euroatlantiska strukturerna. Solidaritet, säger Bergquist, ”binder oss inte till några konkreta åtgärder”. Han får understöd av Hirdman som först konstaterar att ”vi är snarast tillbaka i den situation vi befann oss i under det kalla kriget, då vi klarade oss bra” och sedan hävdar att Sverige vid en konflikt som drabbar grannländerna, likt finska vinterkriget, kan ”bidra med humanitär och annan materiell hjälp såsom ’icke-krigförande’”. Uller är inne på samma linje när han resonerar om ett beslut att hjälpa de europeiska grannarna: ”Jag är inte säker på att en svensk statsledning – oavsett kulör – kommer att fatta ett sådant beslut.”

Före detta handelsministern Leif Pagrotsky gör antagandet att avsaknad av svenskt Natomedlemskap ger möjlighet att stå utanför en konflikt i Östersjön. I linje med denna tolkning av solidaritet menar förre statsministern Ingvar Carlsson, som märkligt nog tänker sig att det fortfarande går att vara neutral inom EU, att ”neutraliteten är någonting egoistiskt”. Ferm å sin sida gör konstrycket att vända på resonemanget och offensivt hävda att neutralitetspolitiken tvärtom varit en politik för solidaritet med grannarna. Flera av skribenternas alternativ till europeisk solidaritet bär drag av idealistisk fredspolitik. Blix menar att ett modernt jaktflyg utgör ”kostsamma statussymboler” för en stat och förespråkar en fredlig samverkan med Putin-regimen. Allmänt betonas Sveriges roll för att åstadkomma nedrustning, förtroendeskapande åtgärder och att ha goda relationer med alla stater runt Östersjön. Före detta kabinettsekreteraren Pierre Schori slår ett slag för Olof Palmes begrepp ”gemensam säkerhet” och efterlyser en satsning på FN-ledda fredsoperationer. Det kanske mest spektakulära policyinitiativet står Uller för. Han räknar med hjälp till Sverige av vänligt sinnade stormakter vid en konflikt men menar också att Sverige skall satsa på att bygga upp lättbeväpnade ”EU-styrkor” som skulle ställas till FN:s förfogande (sic!) vid en kris i Östersjön.

Inget brev från Nostalgia om svensk säkerhetspolitik vore komplett utan resonemang om kärnvapen, vilket är det tredje gemensamma draget i boken. Argumentationen på denna punkt är förvisso spretig och rymmer tankekorn från såväl fredsrörelsen som realpolitisk spelteori. I realpolitisk anda räknar Hirdman med att USA:s kärnvapen avskräcker Ryssland från att sätta in kärnvapen i Sverige. Uller menar å sin sida att risken för ett strategiskt kärnvapenkrig begränsar de stridshandlingar USA kan tänkas involveras i; Natomedlemskap utgör således inte någon avskräckning för Ryssland i ett Östersjö-scenario. Blix kostar på sig att ha båda dessa ståndpunkter: å ena sidan anser han att det är rimligt att insikten om kärnvapen på ömse sidor i Väst och Ryssland gör att man undviker konfrontation, men han menar samtidigt att denna avskräckningskalkyl inte skulle bidra till ökad säkerhet för Sverige och Finland som medlemmar inom alliansen. Fredsrörelsens främste representant i antologin är pensionerade ambassadören Maj Britt Theorin. Hennes resonemang fokuserar bland annat på problemet med att föra en självständig nedrustningspolitik inom Nato: ”Vår tidigare aktiva politik för kärnvapennedrustning skulle skrotas!” Hon har understöd av Ekéus som menar att Sverige skulle ”tvingas uppge sin traditionella antikärnvapendiplomati”.

Men det finns också några intressanta resonemang i antologin. Natoförespråkare tar så gott som aldrig upp frågan om hur svenskt och finskt medlemskap praktiskt skall kunna bli verklighet. Mats Bergquist fördjupar sig emellertid i denna helt avgörande fråga. Han utgår från en koordineringsproblematik som skulle bli strategiskt svårhanterlig vid folkomröstningar i Sverige och Finland. Säkerheten förefaller illusorisk om något land blir en överbliven rest i en utvidgningsprocess. Även om denna koordinering skulle lyckas, skulle en folkomröstning knappast vara tillräckligt för att föra frågan från dagordningen, vilket skulle skapa inrikespolitisk splittring. Även Sven Hirdman gör denna reflektion kring värdet av folklig uppslutning kring doktrinen. Samtidigt är det diskutabelt om folkomröstning kommer att vara ett alternativ om den säkerhetspolitiska utvecklingen försämras i Östersjön. I en sådan händelseutveckling tonar i stället betydelsen av en god bilateral relation med USA fram som än viktigare. Finske utrikesministern Erkki Tuomioja för även ett intressant resonemang om hur förändringarna i internationell politik åter aktualiserat maktpolitiken, samtidigt som den liberala interdependensen på många sätt finns kvar.

I övrigt är det slående intrycket att många aspekter av Nato diskuteras utifrån rena missförstånd, vilka ofta hade kunnat undvikas genom en enkel kontakt med exempelvis den svenska representationen vid Nato i Bryssel. Den kanske vanligaste missuppfattningen är att ett medlemskap är förbundet med att ett land ger upp sin suveräna status och därmed sin självständighet i utrikespolitiken. Publicisten Mats Svegfors verkar förvirrat tro att ett Natomedlemskap innebär ett ”steg bort från vår formella nationella självständighet”, och Theorin underbygger denna myt när hon skriver: ”Att påstå att avtalen med Nato bygger på frivillighet […] är inte seriöst.” Samma visa återupprepas av författaren Katrine Marçal, som ståndaktigt konstaterar att ”Sverige har deltagit i de militära insatser vi har fattat beslut om själva”. Marçal, som vill att vi skall diskutera dagens Nato och inte gårdagens, verkar för övrigt inte ha insett att Lord Ismays gamla formel om syftet med alliansen (”hålla ryssarna ute, amerikanerna inne och tyskarna nere”) faktiskt understryker hur situationen i dag har destabiliserats: amerikanerna är ute, tyskarna är uppe och ryssarna är på väg in.

En närbesläktad myt är att alliansens viktigaste medlem, USA, skulle diktera Natos handlingar. Schori menar med hänvisning till kriget i Irak 2003 att ”efter hårda påtryckningar från Washington tvingades tio icke-medlemmar […] ge stöd åt kriget”. I dagens Europa ser det diplomatiska trycket ut precis tvärtom: de små europeiska staterna konkurrerar om Washingtons gunst och ett återkommande frågetecken i den internationella diplomatkåren i Stockholm är varför Sverige inte är Nato-medlem.

En självständig hållning i internationella frågor är fullt förenlig med medlemskap, vilket beslutssvårigheterna under det senaste decenniet smärtsamt visat. Exempelvis har fem Natoländer – bland dem Norge – drivit frågan om tillbakadragande av amerikanska kärnvapen från Europa. Tvärtom tror jag många diplomater i dag ser en risk för att Nato inte attraherar tillräckligt amerikanskt ledarskap i en tid när många av dess medlemmar upplever otrygghet.

Andra märkligheter i boken inkluderar publicisten Anders Björnssons kortessä om vikten av folkförankring av försvaret, besynnerlig inte minst med tanke på att det är det alliansfria Sverige som i Norden har frångått värnplikten. Ytterligare ett märkligt inslag är Pagrotskys jämförelser mellan minskade försvarsutgifter i Ryssland och Sverige efter det kalla krigets slut i indextal (vilket är en irrelevant uppgift i den debatt som förs i dag runt Östersjön), samt påståendet att Nato skulle ha motsägelsefulla beslutsregler.

Hur skall vi förstå detta brev från Nostalgia? Grunden för antologin är en mytologi om svensk säkerhetspolitisk historia. Omfattande och välbelagd forskning har i dag visat hur Sverige systematiskt bedrev en dubbelpolitik under det kalla kriget, i vilken neutralitetsretoriken kombinerades med intimt samarbete med västmakterna. Men för att hylla neutralitetspolitiken behöver man först låtsas som att dess mytologi är sann. Ferm går nog längst genom att helgardera sig: det förekom ingen dubbelpolitik, men om den förekom så var det militären som inte lydde order (”Jag kände Tage Erlander, han ljög aldrig!”). Eftersom man inte vill se det förflutna för vad det var framstår det kalla krigets politik som så riktig.

Neutralitetspolitiken hade två grundförutsättningar. Den ena var, med Palmes ord, ”ett efter våra förhållanden starkt försvar”. Den andra var att Sovjetunionen räknade med att Sverige skulle välja neutralitet vid en konflikt i Europa. Att Sverige i dag skulle kunna bygga sin säkerhetspolitik på dessa förutsättningar är inget annat än en fata morgana. Sverige har ett ihåligt och svagt nationellt försvar och landet är på goda grunder djupt integrerat och samtrimmat med västmakterna i olika internationella konstellationer. Det verkliga bekymret för svensk säkerhetspolitik år 2015 är att kombinationen av en i alla bemärkelser orealistisk utrikespolitik och en problematisk försvarstransformation allvarligt har höjt risken för en nationell katastrof.

Magnus Christiansson är forskare vid Strategiska avdelningen på Försvarshögskolan i Stockholm.