Historia

Motståndsrörelsen var ovillig att hjälpa judar

Hva visste hjemmefronten? – Holocaust i Norge: Varslene, unnvikelsene, hemmeligholdet
Marte Michelet

Gyldendal
412 sidor
ISBN 9788205504103

| Respons 3/2019 | 9 min läsning

Marte Michelet hävdar i sin bok att ledande norska motståndsmän hade information om nazisternas förintelseplanerna mot judar, men underlät att varna och hjälpa dem. De norska historikerna har inte sagt mycket om dessa mörka sidor hos motståndsrörelsen. Det är en bok som öppnar dörrar som alltför länge varit stängda.

Det började med en kopia på en intervju med den norske motståndsmannen Gunnar Sönsteby, som den norska journalisten Marte Michelet fick när hon var nästan klar med sin bok om de norska judarnas flykt till Sverige, som kom 2014. I den intervjun berättade Sönsteby att han fick besked om en planerad aktion mot de norska judarna tre månader innan den sattes i verket. Det här stämde inte alls med den etablerade versionen av händelseförloppet; enligt den kom arresteringarna av judiska män över 15 år den 26 oktober 1942 som en blixt från en klar himmel. Och om aktionen var så oväntad kunde ingen varna judarna. Men nu hävdade en av de ledande motståndsmännen att han visste om aktionen långt i förväg, men han gjorde inget åt saken. Detta blev början på Michelets bok, Hva viste Hjemmefronten? som kom ut i höstas.

Marte Michelet. Foto: Astrid Snipsøyr / Gyldendal

I boken hävdar Michelet att flera ledande motståndsmän fått information om det pågående massmordet på judar från tillförlitliga källor, utan att varna judarna. Både Hjemmefronten och den norska exilregeringen i London var likgiltiga för judarnas öden och gjorde inte mycket för att hjälpa dem. Profitörer och människosmugglare tog i stället tillfället i akt att tjäna stora pengar på judarnas flykt till Sverige. Detta har inte tagits upp av norska historiker. Det blev ett himla liv. Många protesterade livligt mot vad de såg som hennes moraliserande och anakronistiska historieskrivning, andra menade att hon visade att norska judar behandlats som andra klassens medborgare. Strax före jul ordnade Holocaustcentret och Historiska institutionen i Oslo ett stort seminarium kring ”Krigets fortellinger”, med en publik på 500 personer som i nästa sex timmar lyssnade på inlägg av historiker och andra debattörer, med utförliga svar från Michelet. Det här är ”årets viktigste bok” hävdade en recensent i Dagbladet.

När det gäller varslen följer Michele flera trådar. En handlar om kontakterna mellan motståndsmän i den tyska underrättelsetjänsten, främst då greve Helmuth von Moltke och ledande norska motståndsmän. von Moltke och några andra tyska officerare som deltog i motståndet mot Hitler var väl underrättade om det pågående massmordet på judar i öster. Den informationen lämnade de vidare till några norska motståndsmän, men dessa varnade i sin tur inte judarna. En annan tråd är de norska kontakterna med den välinformerade polska exilregeringen i London. Däremot säger hon inget om motsvarande uppgifter i Sverige. Den mest välinformerade publikationen i Sverige var Judisk krönika. Där kunde man följa deportationerna österut och massmorden på judar under 1942. Det fanns under 1942 norska judar som flytt till Sverige, men Michelet frågar sig inte om de hade kontakter med de svenska mosaiska församlingarna. Över huvud taget avfärdar hon frågan om vad norska judar visste – de hade inte mer information än vilka norrmän som helst.

Men fattades det verkligen ett beslut om att deportera alla judar i Norge långt i förväg? Något sådant beslut har de norska historikerna inte hittat och frågan är om det finns över huvud taget. Då kan Sönsteby inte ha fått reda på att aktionen var planerad tre månader i förväg och det vill Michelet inte tro på. I stället talar hon om ”beslutet i Berlin” att genomföra Förintelsen och när inte hon heller hittar det där centrala beslutet om Norge hänvisar hon till det berömda protokollet från Wannseekonferensen i januari 1942, när ledande tyska nazister planerade genomförandet av ”den slutgiltiga lösningen” på judeproblemet. Där nämns också Norge, vilket visar att det redan i januari 1942 fanns en avsikt att förinta de norska judarna, menar Michelet. Det är ingen övertygande tolkning av Wannseeprotokollet. Judarna i Norge ingick förvisso bland alla judarna i Europa som Hitler ville förinta, men det Wannseeprotokollet säger om Norge är att en aktion mot det landets fåtaliga judar gott kunde vänta.

Arresteringarna av de norska judarna skedde i etapper. I början av oktober arresterades alla judiska män i Trondheim, som svar på ett attentat där. Den 23 oktober sköt en motståndsman på flykt med några judar ner en gränspolis. Tyskarna reagerade direkt. Den 26 oktober arresterades ett stort antal män i Oslo och andra delar av landet. Den 26 november 1942 greps sedan ett antal kvinnor och barn och fördes ombord på fartyget Donau i Oslo hamn. Fartyget gick till Stettin vid Östersjökusten, sedan skickades de norska judarna vidare till Auschwitz, där de flesta mördades direkt vid ankomsten. Den sista deportationen skedde den 25 februari 1943 då 138 judar transporterades till Auschwitz. Av de sammanlagt 774 judar från Norge som deporterades var det 39 som överlevde.

Hon kan visa att varken Hjemmefronten, de illegala tidningarna i Norge eller Londonregeringen och dess nyhetsbulletin reagerade eller informerade om vad som hände judarna eller manade norrmännen att hjälpa dem. Man kan här jämföra med reaktionerna i Sverige.

Vad gjorde då Hjemmefronten och Londonregeringen när arresteringarna inleddes? Ingenting. Här är Michelet övertygande. Hon kan visa att varken Hjemmefronten, de illegala tidningarna i Norge eller Londonregeringen och dess nyhetsbulletin reagerade eller informerade om vad som hände judarna eller manade norrmännen att hjälpa dem. Man kan här jämföra med reaktionerna i Sverige. När Donau lämnade Oslo rapporterade svenska tidningar utförligt om detta, med högljudda protester. På UD var man klar över vad som var på gång; om judarna från Norge deporterades till Polen fanns det knappast något man kunde göra för deras skull.

Det finns i litteraturen inga uppgifter om att den norska Londonregeringen eller representanter för motståndsrörelsen skulle ha vänt sig till den svenska regeringen och bett om hjälp för judarna i Norge. Trots att man på UD var välinformerad om den pågående Förintelsen, dröjde det till deportationen innan man reagerade på allvar. Det visar att den typ av information om judeförföljelserna som till exempel von Moltke och andra tyskar förde vidare till den norska motståndsrörelsen inte självklart ledde till slutsatsen att judarna i Norge var omedelbart hotade och att man borde uppmana dem att fly med detsamma.

Judar i Sverige vände sig till UD med förfrågningar om släktingar och vänner i Norge. De svenska diplomaterna använde relationen med Sverige som legitimering för att begära besked om vad som hänt judar i Norge och ansträngde sig för att få dem över till Sverige. Både utrikesminister Christian Günther och statsministern Per Albin Hansson engagerade sig i de norska judarnas öde. I december erbjöd sig Sverige att ta emot alla judar som skulle deporteras. Det blev ett blankt avslag från tyskarna. Men alla som tog sig över gränsen till Sverige fick stanna. Sammanlagt flydde cirka 1100 judar från Norge till Sverige. Den stora uppmärksamheten i Sverige och UD:s aktiva insatser står i bjärt kontrast till den norska Londonregeringens och Hjemmefrontens passivitet (fast den jämförelsen gör inte Michelet).

När massarresteringarna av judar inleddes blev ett antal judar förvarnade, även om varningarna kom sent och inte nådde ut riktigt brett. Den mer omfattande flykten kom först efter att Donau lämnat Oslo. I november flydde 257 personer, i december 546.

Michelets skildring av flykten är genomsyrad av moralisk indignation. Hon menar att motståndsrörelsen i stort sett inte ställde sina etablerade flyktrutter till förfogande för judarna (med undantag för det norska kommunistpartiet, som var mer villigt att hjälpa judar att fly). När motståndsrörelsen inte ställde upp, öppnades dörrarna för amatörer och profitörer.

Den mest kända organisation som bildades för att hjälpa just judar att fly kallades Carl Fredriksens Transport. Carl var det danska namn som kung Håkon haft som prins av Danmark innan han valdes till norsk kung, Fredrik var hans far, den danske kungen. De som drev det företaget har i efterhand hyllats som hjältar, till exempel i en ceremoni år 2017 med statsministern Erna Solberg och den israeliske ambassadören närvarande. Några av dem som hjälpte till med flykten var förvisso idealister, men det fanns andra som tog mycket väl betalt för sina tjänster, visar Michelet.

Den flyktväg till Sverige som Carl Fredriksens Transport använde under kriget. Foto: Wikimedia commons

Några välbärgade judar hade god tillgång till kontanter och betalade stora summor för sig och sina släktingar. En del krävdes på 150 kronor per person. Det motsvarade en halv månadslön för en normal löntagare i Norge vid den tiden. Andra fick betala 500 kr. Michelet jämför med motståndsrörelsens män (det var oftast män som flydde), som inte behövde betala alls för sin flykt. Totalt beräknar Michelet at Carl Fredriksens Transport omsatte 180 000 kr, för att hjälpa omkring 340 judar att fly, drygt 4 miljoner i dag.

Enligt vad personer från motståndsrörelsen uppgivit var det också många problem med att hjälpa judar att fly. De förklaringarna andas antisemitiska undanflykter, menar Michelet med rätta. När motståndsmän i efterhand kommenterat att man inte hjälpte judarna, var det viktigaste argumentet att motståndsrörelsen var en kämpande organisation, inte en hjälpande. Mot dem hävdar Michelet att judarna hade störst behov av att fly och därför borde ha prioriterats. Hennes kritiska slutsats är att motståndsrörelsens ovilja att hjälpa judarna ledde till att de utlämnades till profitörer och människosmugglare. Och de norska historikerna har inte sagt mycket om allt detta, de har svikit sin plikt att berätta också om de mörka sidorna av Hjemmefrontens historia, menar Michelet.

Michelet har kritiserats för att vara anakronistisk och moraliserande och att hon inte förstår villkoren för motståndskampen under kriget. Men var det inte just det som behövdes för att få till stånd en bredare historieskrivning med ögonen öppna för motståndskampens skuggsidor? Den behövs för att man ska få syn på kostnader och konsekvenser av dåtidens prioriteringar och värderingar. När det gäller judarna i Norge blev det humanitära priset för Hejmmefrontens och Londonregeringens passivitet och likgiltighet orimligt högt. Michelets bok har öppnat dörrar som alltför länge varit stängda.

Publ. i Respons 3/2019
TEMA | Versaillesfreden 100 år
Relaterat

Uppgörelse med överslätande syn på norsk nazism och antisemitism

Recensionen omfattar flera titlar Dessa böcker använder sig av litterär gestaltning och journalistiskt berättande för att övertyga. Marte Michelets fokus ligger på norrmännens medverkan i den nazistiska utrotningspolitiken och hon...


Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  2. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  3. Utbildning
    Problem i dagens skola har äldre rötter än postmodernismen
    Kunskapssynen och pedagogiken – Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas Inger Enkvist, Magnus Henrekson, Martin Ingvar & Ingrid Wållgren (red.)
  4. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg