Föregående

nummer

Torsdag 17 augusti 2017

3/2013

Tema: Resultaten inom skolan har sjunkit och det har också försäljningen av läromedel. Finns det kanske ett samband?
Konstarterna & medier
Tony Lundman
Anders Eliasson
Atlantis | 259 s | Isbn 9789173535427
Recensent: Andreas Engström
Musiken var hans liv

Anders Eliasson, som nyligen gick bort, är ett av våra centrala konstnärskap. Det är dock inte enkelt att skriva en biografi om honom, eftersom han stod utanför tidens strömningar och inte ville tala om sin musik. Styrkan i Lundmans bok ligger i musikbeskrivningarna men det finns en mängd intressanta frågeställningar kring det musikaliska som bara tangeras.

Anders Eliassons musik var hans liv. Han var sin musik. Det är så han brukar framställas. Detta är också utgångspunkten i Tony Lundmans biografi. Redan före läsningen funderade jag på hur författaren skulle förhålla sig till detta, att också någon som ”enbart” ägnar sig åt det konstnärliga likväl interagerar med sin omgivning och har en biografi. För oavsett om liv och konst flyter samman, så inbegriper det konstnärliga skapandet relationer med människor, kollegor, institutioner och hela den officiella kulturvärlden. Genom sin profession interagerar konstnären med sin omgivning och det är i denna process ett konstnärskap till stor del formas. Hur förhåller man sig till detta i en biografi som denna, som liksom ”måste” handla om konsten?

Även om Lundmans biografi över Anders Eliasson handlar mest om just musiken, tror jag att han varit medveten om problematiken kring ”det biografiska”. För genom berättelsen om Eliassons musik får vi kronologiskt presenterat vissa grundläggande fakta och även inblickar i ett temperament. Vi får följa hur den musikaliska karriären tog fart med debuten vid Ung Nordisk Musik i Århus 1968, via genombrottet med Canto del Vagabondo 1979, och Symfoni nr 1 som förärades Nordiska rådets musikpris 1987, och vidare till de stora verken, oratoriet Dante Anarca 1998 och Quo Vadis för blandad kör och orkester 2009. Att läsa om detta är att ta del av ett centralt stycke svensk musikhistoria.

Längs vägen får vi reda på hur musikintresset grundades i arbetarhemmet i barndomens Borlänge, och hur ett tidigt jazzintresse vartefter svalnade till förmån för konstmusik. Eliasson flyttade till Stockholm för att studera musik, inledde en relation, fick tidigt barn, separerade. Det berättas om de psykiska problemen under 70-talet, ”ungkarlslivet” på Operabaren under 80-talet. Om relationen till sin familj står det inte mycket, men detaljerna är väl valda och säger desto mer: en bra relation till systern, en dålig till fadern. Inte mycket sägs om kontakten med dottern. Kanske är det meningen att man skall dra sina egna slutsatser.

Vad vi har att göra med är ett porträtt över ett drygt fyrtioårigt konstnärskap, när det gäller orkester- och kammarmusik ett av de allra mest centrala. Därför önskar jag något mer i framställningen. Eliasson må ha varit en som ”bara” komponerade, men hans musik var lika fullt en del av ett sammanhang, en del av ett Sverige som inte minst när det gäller kulturpolitik och estetik förändrats enormt över dessa fem decennier. Eliassons bana startade bara några år efter att den moderna svenska kulturpolitiken tagit form. Det känns därför litet snopet att läsa hur han fick den ena beställningen efter den andra och hur verk framfördes, utan att något sägs om förutsättningarna för tillkomst och uppföranden. Eliasson fick tidigt god respons i Finland och från 90-talet även genomslag i Tyskland med både beställningar och skivinspelningar. Det hade till exempel varit intressant att få en vidare inblick i den internationella karriären. Hur gick det till, egentligen? Hur kom musiken ut? Kanske hade det kunnat leda till generella iakttagelser om svensk konstmusik i Europa.

När det gäller konstnärens relation till sin omgivning skiljer sig denna biografi mycket från Gunnar Valkares om Bo Nilsson i samma serie. I denna fungerar Valkares teckning av tonsättarskapet även som en spegling av tidens konstnärliga trender och ett samhälle i förändring. Valkare visar hur Nilsson var mycket medveten om sin konstnärliga omvärld, vars skiftningar han förhöll sig explicit till. Nilsson var en i det närmaste offentlig person, och i någon mening kanske lättare att skriva om, och tacksammare för en läsare att förhålla sig till, än Eliasson. I vilket fall är Valkares bok om Bo Nilsson en berättelse om Sverige under ett halvsekel. Lundmans bok om Eliasson är det inte.

Lundmans styrka är musikbeskrivningarna. Eliasson var enormt produktiv, ändå lyckas Lundman kommentera så gott som alla verk på de drygt 200 sidorna. Verkbeskrivningarna följs ofta av sammanfattningar av receptionen i press. Inte minst för en musikkritiker som undertecknad är detta intressant läsning, och verkbeskrivningarna känns relevanta och är flyhänt skrivna. Är man bekant med musiken fungerar dessa som fina lyssningsguider och är man det inte kan nog intresse väckas. Men det rör sig om beskrivningar, inte om analys. Beskrivning av ett verk är något som en kritiker ägnar sig mer eller mindre dagligen åt, och dessa fyller i bästa fall – vid sidan av att ge en bild av musiken – funktionen av underlag för att driva någon form av resonemang. Men en beskrivning i sig har inget egenvärde. Det här är en inte helt lätt balansgång och ibland upplever jag att Lundman tenderar att ge beskrivningar men utan att sätta dessa i ett större estetiskt sammanhang. Det jag saknar är inte analyser i en musikteoretisk mening, snarare en tydligare strävan att ”knyta ihop säcken”, att dra en slutsats, att säga något generellt.

Men visst finns det en medvetenhet om relationen mellan beskrivning och övergripande analys. På två sidor presenterar Lundman, också med illustrationer, grunden till det tonförråd Eliasson ofta arbetade med. Det är fint att lokalisera detta som en central plats i kompositionstekniken. Den som hört Eliassons musik kan nämligen inte ta miste på den tydliga harmoniken som går från verk till verk.

Men det finns en mängd intressanta frågeställningar kring det musikaliska som Lundman snuddar vid och som hade varit intressant att få läsa mer om. Detta hur verken ofta både startar och slutar som om de är del av ett musikaliskt kontinuum. Eller synen på mikrointervaller och modalitet, eller den återkommande långsamma mittdelen – här hade ett jämförande perspektiv med klassisk form kunnat utvecklas. Eliasson var en tonsättare som, i likhet med Allan Pettersson, kan ses som förhållandevis traditionell (klassiska former, besättningar och instrumentbehandling, en dragning åt en svävande tonalitet) och som befann sig vid sidan av trender eller generella tendenser. Samtidigt hade han en helt egen ton. Att få grepp om detta och presentera det är nog inte helt lätt, men jag hade önskat en starkare ansats i den riktningen. Avsaknaden av samhällelig kontextualisering till förmån för musiken ger önskemål om mer, eller framför allt djupare musikalisk analys.

Men Eliasson, både människan och kompositören, är nog som sagt svår att hantera som skribent. Han ville inte tala om sin musik, och med undantag för när han i 20-årsåldern intresserade sig för minimalism förhöll han sig i princip aldrig explicit till sin samtids trender. Han formulerade sig inte teoretiskt eller estetiskt i skrift, och verkar inte ha mött motstånd från ­andra eller behövt armbåga sig fram till en plats i etablissemanget, där han fick verka ostörd – så framstår det i alla fall här. Anders Eliasson ville nog inte prata så mycket om kompositionsteknik och det är därför vi heller inte får läsa så mycket om den.

Förtjänsterna och problemen med denna bok är ungefär de samma som i övriga i denna serie av tonsättarbiografier, och även Lundmans bok brottas med samma frågeställning, nämligen den att finna sin läsare. Boken är välskriven, en typisk bladvändare där man med intresse läser vidare. Balansen mellan musikbeskrivning och biografi kan man säkert ha olika åsikter om, men det är likväl oklart vem man riktar sig till. Jag kan tänka mig att några få som är verkligt hängivna beundrare av Eliassons musik köper och läser boken. Men den allmänt kulturintresserade, eller rentav allmänt konstmusikintresserade, som denna serie uppenbarligen vänder sig till, hur intressant är  detta för hen?

Jag har lyssnat mycket på Eliassons musik och har sedan tidigare också en uppfattning om människan Anders Eliasson, grundat på vad jag läst och hört. Det jag här läser om personen Eliasson bekräftar mina föreställningar samtidigt som jag tycker att jag fått en fördjupande bild av en människa för vilken musiken var livet. Lundman skriver att man måste uppfatta detta som just så, bokstavligt. Mitt intryck efter att läst boken är att musik som liv inte är en ”utgångspunkt” för biografin, som jag skrev inledningsvis, utan snarare att det är den insikt Lundman kommit fram till. Det är så man bäst skriver om Anders Eliasson och Lundman gör det bra. Samtidigt utesluter inte detta möjligheten att skriva om musiken eller om Eliassons bana inom svensk tonkonst på ett annat, fördjupande sätt. Men det kräver nog en annan form, en akademisk studie, vilket skulle vara ett fint komplement till Lundmans biografi.

Anderas Engström är redaktör för tidskriften Nutida musik.

– Publ. i Respons 3/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet