Myten om den nordiska särarten

Bernd Henningsen har varit en tongivande gestalt inom den tyska skandinavistiken. Die Welt des Nordens är på många sätt hans magnus opus, en nästan överrik bok. Ett av hans ärenden är att vederlägga uppfattningen att det finns en skandinavisk exceptionalism. Det går inte att förstå Nordens karaktär om man inte tar hänsyn till de krafter som format Europa i stort.

Under en tid alldeles i början av 2000-talet vistades jag som Erasmusstudent vid Eberhard-Karls-Universität i Tübingen. Jag var i den gamla lärdomsstaden vid Neckar för att fördjupa mig i Tysklands moderna historia, men väl där fanns det också annat som lockade. Genom en serie tillfälligheter kom jag i kontakt med stadens skandinavistikstudenter och de blev en viktig del av mitt umgänge. Vi firade midsommar tillsammans och hemma hos den finske språklektorn hejade vi fram en svensk seger mot Nigeria och en dansk mot Frankrike i fotbolls-VM. Det var här någonstans som en nordisk identitet tog form inom mig, trots att min kännedom om Danmark, Norge och Finland var ganska grund. Som student i Uppsala hade jag visserligen tenterats på Lars-Arne Norborgs och Lennart Sjöstedts Grannländernas historia, men boken hade knappast präglat min självbild och jag identifierade mig som svensk, om än med ambition att också bli europé. För mina nyfunna tyska vänner var jag dock först och främst skandinav.

Många av de unga tyska skandinavister som jag kom i kontakt med var söner och döttrar till gymnasielärare, kulturarbetare och socionomer. Dessa hade läst Astrid Lindgren och Tove Jansson för sina barn och campat vid norska fjordar eller svenska skogssjöar under sina augustisemestrar; i allmänhet sympatiserade de med de egalitära, progressiva nordiska välfärdsstaterna. Ett undantag utgjordes av en kvinnlig student från Bayern som jag lärde känna. Hennes far, vice ordförande i en lokal CSU-förening, hade under hela hennes uppväxt tagit med familjen på resor till det romanska Europa: det var i den latinska södern som civilisationens källor stod att söka. I konfirmationsgåva hade han gett henne Goethes Italienische Reise. Att läsa skandinavistik blev för henne ett fadersuppror.

Att Norden fungerade som en projektionsyta för tyskarnas drömmar och mardrömmar började jag ana under min tid i Baden-Württemberg.

Att Norden fungerade som en projektionsyta för tyskarnas drömmar och mardrömmar började jag ana under min tid i Baden-Württemberg. Men det var först när jag några år senare var gästdoktorand vid Nordeuropa-Institut vid Humboldt-Universität i Berlin som jag blev varse hur grundläggande den nordliga orienteringen hade varit i tysk kultur och politik. Under ett antal år bedrevs vid detta institut en livaktig historisk och kulturvetenskaplig forskning om länderna norr om Tyskland, inte minst med inriktning på hur föreställningar, bilder och begrepp hade bidragit till att konstruera ”det nordiska”. Forskningen kunde visa hur Norden som konception och självförståelse i viss mån hade skapats utifrån, inte minst bland tyskspråkiga konstnärer, humanister och ideologer under 1800-talet. 

Den vetenskapliga verksamheten i Berlin gynnades under tidigt 2000-tal av de täta kontakter som fanns mellan tysk skandinavistik och nordiska kultur- och samhällsforskare. Av särskild betydelse för det akademiska utbytet var den så kallade Dag Hammarskjöld-professuren, finansierad av Riksbankens Jubileumsfond och genom åren med innehavare som Thorsten Nybom, Ebba Witt-Brattström, Aris Fioretos och Håkan Forsell. En tongivande gestalt vid Nordeuropa-Institut var under många år Bernd Henningsen, centrumbildningens Gründungsdirektor och dynamisk initiativtagare till ett betydande antal forskningsprojekt. Han har nu utkommit med den omfångsrika boken Die Welt des Nordens med undertiteln Eine kulturhistorische Dekonstruktion. På många sätt är det hans magnum opus. 

Bernd Henningsen är född i nordtyska Flensburg någon månad efter krigsslutet 1945 och tillbringade sina första år i kaosets, knapphetens och östflyktingarnas Schleswig-Holstein. I bokens inledning beskriver han levande hur närheten till Danmark väckte hans håg för det nordiska och i tonåren började han lära sig danska. Som student sökte sig dock Henningsen söderut till München, där han kombinerade statsvetenskap, filosofi och skandinavistik. Han disputerade på en studie av skandinavisk civilteologi och skrev senare en habilitationsavhandling om den svenska välfärdsstaten. När han blev professor i Berlin i början av 1990-talet höll han en installationsföreläsning vars titel sammanfattade hans vetenskapliga program: ”Der Norden: Eine Erfindung”. 

Hans forskning har alltså präglats av en konstruktivistisk grundansats, en intellektuell attityd som sedan länge är common sense inom humanvetenskaperna men som ännu i slutet av 1900-talet kunde ge upphov till hätska meningsutbyten. Henningsen tycks inte minst ha inspirerats av anglosaxiska nationalismforskare som Benedict Anderson och Eric Hobsbawm, men på tyskt maner parat med en kritisk modernitetsförståelse och inslag av begreppshistoria. Så är det också i den nya boken. Här inlemmar han även på ett sympatiskt sätt många verk av sina elever och kollegor vid Nordeuropa-Institut: Ursula Geisler, Norbert Götz, Jan Hecker-Stampehl, Hendriette Kliemann-Geisinger, Stefanie von Schnurbein och andra. På så sätt förs en god del av den kulturvetenskapligt orienterade tyskspråkiga skandinavistiken från 2000-talet samman. 

Die Welt des Nordens är en rik, närmast överrik bok och den är inte lätt att sammanfatta. I sina bästa stunder är det en kritisk och lärd syntes, en bred historisk utforskning som kombineras med kommentarer om det samtida Norden. Periodvis tar dock digressionerna och exkurserna överhanden och som läsare efterlyser jag då en mer koncentrerad och sparsmakad framställning. Trots det skulle jag vilja säga att det går att urskilja tre grundlinjer som löper genom boken. 

För det första har Henningsen velat gendriva alla föreställningar om att det finns eller har funnits en utpräglad nordisk särart. ”Det finns ingen skandinavisk exceptionalism, i varje fall inte bortom fantasin, de mentala konstruktionerna och nation branding”, slår han fast (min översättning). En grundpremiss för honom är tvärtom att de nordiska länderna måste betraktas som en del av Europa. Som en europeisk region har Norden självfallet sina utmärkande drag, men det går inte att förstå dess grundläggande karaktär och utveckling om man inte beaktar de krafter och händelsekedjor som format vår världsdel i stort. På omvänt sätt blir Europas historia alltför schematiskt tecknad om den enbart inbegriper de stora västeuropeiska länderna. Henningsen ger otaliga belägg för det han kallar Nordenvergessenheit, exempelvis hur skildringar som utger sig för att behandla Europas idé-, kultur- eller religionshistoria helt utelämnar de nordiska länderna. 

Henningsen demonstrerar hur de tyska romantikerna skapade föreställningar om de nordliga länderna med varaktig beständighet; ja, i vissa avseenden lever de vidare i vår samtids politik, populärkultur och turistbroschyrer.

Den andra ambitionen med boken har varit att dekonstruera essentialistiska uppfattningar om Norden. Henningsen demonstrerar hur de tyska romantikerna skapade föreställningar om de nordliga länderna med varaktig beständighet; ja, i vissa avseenden lever de vidare i vår samtids politik, populärkultur och turistbroschyrer. Som alla tyskar i hans generation är Henningsen fundamentalt formad av andra världskriget och efterkrigstidens bearbetning av nazismen. En grundimpuls i hans vetenskapliga gärning har varit att demaskera myter och åskådliggöra ideologiernas verkningskraft. Eftersom han har varit verksam inom ett vetenskapligt fält med en egen belastad historia i Tredje riket vinnlägger han sig i boken om att visa hur den akademiska kunskapsbildningen underbyggde och formulerade ett rasmytiskt, propagandistiskt Nordenbegrepp. Allt upphörde inte heller med krigsslutet. En av den tyskspråkiga skandinavistikens mest inflytelserika gestalter var exempelvis Otto Höfler, professor i München och Wien under efterkrigsdecennierna men dessförinnan bekännande nationalsocialist. Vetenskapshistorisk forskning har spårat starka drag av kontinuitet i Höflers akademiska tänkande och skriftställarskap före och efter 1945. 

Det sista men minst tydliga syftet med boken har varit att erbjuda inblickar i en mer allmän nordisk kultur- och samhällshistoria. Här rör vi oss över vida fält: från vikingar till välfärdsstat, från den nordiska melankolin till det nordiska ljuset, från hygge till Bullerbü, från frisinne till xenofobi. Olika företeelser och fenomen presenteras i tematiska kapitel, ibland utan klar inbördes kronologisk ordning. I viss mån gör det att boken framstår mer som ett samlingsverk än en helgjuten monografi. 

I bokens epilog för Henningsen in oss i samtiden. Han poängterar att tyskarnas ljusa bild av de nordiska länderna som ett förlovat rike – ett Nordopia – har fått sig både en och två törnar de senaste två decennierna. Omvänt finns det starka krafter i Norden som odlar självtillräckligheten och inte på allvar vill befatta sig med det som händer på kontinenten. Möjligen kommer dock Brexit och Rysslands invasion av Ukraina att kasta om de geopolitiska förutsättningarna. Det talas alltmer om en regionalisering av världen, där handel, utbyte och politiskt samarbete sker mellan pålitliga, likasinnade länder. Kanske kan dessa förändringar bana väg för en ny nordeuropeisk gemenskap under 2020-talet. För den som vill orientera sig i denna nygamla värld och bringa reda i myter och minnen, projektioner och stereotyper är Henningsens verk ett kulturhistoriskt ymnighetshorn.