Filosofi & psykologi

När allt är statt i förändring måste man försvara sin oföränderlighet

Stå fast – Vägra vår tids utvecklingstvång
Svend Brinkmann

Norstedts
158 sidor
ISBN 9789113069371

| Respons 1/2016 | 14 min läsning

Den danske psykologen Svend Brinkmann vänder sig mot dagens krav på personlig utveckling eftersom vi lever i en kultur där det enda stabila är konstant förändring. Försöken att frigöra individen har nu blivit en ny förtryckande norm. Som alternativ till självförverkligandet lyfter han fram pliktuppfyllelsen, men frågan är om den är så eftersatt i dag som han hävdar. Snarare tycks det ha blivit vår plikt att förverkliga oss själva. Brinkmann menar också att vi ägnar för mycket tid åt att blicka inåt, inte minst genom psykoterapi, men faktum är att hans inställning påminner mycket om populära terapimetoder.

Många tycker om att påpeka att de nordiska länderna, i synnerhet Sverige, avviker starkt från resten av världen när det kommer till sekularism och individualism. Ofta hänvisas till World Values Survey, som kartlägger världsbefolkningens värderingar utifrån två dimensioner: länder är antingen sekulära eller traditionella och värderar självförverkligande eller överlevnad. I denna undersökning har Sverige de senaste decennierna rört sig allt längre bort från övriga länder, så att pricken ”Sverige” i diagrammet börjar likna en avlägsen gasplanet bortom Pluto i solsystemet, en solitär och sekulär planet där självförverkligandets kult råder. Danmark och Norge ligger i sanningens namn inte så långt efter, och de nordiska länderna har kanske gått längst i att anamma upplysningsidealet.

Vi tycker oss inte behöva religion, men tror i stället med den nyfrälstes glöd på förnuftet och människans frihet. Vad sker när rätten att förverkliga och uttrycka sig själv blivit så central att det – trots eller på grund av vårt sekulära samhälle – börjat likna en religion? Man kan kalla detta en upplysningens paradox. Möjligen illustrerar det också människans grundläggande behov av religion eller i alla fall något att kollektivt tro på. För även om vi alla, individuellt, ska skapa oss själva och en egen tro – vare sig den är nyandlig eller marknadsideologisk – är själva tron på individen paradoxalt nog kollektiv.

Svend Brinkmann. Foto: Norstedts förlag

Kraven på självförverkligande och ständig utveckling är vad den danske psykologiprofessorn Svend Brinkmannn nagelfar och kritiserar i Stå fast. Han menar att vi lever i ”en accelererande kultur” och önskar med sin självhjälpsbok sätta en kritisk käpp i det skenande samtidshjulet. Fast vad kan man egentligen kalla en självhjälpsbok som samtidigt är en antisjälvhjälpsbok, som ironiserar över självhjälpsgenren med parodi och överdrifter, men ändå vill hjälpa en eller annan som vantrivs i kulturen? En skälmhjälpsbok?

Eller kanske en självstjälpsbok? Visserligen uppmuntrar Brinkmann redan i titeln läsaren att ”stå fast” och inte låta sig stjälpas i första taget. Men det är fötterna, och inte självet, som ska ha fast mark. Ja mer än så – vi ska inte bara stå stadigt utan växa fast: rötter i stället för fötter. Själva självet är överskattat och uppmaningen är att inte vara så upptagna av det. Ett inåtvänt sökande leder inte till lycka, är ett av budskapen. Redan bokens kapitelrubriker kan å andra sidan muntra upp en bakåtsträvande pessimist som tröttnat på vanlig självhjälpslingo: ”Sluta känna efter i dig själv”, ”Fokusera på det negativa i ditt liv”, ”Ta på dig nej-hatten” och ”Dröj vid det förflutna” är några exempel.

Det är medvetet polemiskt och draget till sin spets, och genom att visa upp motsatsen åskådliggör boken på ett underhållande sätt vår samtids starkaste budord. Svend Brinkmann opponerar sig främst mot dagens stränga krav på personlig utveckling i en kultur där allt går snabbare, blir mer effektivt och där det enda stabila är konstant förändring. Vi har allt från speed dating till power naps, coacher och självhjälpsgurus, och vi sover en halvtimme mindre än på 70-talet och två timmar mindre än på 1800-talet. Samtidigt sjukskrivs vi mer än någonsin tidigare för utmattning och depression – är det så att vi springer så snabbt att vissa av oss till slut inte orkar med? De ökade kraven på effektivitet och flexibilitet i arbetslivet verkar ha skapat en ny utslagningsmekanism som gör att vissa snubblar och faller och till sist trillar ur ekorrhjulet.

Den danske sociologen Anders Petersen menar att den som inte är aktiv och optimerar sig själv i ständigt nya utvecklingsprojekt är själva antitesen till en framgångsrik person i dagens samhälle. Därför kan en depressionsepidemi förstås utifrån två parallella processer: både som resultatet av att försöka men inte lyckas hänga med i det snabba tempot, och som den ökande tendensen att diagnosticera depression när melankoli och passivitet uppfattas som alltmer avvikande. Från alla håll får vi höra att vi ”har alla möjligheter” att göra och bli vad som helst. Föräldrar ger barnen fria händer att skapa sin egen lycka, vilket, i sin skenbara kravlöshet, kanske är det strängaste krav man kan ställa på ett barn – det hopplösa kravet att bli lyckad och lycklig, utan någon annan att skylla på om man misslyckas.

Utifrån detta är det förståeligt hur en psykiatrisk diagnos som depression kan fungera som en tröst och befrielse från skuld, en förklaring till det annars oförklarliga att inte klara allt. Brinkmann skriver att en amerikansk reklam för antidepressiv medicin lyder: ”do more, feel better, live longer”. Preparaten utlovar extra kraft för att bli de bästa versionerna av oss själva och producera mer. Jag kommer att tänka på hur serietecknaren Sara Granér så träffande parafraserar Ann Heberlein i titeln på sitt senaste album: ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leverera”.

Psykologin är full av denna typ av paradoxer: ju mer vi anstränger oss för att bli av med en obehaglig tanke eller känsla, desto mer tränger den sig på, plågar oss och tar över våra liv.

Som ofta när det görs försök att avslöja kulturens styrande ideologier blir det dock en något schematisk bild som målas upp. En tendens framstår lätt som den allt bakomliggande drivkraften och nyanser och motsägelser går förlorade. Därför är det särskilt intressant att fokusera på det paradoxala i de imperativ som beskrivs. Brinkmann beskriver det samhälle vi lever i som en paradoxmaskin. En paradox uppstår när själva ansträngningen att uppnå något försvårar eller omöjliggör att nå just det som eftersträvas. I sådana lönlösa försök framträder det allmängiltigt svåra i att leva som människa och bortom den ironiska humorn kan vi se att alla våra liv präglas av dessa självmotsägelser, kanske mer nu än någonsin.

Som ett exempel kan man ta de psykologiska mekanismer som försvårar när vi ägnar oss åt bantning. Dieter går till stor del ut på att kontrollera kroppen och intag av mat, att överlista hungern med förnuftet och kalkylens hjälp. Men ofta är det just upptagenheten av mat och kalorier som triggar snarare än dämpar hungern och laddar mat med en oemotståndlig lockelse. Så ju mer vi anstränger oss för att kringgå hungern som naturligt reglerande mekanism, desto mer finurligt fastlåsta blir vi i hungerns psykologi. Eller omvänt: vårt behov av att kontrollera vår kropp går så långt att vi till slut blir besatta av kontrollbehovet, som i stället börjar kontrollera oss. Psykologin är full av denna typ av paradoxer: ju mer vi anstränger oss för att bli av med en obehaglig tanke eller känsla, desto mer tränger den sig på, plågar oss och tar över våra liv.

Samtidens paradoxer är många och intressanta. En sådan är föreställningen om att finna sig själv genom att blicka inåt. Det finns en överhängande risk för att tappa bort sig själv ju mer man letar, och att självet urholkas och blir tomt i försöken att finna kärnan. För detta inåtblickande är blint för en av de allra viktigaste aspekterna av att vara människa: det att vi står i relation till andra och har ett sammanhang. Så när alla omfattar kravet på autenticitet, blir den mest autentiska människan den som inte anstränger sig för att vara det utan inser att det är en lönlös strävan, att det egentliga självet inte finns. Att finna sig själv och samtidigt vara i ständig förändring verkar onekligen svårt. Och när just detta att skapa sig själv genom fria val inte längre framstår som ett fritt val, vad händer då med vår frihet? Kan vi i frihetens namn avsäga oss den? Å andra sidan tyder vårt beroende av självhjälpsböcker, coaching och kurser i personlig utveckling på att vi inte är så fria som vi tror.

Brinkmann visar också det paradoxala i att många av de tendenser han kritiserar en gång var försök att frigöra individen genom att bryta mot fastlåsande traditioner, normer och auktoriteter – som nu i sin tur har blivit nya förtryckande normer. I ett tidigare mer traditionellt samhälle var det progressivt att se till individens potential och utveckling, oavsett kategorier som klass, kön och etnicitet. Han lyfter upp exemplet med att bryta auktoritetstron inom skolan genom att i stället lyfta fram elevens ansvar för det egna lärandet. Det är en strategi som fungerade för barn från studievana medel- och överklasshem, men som än mer slog ut de barn från arbetarklassen som man önskade frigöra. I dag är det lättare att se att evig utveckling och förnyelse är just vad det kapitalistiska systemet behöver; det ger den ständigt upplevda brist som gynnar konsumtionen. Om människor identifierar sig med sina arbeten som ett självutvecklingsprojekt är det dessutom lättare att få dem att jobba orimligt mycket och att sträcka sig i princip hur långt som helst. Men vägen ut ur samtidens paradoxer blir också den paradoxal. Brinkmann skriver att ”ett slags konservatism blir det mest progressiva när allting annat i kulturen accelererar”. Och visst är de stoiska ideal som Brinkmann lyfter fram som alternativ, där bakåtblickande och plikt hyllas, i grunden konservativa. En annan paradox är att boken, genom att rikta sig till enskilda människor, blir ett symptom på den individualism den kritiserar.

Den stoiska pliktkänslan och sinnesron skulle alltså kunna utgöra ett alternativ till dagens framåtsträvande, och stoicismens dygder har säkert något att lära oss. Frågan är ändå om plikten verkligen är så åsidosatt i dag som Brinkmann hävdar. En norsk studie visar att särkilt unga kvinnors ökande psykiska ohälsa kan bero på att de är för välanpassade och pliktuppfyllande. Tendensen kallas ”det nya allvaret”, och visar att trots att ungdomar tränar mer, dricker mindre alkohol, röker mindre, är mindre kriminella och presterar bättre i skolan än förr, så mår de sämre psykiskt. Det tyder på att dagens unga är mer snarare än mindre pliktuppfyllande, men att detta inte nödvändigtvis ger en inre harmoni. Brinkmann lyfter fram pliktuppfyllelse som ett alternativ till självförverkligande, men påfallande ofta tycks de båda gå hand i hand. Plikten är att förverkliga oss själva och vi förverkligar oss genom plikten. För vilken möjlighet har en människa i dag att ”lyckas” på något annat sätt än genom att vara just hårt arbetande, när samhället hyllar arbete och prestation? Den riktiga revolten mot samtidens imperativ vore snarare att inte vara en produktiv enhet inom familjen och samhället.

Utifrån detta resonemang undrar jag också om det är så ute med självkontroll som boken hävdar.

Utifrån detta resonemang undrar jag också om det är så ute med självkontroll som boken hävdar. Visst finns i dag ett överflöd av sociala medier där det är allt annat än på modet att hålla inne med starka känslouttryck och impulser. Men i många andra sammanhang råder en strikt kontroll av kropp och själ(v), en tuktning inte minst genom hård träning och strikta kostregler. Det har gått så långt att till och med njutningen har blivit en typ av arbete. Filosofen Slavoj Zizek har påpekat att det numera snarast är vår plikt att njuta och att överjaget inte längre kräver att vi ska avstå driftsutlevelse, utan snarare hänge oss åt den. Detta leder i sin tur till att njutningen urholkas och inte längre blir njutbar. Det är inte njutningslogiken som tagit över arbetet, det är arbetslogiken som tagit över njutningen. Och arbetet som tagit över självet. Man ska jobba med sig själv, som det så populärt heter.

Brinkmann menar att vi i dag ägnar oss för mycket åt självutveckling: åt att coachas eller gå i terapi och blicka inåt. Nog är många av de tendenser han beskriver träffande för en ytlig trend i positivt tänkande och för en coachingkultur där personer utan längre utbildning, eller det ansvar en legitimation ger, blir ett slags helbrägdagörare på självets marknad. Men under allt det mest banala som predikas, finns seriös behandling för personer som exempelvis lider av stress eller depression. Och det ironiska är att mycket av den psykoterapi som erbjuds har flera beröringspunkter med Brinkmanns egen självhjälp. Dagens beteendeterapeuter skulle nicka och humma belåtet åt de råd han för fram, som påminner mycket om hållningen i den under senare år populära terapimetoden ACT (Acceptance and Commitment Therapy).

Inom ACT lägger man inte heller någon vikt vid självet eller att blicka inåt – det är de yttre beteendena, livsvalen och värdena som är viktiga. Ångest och obehag ses som oundvikliga mänskliga erfarenheter som det är direkt kontraproduktivt att försöka eliminera, liksom tanken på döden. Brinkmann skriver: ”Poängen är att du ska våga se allt det negativa i ögonen. En del av det kan du kanske ändra på när du väl har accepterat det, men en del av det negativa har alldeles säkert kommit för att stanna. Acceptera det.” Det hade kunnat vara hämtat direkt ur en självhjälpsbok baserad på ACT. Brinkmann kallar det negativ visualisering – att föreställa sig att det värsta händer. Beteendeterapeuter kallar samma sak imaginativ exponering. Brinkmann säger att vi ska ta på oss nej-hatten, terapeuten tjatar om vikten av att kunna sätta gränser. Med referens till stoiska tänkare som Epiktetos och Seneca skriver den danske psykologiprofessorn om vikten av karaktär och integritet – att ta fasta på det som är viktigt över tid och gör att vi kan stå emot skiftande impulser och trender. ACT-terapeuten kallar det att ha en värderad riktning i livet.

Många är de forskare som studerar vilka psykoterapier som är verksamma och varför, och det senaste året har det förts en debatt om hur det kommer sig att en metod som tidigare var väldigt effektiv för att behandla depression (KBT) har dalat i effektivitet de senaste decennierna. Samma behandling ger alltså inte längre samma effekt. En möjlig förklaring är att sättet att behandla måste förändras när samhället förändras och att en ny tid ställer nya frågor, som kräver andra svar. Psykoanalysen ställde rätt frågor till en generation som var plågad av skuld och skam över förbjudna impulser och utvecklade neuroser. I dag lider vi som sagt inte av för mycket lust, utan av för litet, och de neurotiska problemen med ett starkt och bestraffande överjag har ersatts av mera diffusa tomhetskänslor och identitetsuppluckring. Sannolikt har både stoikerna, Brinkmann och ACT-förespråkarna relevanta frågor för att närma sig svaret på hur vi kan leva i dagens paradoxfyllda samhälle.

Hanna Bornäs är leg. psykolog, verksam i Lillehammer.


Hanna Bornäs

Hanna Bornäs är legitimerad psykolog och doktorand i barn- och ungdomsvetenskap. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Utbildning
    Universitetet rör sig i skilda riktningar men står samtidigt kvar
    Universitetets idé – Sexton nyckeltexter Thomas Karlsohn (red.)
  2. Politik & samhälle
    Bildningsfrågor går på tvärs med den etablerade politiska skalan
    Varken bildning eller piano – Vantrivs borgerligheten i kulturen? Lars Anders Johansson (red.)
  3. Utbildning
    Tesdrivande om det svenska kunskapsfallet
    De svenska skolreformerna 1962–1985 och personerna bakom dem Inger Enkvist
  4. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg