Föregående

nummer

Onsdag 18 oktober 2017

5/2012

Tema: Ju tätare en stad är desto bättre sägs det vara. Men denna optimism skyler över en rad problem med urbaniseringen.
Historia
Jenny Björkman & Urban Lundberg & Yvonne Hirdman
Sveriges historia 19201965
Norstedts | 686 s | Isbn 9789113023908
Recensent: Johan Östling
När allt mätbart blev bättre i Sverige

Den nya delen av Sveriges historia är på många sätt den viktigaste i hela den imponerande sviten. Denna folkhemsepok kännetecknades av stora framsteg och de medverkande författarna berättar historien på ett levande och detaljrikt sätt. De har brutit med den antibiografiska traditionen inom svensk historievetenskap och låter enskilda personers vittnesmål levandegöra perioden. Tyvärr ansluter författarna sig till relativt konventionella tolkningar och har inte utnyttjat den syntetiska potentialen till att säga något originellt om epoken som helhet.

Tidigare i år tillkännagav Sveriges Riksbank vilka personer som kommer att pryda våra nya sedlar: Astrid Lindgren, Evert Taube, Greta Garbo, Ingmar Bergman, Birgit Nilsson och Dag Hammarskjöld. En kombination av folklig förankring och internationellt anseende, en ideal könsbalans, en geografisk spridning över landet - valet var okontroversiellt och framkallade ingen missämja. Om någon höjde på ögonbrynen var det kanske för att alla gestalter så otvetydigt hörde hemma i 1900-talet. På de sedlar som i dag är i omlopp är Jenny Lind, Selma Lagerlöf, Carl von Linné, Karl XI och Gustav Vasa huvudmotiv. Vittnar detta om kronologisk provinsialism hos en ärevördig institution som Riksbanken? Eller är det helt enkelt så att vårt historiska medvetande har krympt markant? Äldre epoker kan alltjämt locka många människor, men är inte längre på samma sätt referenspunkter i offentligheten. Är det bara det nyss förflutna som har kraft att forma 2010-talets nationella och individuella identiteter i Sverige?

Lindgren, Taube, Garbo, Bergman, Nilsson och Hammarskjöld formades eller verkade i det som lite lättvindigt kan kallas folkhemsepoken, åren mellan tidigt 1920-tal och sent 1960-tal. Det är en mycket betydelsefull period i svensk historia, både för vad som skedde då och för vad vi i efterhand tror skedde då. Snart sagt alla stora historiska drabbningar under de senaste två decennierna har varit förlagda till dessa årtionden i mitten av seklet: om rasbiologin och steriliseringarna, funktionalismen och den sociala ingenjörskonsten, krigsårens eftergifter och flyktingpolitiken, neutralitetspolitiken och samarbetet med västmakterna. Parallellt med alla debatter har det vuxit fram en omfattande historisk forskning om folkhemmets ljusa rum och mörka bakgårdar. Men det har funnits få egentliga synteser som har famnat hela denna avslutade epok - så avlägsen, så nära.

När nu Norstedts, under ledning av huvudredaktör Dick Harrison, ger ut ett band om åren 1920-1965 är det därför den imponerande svitens på många sätt viktigaste verk som utkommer. I motsats till tidigare volymer är det tre namn som står som författare, låt vara att de har dragit olika tunga lass. Yvonne Hirdman behandlar i nio kapitel perioden fram till 1945, Urban Lundberg tar över och skriver de fyra efterkrigskapitlen, medan Jenny Björkman ägnar tre innehållsrika temaartiklar åt alkoholen, bostäderna och ”de andra”.

”Kronologi”, heter det med en minnesvärd formulering i förordet, ”kan ses som en snörkorsett som försöker hålla den feta empirin på plats” och framställningen får i huvudsak följa en kronologisk linje. Det är en lyckad komposition för en bok som är skriven för att läsas och som sannerligen förtjänar att läsas. Tidsflödet bryts av sju tematiska avsnitt om mer eller mindre centrala frågor. Det förekommer en del omtagningar mellan de kronologiska och tematiska partierna; exempelvis behandlas bostadspolitiken i både Lundbergs löpande framställning och Björkmans fördjupning. Ett principiellt problem är att ett par av de tematiska artiklarna handlar om några av de brännande ämnen som har stått i debattens centrum. Det är i sig inget fel på Mikael Byströms skildring av hur det fattiga utvandrarlandet blev ett rikt invandrarland eller Björkmans skildring av etniska minoriteter, men då deras texter hamnar utanför de kronologiska kardinalkapitlen så inlemmas dessa ämnen inte till fullo i den stora berättelsen om det moderna Sverige.

Den som läser de föregående banden i Norstedts serie slås av hur författarna har satt sin egen prägel på stil och disposition. Det gäller även denna gång. Utan att vara tråkig är Lundbergs akademikerprosa vårdad och läsvänlig, medan Hirdman skriver frejdigt och dramatiserande. Om man kan förlika sig med en del av hennes stilistiska effekter (kursiveringarna, utropen!!!) är hon en formidabel berättare. Krisernas och minoritetsparlamentarismens tjugotal har inte skildrats så levande sedan Anders Isakssons Per Albin-biografi.

Det är det dynamiska samspelet mellan den politiska historien och den sociala omvandlingen som bär berättelsen. Demokratin, välfärdsstaten, neutralitetspolitiken och de sociala reformerna står i förgrunden. Och det är slående vilken utförlighet som både Hirdman och Lundberg kostar på sig i sin skildring; det politiska skeendet följs närmast år för år. Många av de traditionella nyckelhändelserna ägnas avsevärt utrymme, inte sällan fem gånger så mycket som är fallet i de läroböcker i svensk historia som i dag används vid våra universitet. Det är glädjande i en tid som inte alltid premierar detaljfördjupning.

Boken tar sålunda sin början 1920 och slutar 1965. I ett europeiskt perspektiv är det en synnerligen okonventionell tidsram; Sverige torde vara ett av få länder där 1945 inte utgör en sådan absolut brytpunkt att det också styr utgivningen av historiska mångbandsverk. Författarna ger ingen distinkt motivering till sin avgränsning, men den är alls inte orimlig när man betänker att bokens intrig är de sociala och politiska processer som samverkade för att skapa den svenska välfärdsstaten. Egendomligt nog dröjer det emellertid över femtio sidor innan läsaren på allvar kommer in på 1920-talet. Hirdman knyter inledningsvis an till forskning som hon själv har bedrivit och behandlar livsmedelskrisen i första världskrigets slutskede (trots att Bo Stråth redan har tagit upp ämnet i det föregående bandet). Hon argumenterar övertygande för att erfarenheterna av varubrist och potatisupplopp under lång tid framöver skulle prägla folkförsörjningspolitiken, men i övrigt hävdar hon att världskriget snart försvann ur de flestas medvetande. Jag tror att det är en förhastad slutsats. De få studier som finns, inte minst av Lina Sturfelt, antyder att minnet av kriget var en levande realitet även under 1920- och 1930-talet. Den som tar del av Hirdmans fortsatta skildring ser dessutom att många av mellankrigstidens åsiktsläger och konfliktpunkter hade utkristalliserats just under första världskriget.

Med sällsynt inlevelse återväcker Hirdman de kvinnor och män med socialistiska eller liberala övertygelser som verkade för att demokratin skulle förverkligas och fattigdomen utrotas. Hon slår gärna följe med vänsterns radikala krafter men värjer sig bestämt mot tanken att det skulle ha funnits en grandios plan som det bara handlade om att realisera; bakslagen, kompromisserna och pragmatismen får lika mycket utrymme som idéerna och utopierna. Ändå är det en rörelse framåt och uppåt som läsaren får bevittna. Hirdman är sämre på att göra full rättvisa åt de motsträviga och tvehågsna: bondhustrur och högerkvinnor, schartauaner och landsbygdspräster, ämbetsmän och officerare, läroverkslärare och häradshövdingar. Hon har säkert rätt i att inte så få av dem drömde sig tillbaka till 1913, men många bar på andra bud om hur det moderna samhället skulle se ut. Om vi vill tro att historien är öppen och oförutsebar bör historikern även artikulera de alternativ som vi i efterhand vet inte förverkligades.

Yvonne Hirdman har länge varit en portalgestalt i svensk genushistorisk forskning och föga förvånande har hon ett skarpt öga för männens och kvinnornas skilda villkor. Ofta bidrar hon med en ny syn på gamla spörsmål genom att anlägga ett genusperspektiv. När hon i kapitlet ”Moderna tider” redogör för tjugotalets alla nymodigheter är det helt naturligt för henne att först teckna porträttet av ”den nya kvinnan”, en ung flapper med kort hår, knälång kjol och pojkaktigt slank figur. Den som så vill kan kalla detta en feministisk historieskrivning, men man måste då påminna om att Hirdman därtill omsorgsfullt diskuterar angelägenheter som ännu var exklusivt maskulina, exempelvis det mesta som försiggick i riksdag och regering.

Bortsett från genusordningen begagnar sig författarna inte särskilt mycket av teoretiska modeller. Det är inte heller att förvänta i denna typ av breda, berättande verk, fastän mycket av den forskning som de baserar sig på är impregnerad av teorier. Ett undantag är begreppet ”utvecklingsblock” som Hirdman - inspirerad av Lennart Schön - återkommer till och tillskriver stort förklaringsvärde. Lundberg använder det däremot aldrig och ersätter det inte heller med något annat för att fånga växelspelet mellan teknisk och ekonomisk utveckling.

Inte heller är det att förvänta att den löpande texten skall vara tryfferad med historiografiska reflexioner. Många frågor i modern historia har emellertid varit föremål för tolkningsstrider. Utan att stöta bort en allmänintresserad läsekrets menar jag att författarna hade kunnat resonera mer explicit om hur händelser har förklarats och processer förståtts. Det hade gjort historien mer mångstämmig.

Trettiotalet får breda ut sig i tre kapitel. ”Den nya ekonomiska politiken” följs av ”Den utopiska reformismen”. I det sista tar Hirdman ett välkommet avstamp i händelser på den internationella scenen 1933, nazisternas maktövertagande och Thorvald Staunings danska Kanslergadeforliget. Hon använder på ett tankeväckande sätt ”1933” som symbol för hoten mot demokratin som ideologi och system. ”Man kan uttrycka det så”, skriver hon, ”att detta '1933' skapade en fråga som manade fram en rad svar som alla handlade om nationen, demokratin och delaktigheten.” För socialdemokratin blev svaren en ny social-, arbetsmarknads- och försvarspolitik liksom kohandeln med Bondeförbundet.

Hirdman, som en gång skrev en avhandling inom projektet ”Sverige under andra världskriget”, avslutar sitt bidrag till boken med två fylliga kapitel om de kritiska åren 1939-1945. I det första koncentrerar hon sig på storpolitiken och samlingsregeringens bemödanden om att hålla landet utanför kriget; i det andra träder beredskapslandet fram med dess ransoneringar, censur och nationella gemenskap. Det är två intressanta kapitel där Hirdman skickligt fogar samman äldre politisk-diplomatiska studier med nyare, ofta kritiska undersökningar.

I historieskrivningen om Sverige under andra världskriget skedde en förskjutning från en småstatsrealistisk till en moralisk berättelse under 1990-talet. Förintelsen hamnade i förgrunden och det svenska agerandet framställdes som fegt och självtillräckligt. I likhet med Klas Åmark - vars stora bok om Sveriges förhållande till nazismen och Nazityskland utkom i fjol - kan Hirdman inte entydigt föras till ettdera lägret. Hon lyfter fram eftergifterna, den stympade pressfriheten, ariseringarna av företag. Men hon är också mån om att visa vilka svåra val Per Albin Hansson stod inför och att det förekom ett spektrum av åsikter i det svenska samhället även under själva kriget. All ny forskning har gett oss en mer sammansatt bild, bortom egenrättfärdighetens heroism och efterklokhetens moralism. Förståelsen har mognat.

Urban Lundberg för oss in i den begynnande efterkrigstiden och inleder med en panorering över världen under de decennier som följde på fredsslutet. Hans återkommande internationella utblickar är en nyttig påminnelse om att världen blev större efter 1945, men ibland blir det mest bakgrundsteckningar, löst förbundna med det svenska skeendet. Det är i beskrivningen av det inrikespolitiska livet och välfärdsstatens utveckling som Lundberg visar sin verkliga kompetens. Arbetarrörelsens växande makt behandlas uttömmande, men även den stundom frustrerade borgerliga oppositionen träder fram. I den detaljerade, lätt krönikeartade framställningen av svensk politik under 1940- och 1950-talet interfolieras lyckligtvis iakttagelser om de mer djupliggande mentala förskjutningar som ägde rum parallellt. Demokratin blev ett naturligt element i livsluften efter andra världskriget. Vid samma tid accelererade omvandlingen av landsbygden och en hel existensform, knuten till småbruket, försvann på bara något decennium.

Ett helt kapitel viks åt neutralitetspolitiken under kalla kriget. Lundberg är här allt annat än en bildstormare. Snarare präglas hans inställning av välvilja och förståelse inför Östen Undéns linje. Här hade det onekligen varit på sin plats med en mer öppen diskussion om olika tolkningar av de svenska omvärldsrelationerna. De sentida kontroverserna om socialdemokratins ljusa bild av Sovjetunionen, avogheten inför Europasamarbetet, neutralitetspolitikens hyckleri och Sverige som en moralisk stormakt, innehöll alla sina doser av överdrifter och förenklingar. Ändå önskar jag att Lundberg mer enträget hade låtit sig utmanas av de kritiska frågor som debatterna har väckt.

Under den föga heltäckande rubriken ”Socialsverige blir välfärdsstat” vidgar Lundberg avslutningsvis perspektivet. I detta kapitel samlar han upp samhälls- och kulturtendenser under 1950- och det tidiga 1960-talet. En aspekt är moderniseringen av städer och infrastruktur, en annan liberaliseringen av synen på relationer och sexualitet, ytterligare en den nya televisionen. Lundbergs finalkapitel har karaktär av folkhemspotpurri, men bidrar tillsammans med Björkmans utförliga temaartiklar till en bredare vy över välfärdsstatens sociala universum i mitten av århundradet.

I en stor bok om en än större epok är det inte svårt att hitta lakuner. Statskyrkan, ännu i mitten av seklet en mäktig institution, nämns nästan aldrig, och sekulariseringen som en genomgripande process förbigås i stort sett med tystnad. I jämförelse med de två föregående banden i serien spelar vetenskapen och medierna en undanskymd roll, trots att deras betydelse knappast minskade under 1900-talet. Likaså saknas nästan helt diskussioner om samhällets rättsliga fundament. När detta är sagt måste man ändå acceptera författarnas val att koncentrera sig på framväxten av en demokratisk välfärdsstat. Det ger boken ett slags inre homogenitet.

Mer fruktbart än att peka ut blottor är det att jämföra boken med andra liknande verk. Det som ligger närmast till hands är Francis Sejersteds Socialdemokratins tidsålder (2005), en komparativ analys av Norge och Sverige under 1900-talet. Hans verk är mer samhällsvetenskapligt präglat och betonar betydelsen av institutioner, näringsliv och social integration för vad han ser som två socialdemokratiska projekt med nationella variationer. Sejersted är på mer än ett sätt en utomstående betraktare: tack vare sin komparativa metod ser han svenska särdrag, men hans berättelse är inte lika inlevelsefull. Med sin inriktning har Norstedts folkhemsband närmare släktskap med andra översiktliga verk, exempelvis Manfred Görtemakers och Edgar Wolfrums böcker om den tyska förbundsrepubliken. Brian Harrisons två fina volymer i serien The New Oxford History of England, Seeking a Role (2009) respektive Finding a Role? (2010), skulle man också kunna jämföra med. Harrison tar ett bredare grepp om efterkrigskulturen och tonar ned partipolitiken utan att förlora samhällets rörelse ur sikte.

Historia blir levande genom människor. Brian Harrison, förutvarande redaktör för den brittiska nationalbiografin, visar i sina verk prov på en enastående förmåga att låta personhistoriska vittnesbörd ge färg och nyans åt det förflutna. Hirdman och Lundberg ligger en bit efter, men bidrar ändå till att bryta med en äldre antibiografisk tradition i svensk historievetenskap. I många fall citerar de ur rika men högst väntade källor, såsom dagböcker och memoarer av Hugo Hamilton, Ernst Wigforss, Herbert Tingsten, Bertil Ohlin, Tage Erlander och Ulla Lindström.

Historiker som Martin Wiklund och Ingmarie Danielsson Malmros har på senare tid analyserat vilka generella mönster som har kännetecknat berättelser om det moderna Sverige. Yvonne Hirdman, Urban Lundberg och Jenny Björkman ligger närmast det som har klassificerats som en välfärdsberättelse. Ett av dess kännetecknande drag är att 1800- och det tidiga 1900-talet blir en eländesrelief varemot folkhemmets reformer avtecknar sig. I en kort epilog konkluderar författartrion att det knappa halvseklet mellan 1920 och 1965 innebar stora framsteg. ”Allt mätbart blev bättre, det är ingen tvekan om saken”, skriver de och ger många exempel. De är självfallet varse komplikationerna och det är ingen förskönad, rätlinjig ”från mörkret stiga vi mot ljuset”-skildring som läsaren möter - men i grund och botten är det en välfärdsberättelse. Förklaringen till framstegen söker de både i turen att svenskarna undslapp två världskrig och att de lyckades förena pragmatism med reformism.

Om det finns något som jag blir lite besviken över i denna annars respektingivande bok är det att författarna inte lyckas utnyttja den syntetiska potentialen till att säga något riktigt originellt om epoken som helhet. I sina övergripande slutsatser ansluter de sig till en relativt konventionell tolkning. Möjligen skall man inte heller förvänta sig radikala omprövningar i en bok som ges ut av ett stort förlag med sikte på en vidare publik; genren sätter sina gränser. Kanhända krävs det också en annan metod, med fler internationella jämförelser och djärvare teser.

Historiker kommer emellertid att återvända till 1900-talets svenska urscener för att nyansera, revidera och omkullkasta de förhärskande sanningarna. Men det kommer att dröja innan någon ånyo har kraft och kunskap att gripa sig an perioden i hela dess vidd.

Johan Östling är forskarassistent i historia vid Lunds universitet och ingår i Respons redaktionsråd.

– Publ. i Respons 5/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet