När den muntliga disputationen var det centrala lärdomsprovet

För en forskares karriärmöjligheter spelar disputationsakten i dag ingen större roll. Huruvida meningsutbytet var spänstigt eller haltande, kvicktänkt eller sövande, är snabbt glömt. Visst kan en skicklig muntlig prestation imponera på släkt, vänner och församlade kollegor, men makten över den fortsatta karriären ligger inte hos dem. Det är externa sakkunniga och forskningsråd som fördelar medel och tillsätter tjänster. Och i de sammanhangen är det internationella publikationer och bevisad förmåga att erhålla externa forskningsanslag som väger tyngst. Vad professorerna vid heminstitutionen tycker och tänker är av underordnad betydelse. 

För några decennier sedan såg det annorlunda ut. Då fanns det färre professorer, men de hade större makt, i synnerhet i och över sin lokala miljö. Där kunde en tung professor öppna och stänga dörrar till undervisningsbeting och forskarassistenttjänster. Här spelade också muntliga prestationer en betydande roll. Så sent som på 1990-talet var det inte svårt att komma in på forskarutbildningen. Det var däremot svårt att få betalt för att genomgå den. Kring seminarieborden satt följaktligen doktorander med försörjning och doktorander utan. När texter ventilerades stod något högst konkret på spel. För att avancera krävdes lokal förankring och support. 

Men under 2000-talet har den svenska akademiska kulturen förändrats. Inte minst har den i hög grad internationaliserats. Det har bidragit till en formalisering av vad som räknas och vad som inte gör det. Starka cv:n och publikationslistor är hårdvaluta på arbetsmarknaden. Det är en konkurrensfördel att kunna skriva slagkraftigt på engelska och att ha vistats vid ansedda utländska universitet. Men värdet av att kunna opponera och respondera har devalverats, kanske för att muntliga färdigheter är svårare att nedteckna och överföra mellan olika akademiska system. De har betydelse i en lokal miljö, men inte på en internationell marknad.

De förändringar som jag skisserat ovan är av en genomgripande karaktär. På några få decennier har den svenska akademiska kulturen ömsat skinn. Hade dagens doktorander kunnat sätta sig i en tidsmaskin och kliva ut i mitten på 1980-talet så hade de mött en främmande värld. Hade de rest tillbaka till 1960-talet hade de mött disputationer som var mediebegivenheter och fått bevittna hur det muntliga försvaret av en avhandling betygsattes. Men vad händer om vi vidgar tidsperspektiven ytterligare? Vilka utvecklingslinjer kan vi skönja om vi blickar ut över sekler och inte blott decennier? 

Under 1600-talet pekar källorna snarare på att det fanns en oro för att studenterna skrev för stor del av dissertationstexterna. Detta resulterade i att texten höll låg kvalitet rent språkligt och således hotade att skada universitetets rykte.

En lämplig startpunkt för en sådan tankeoperation är idéhistorikern Bo Lindbergs nyutkomna bok om det tidigmoderna disserationsväsendet. Lindberg är en av vår tids främsta kännare av den akademiska kulturen i 1600- och 1700-talets Sverige. Det är en svunnen värld som blivit alltmer svårtillgänglig i takt med att allt färre historiker behärskar latin. Lindberg själv är född 1946 och tog studenten 1965 på latinlinjens helklassiska gren – »den mest humanistiska av gymnasiets linjer«, som han själv uttrycker det i antologin Forskarliv (som jag recenserade i Respons 2021:3). Han utgör alltså en förbindelselänk till den akademiska kultur som föregick massuniversitetets och den nya gymnasieskolans tidevarv.

Denna epok sträcker sig från mitten av 1800-talet till slutet på 1960-talet och var det historiska skede när det moderna avhandlingsväsendet tog form. Perioden kännetecknades av täta band mellan universiteten och läroverken. De sistnämnda fyllde samma roll som kyrkan hade gjort under tidigmodern tid, det vill säga som huvudsaklig avnämare för de som avlade högsta akademiska examina. Merparten av dem som disputerade i humanistiska ämnen – och omkring hälften av det tidiga 1900-talets disputerade naturvetare – blev läroverkslektorer. Utmärkande för det Lindberg benämner »avhandlingens tid« var att det akademiska lärdomsprovet syftade till att den studerande på egen hand skulle frambringa ny kunskap inom ett specialiserat område. Från en nutida horisont kan detta tyckas vara någonting självklart, men vid 1800-talets mitt var det en nymodighet. Men hur var det då dessförinnan? 

Den moderna avhandlingens föregångare var dissertationerna. För svenskt vidkommande finns det gott om bevarade sådana från 1600-talets första hälft och fram till 1800-talets mitt. Det totala antalet som trycktes i Uppsala, Åbo och Lund har beräknats vara 23 721. I det tyska språkområdet var samma antal bara under 1600-talet omkring 80 000. Det rör sig alltså om ett, med tidigmoderna mått mätt, mycket stort källmaterial som därtill är väl förtecknat i bibliografier. Dissertationerna är alls inte okända för forskningen, men Lindberg inskärper att de i förhållande till sin storlek är ett försummat och smått ringaktat källmaterial. Det har endast använts sporadiskt av latinkunniga lärdomshistoriker som i huvudsak ägnat sig åt innehållsanalyser av dem.

Lindberg tar dock ett annat grepp. Han intresserar sig för dissertationsväsendet som helhet och vad det kan säga oss om den tidigmoderna lärda världen. Det faktum att dissertationerna var starkt genrebundna verk som sällan innehöll någonting originellt är i detta perspektiv inget problem. Tvärtom är det en metodisk poäng att fokusera på den akademiska kulturens »ordinära standard« snarare än sådant som var exceptionellt och banbrytande. Distanseringen från det sistnämnda har pågått bland vetenskapshistoriker åtminstone sedan 1980-talet och har sina paralleller inom andra tidigmoderna forskningsfält. Så har exempelvis religiös bruks- och andaktslitteratur – även detta ett påfallande stort material – på senare år kommit att intressera allt fler forskare, inte för att det är originellt och nydanande utan för att det inte är det. Sålunda kan det användas för att belysa vad som var traditionellt och tongivande där och då snarare än vad som – för en efterklok eftervärld – uppfattas som framåtpekande. Så vad var då det tidigmoderna dissertationsväsendet och hur uppstod det? 

Fenomenets rötter finns i det medeltida universitetet och dess undervisningsformer. Föreläsningarna kunde där brytas av när man kom till frågor som krävde fördjupad behandling. Ett antal teser ställdes då upp och en opponent och en respondent fick diskutera dessa under överinseende av en lärare. Skolastisk logik och syllogismer stod högt i kurs. Under 1500-talet började man vid universiteten ute i Europa att på förhand trycka de teser som skulle ventileras och efter hand tillfogades också respondentens svar. Den tryckta texten gjorde att disputationsakten kunde bevaras och spridas. Den tekniska förutsättningen för denna utveckling var alltså, som för så mycket annat i det tidigmoderna Europa, boktryckarkonstens uppkomst vid 1400-talets mitt.

Vid universiteten i det svenska riket växte dissertationsväsendet fram under 1600-talets första hälft. Från denna tid finns många bevarade alster. Omfånget varierar från några sidor till ett par hundra, men merparten var mellan 15 och 30 sidor. Därutöver tillkommer titelblad och det Lindberg benämner »sociala kringtexter«, såsom dedikationer och gratulationer. Dessutom kunde »korollarier« ingå, det vill säga en serie påståenden eller frågor som lades till efter själva huvudtexten. Väl att märka kunde dessa handla om helt andra ämnen än själva dissertationstexten.

Kringtexterna är viktiga lämningar för att förstå den sociala värld som studenterna verkade och navigerade i. De var ett sätt att bygga och vidmakthålla nätverk och hade ofta ekonomiska dimensioner. Detsamma gällde dissertationen och disputationsakten. Det ålåg studenten att bekosta trycket av texten, liksom att erlägga en avgift till den professor som förestod akten: preses. Exakt hur stor denna summa var i relation till professorernas övriga inkomster – exempelvis på årsbasis – framgår inte av Lindbergs studie. Det står dock klart att avgiften varierat och att olika professorer tagit olika mycket betalt. 

Något som också varierade var i vilken utsträckning som studenten själv författade sin lärda text. Under 1700-talet blev så kallade seriedissertationer allt vanligare, vilket innebar att ett långt vetenskapligt verk delades upp i ett flertal mindre delar. På varje del kunde sedan en student disputera. För den professor som stod bakom en seriedissertation fungerade denna som en publiceringsmöjlighet. Och detta var ingen liten sak i tiden eftersom det var dyrt att skicka alster till trycket. Det förekom också att flera studenter disputerade över samma dissertation.

Det faktum att professorerna kunde skriva dissertationer har tilldragit sig eftervärldens intresse och bidragit till genrens dåliga rykte. Lindberg menar dock att det är en något överdriven sak. Det hela blev inte kontroversiellt förrän på 1700-talet. Under 1600-talet pekar källorna snarare på att det fanns en oro för att studenterna skrev för stor del av dissertationstexterna. Detta resulterade i att texten höll låg kvalitet rent språkligt och således hotade att skada universitetets rykte. Huruvida det vetenskapliga bidraget var substantiellt eller inte diskuterades inte. Lindberg pekar också på att dissertationstexternas längd och mängd var alltför omfattande för att professorerna – som ju hade en del annat att stå i – skulle kunnat ägna detta alltför stor tid och möda. Samtidigt kunde professorerna, i likhet med dagens handledare, vara mer eller mindre inblandade i utformning och vägval. Innehållsligt rörde det sig dock inte om vetenskapliga studier i modern mening utan snarare om kompilationer, inventeringar och källutgåvor. Från en samtida utblickspunkt kan det hela te sig ganska märkligt. 

För egen del har jag efter läsningen funderat vidare kring de muntliga prestationernas betydelse inom akademin. Är det verkligen så enkelt som att de har devalverats?

Nyckeln till att förstå det tidigmoderna dissertationsväsendet ges dock av Lindberg. Dissertationen var aldrig någon speciellt viktig habiliteringsskrift. Det centrala lärdomsprovet var den muntliga disputationen. Det var där den studerande skulle uppvisa sin förmåga att tala och resonera på latin. Disputationen var, för att använda samtidens språkbruk, »ett snilleprov«. Så kunde också disputationen pågå i många timmar, även om de tryckta dissertationerna var korta. Det fanns också idéer om att det i själva meningsutbytet mellan opponent och respondent fanns en skapande kraft. Genom att utföra sina roller väl kunde de tillsammans nå en större klarhet och pröva olika arguments hållfasthet.

Det tidigmoderna dissertationsväsendet levde kvar till 1852 i Sverige när nya regler för universiteten infördes. Kritiker menade att genren hade förfallit sedan mitten av 1700-talet, men den hade likväl fortsatt att fylla många olika funktioner för de inblandade, både ekonomiska och statusmässiga. Samtidigt hade den vetenskapliga kulturen omvandlats, inte minst genom uppvärderandet av ny kunskap och experimentella metoder inom naturvetenskapen. Den tilltagande disciplinära specialiseringen gjorde också att äldre ideal om allsidig utbildning ställdes mot behovet av mer praktiska kunskaper som kunde komma stat och samhälle till nytta. Utvecklingen sammanföll vidare med att latinets ställning ifrågasattes och att svenskans stärktes. Efter reformerna 1852 påbörjades den utveckling som kom att leda fram till den klassiska avhandling som vi känner från 1900-talet. 

I de avslutande kapitlen drar Lindberg ut linjerna till vår egen tid. Det är en väl avvägd pedagogisk exposé som landar i framtidsspaningar. Vart är avhandlingen som vi känner den på väg? Har disputationsakten blivit en relikt från svunna tider? Och finns det några utsikter för en den muntliga akademiska kulturens renässans? Ja, kring dessa frågor reflekterar Lindberg klokt och nyanserat. Med sina långa tidsperspektiv och djupa kunskaper om den akademiska kulturens utveckling över en längre tidsperiod ger han en fond mot vilken samtiden framträder klarare. Måhända befinner vi oss rentav redan långt in i ett skifte från monografi till sammanläggningsavhandling? Det sistnämnda har ju sedan länge varit norm inom medicin, teknik och naturvetenskap, så i ett bredare lärdomsperspektiv är den traditionella human- och samhällsvetenskapliga avhandlingsgenren redan ett randfenomen. 

För egen del har jag efter läsningen funderat vidare kring de muntliga prestationernas betydelse inom akademin. Är det verkligen så enkelt som att de har devalverats? Eller rör det sig snarare om ett skifte mot andra muntliga kvaliteter än de traditionella? Jag tänker här exempelvis på konsten att föra sig på en internationell konferens eller på en digital workshop, eller för den delen på att interagera i en podcast. Något regelrätt opponerande och responderande försiggår sällan på dessa arenor, men nog kan kvickhet och vältalighet på vår tids lingua franca engelska öppna många dörrar? Därtill sker en inte obetydlig del av 2020-talets akademiska utbyte på sociala medier. Dessa är förvisso huvudsakligen skriftliga, men nog premierar de snabba tankar och ögonblickliga formuleringar. Ja, kanske är det bruset på #AcademicTwitter som 2500-talets vetenskapshistoriker en dag kommer att uppvärdera som historiskt källmaterial. Inte för att det sades så mycket originellt och nydanande där, utan för att det inte gjorde det.