Föregående

nummer

Tisdag 26 september 2017

6/2013

Tema: Det är inte driftiga entreprenörer som driver den tekniska utvecklingen framåt. Genombrotten görs i statens regi.
Politik & samhälle
Johan Åsard
Drottningens hemlighet
Ordfront | 319 s | Isbn 9789170377334
Recensent: Ulf Zander
När Faderns förflutna hann upp drottningen

Johan Åsards bok fungerar främst som en sammanfattning av undersökningarna och debatterna om drottning Silvias fader Walther Sommerlaths förflutna. Det nya avslöjandet är hennes ofta framgångsrika försök att påverka medierna. Boken är välskriven och spännande men Åsard undviker frågan vad dessa debatter egentligen är uttryck för.

I en intervju med Mark Lippold i KvällsPosten den 15 juli 1977 underströk Walter Sommerlath: ”Jag glömmer det aldrig.” Den minnesvärda händelsen var hans dotters födelse den 23 december 1943 i ett mörklagt Heidelberg som fått ny aktualitet i samband med prinsessan Victorias nedkomst. Varken vid detta eller andra tillfällen ombads han att komma ihåg andra händelser från 1940-talet. Under de senaste tio åren har Walter Sommerlaths aktiviteter under mellankrigstiden och 1940-talets första hälft i Brasilien och Tyskland varit uppe till diskussion. Det beror framför allt på två saker. Sedan drygt hundra år tillbaka är nyheter om och kring det svenska kungahuset garanterade stor uppmärksamhet i offentligheten. Likaså har böcker och artiklar om andra världskriget, nationalsocialismen och förintelsen visat sig vara högst gångbara i Sverige liksom i många andra länder. Dessa båda världar möts i Walther Sommerlath.

Han och hans relation till nationalsocialismen är ett viktigt inslag i Johan Åsards Drottningens hemlighet. Likaså handlar denna bok i hög grad om drottning Silvias reaktioner på de uppgifter som har offentliggjorts om hennes far och hans roll i övertagandet av den judiske affärsmannen Efim Wechslers företag i samband med att denne 1938 flydde från Tyskland till Brasilien. Framför allt är Drottningens hemlighet en bok om olika medieaktörers roll i rapporteringen om kungahuset i allmänhet och om Walther Sommerlath i synnerhet.

Åsard, journalist, tv-producent och chef för TV:4: Kalla fakta-redaktion 2008–12, lägger stor tonvikt vid Kalla faktas program om Walter Sommerlath som sändes vintern 2010 och de undersökningar i Tyskland och Brasilien som föregick dem. Med hjälp av nytt material tecknades en utförligare bild av det nationalsocialistiska partiet i Brasilien och Walther Sommerlaths verksamheter under 1930-talet och 1940-talets första hälft. ”Vi sänder, inget händer”, sammanfattar Åsard, men gör ett tillägg: I Tyskland, Brasilien och flera andra länder fick nyheten ett betydande genomslag. Uppmärksamheten i Sverige fick icke desto mindre konsekvenser, eftersom drottningen tog initiativ till en utredning som genomfördes av Erik Norberg, före detta riksantikvarie och kammarherre vid hovet. Motstridiga och i vissa fall direkt felaktiga uppgifter, vilka ställde Walther Sommerlath i en betydligt bättre dager än i Kalla faktas program, resulterade i att debatten tog ny fart.

Publiceringen av Drottningens hemlighet och den av Roger Lundgren redigerade Drottning Silvia – en jubileumsbok, utgiven inför hennes 70-årsdag i december, kan ses som de senaste, men säkerligen inte sista inläggen i ordväxlingen om Walther Sommerlaths historia. Drottningen har i anslutning till publiceringen av sistnämnda bok understrukit att hon gör vad alla barn skulle ha gjort i motsvarande situation. Det är, understryker hon, naturligt att stå upp för sina föräldrar när de inte längre har möjlighet att försvara sig. Det viktigaste påståendet i detta försvar, som går tillbaka på Norbergs utredning, är uppgiften att Sommerlath initierade en byteshandel. Han tog över Efim Wechslers företag i Tyskland i utbyte mot en andel i en brasiliansk kaffeplantage, en affär som möjliggjorde för Wechsel att få ett visum och kunna fly från Tyskland till Sydamerika. Återkommande har hon anfört att hennes far tvingades in i det ”maskineri” som utmärkte Tredje riket, men att hans företag huvudsakligen producerade civila produkter. Han hade med alla medel sökt bevara en anständighet och skydda sin familj, inte minst i det kaos som utmärkte tiden efter den tyska kapitulationen 1945.

Åsard å sin sida understryker drottningens ovilja att erkänna att hennes far var medlem av nazistpartiet och att hans företag under andra världskriget var en del av den tyska rustningsindustrin. Han ifrågasätter även Norbergs utredning, om än inte uppgiften om att det var en byteshandel. Det var emellertid inte ett byte på lika villkor. Efter Kristallnatten hade Wechsel insett den hopplösa situationen för judiska affärsidkare i Tyskland. Han hade tidigare tackat nej till skambud på sitt företag, då han bara erbjöds en bråkdel av dess värde. I det fallet följde Walther Sommerlath i samma hjulspår, då han betalade Wechsel en femtedel av vad företaget var värt. Därtill kan Åsard påvisa att Wechsel redan erhållit visum när affären genomfördes.

Det nya avslöjandet i Drottningens hemlighet är hennes ofta framgångsrika försök att påverka nyhetsflödet och aktivera ett ”hovnätverk” med personer inom presskåren, men också andra inflytelserika personer, som har kunnat bistå henne med att föra ut hennes version av historien. Bland annat avslöjar Åsard att hon tagit kontakt med den brasilianske expresidenten Fernando Henrique Cardoso i syfte att sätta press på den brasilianska senatorn Eva Blay, som förhållit sig kritisk till drottningens historieskrivning. Hon har även skrivit brev till bland andra Carl-Johan Bonnier, Jacob Wallenberg och dåvarande TV4-chefen Jan Scherman, i det senare fallet för att starkt kritisera Kalla fakta-programmen om Walter Sommerlath. Scherman uppskattade inte denna påtryckning från drottningen, utan betonade att hon missbrukade sin ställning i anslutning till att brevet publicerades på Aftonbladets kultursida på nyårsafton 2010.

Brevet till Scherman är inte det enda i boken som är känt sedan tidigare. Drottningens hemlighet fungerar främst som en sammanfattning av undersökningarna av och debatterna om Walther Sommerlath. Till dess förtjänster hör de insikter som ges i mediernas roll i dagens offentlighet. Att Carl XVI Gustaf vände blad i samband med avslöjandena om hans och hans kamraters utsvävande liv satte visserligen fokus på kungahuset, och det gjorde i än högre grad bröllopet mellan Victoria och Daniel, men för Kalla fakta-redaktionen var uppmärksamhet inte av godo. Åsard redogör med stor klarhet och skärpa för de avväganden som måste göras för att program som de om Walter Sommerlath skulle ha en rimlig chans att få ett större genomslag. Åsards analyser av en del av journalistkollegors undfallenhet, då de konsekvent avstått från att ställa kritiska och fördjupande frågor, är även de avslöjande.

Johan Åsards bok är välskriven med spännande inslag, men samtidigt som medieanalysen är dess största förtjänst är just den mediala inramningen dess svaghet. Åsard och hans kollegor på Kalla fakta blir den nya tidens riddare, som genom skärpa och uthållighet är ett slags moderna motsvarigheter till kriminalinspektör Grant på Scotland Yard. I Josephine Teys (pseudonym för Elisabeth MacKintosh) klassiker En gammal skandal (1951) utnyttjar Grant sin påtvingade konvalescens till att söka sanningen huruvida Rikard III hänsynslöst mördat sina brorsöner i Towern. På liknande sätt är Åsard & Co sanningens banerförare och de lämnar ingen sten orörd i sin jakt på att en gång för alla fastslå Walter Sommerlaths göranden när det begav sig. Förvisso erkänner Åsard då och då svårigheterna att nå hela vägen. Han medger att i avsaknad av uttalanden från Sommerlath är det inte möjligt att med bestämdhet avgöra hans inställning till nationalsocialismen, men i akt och mening besvaras ändå frågan. Det är mycket möjligt att han var med på partimötena i Brasilien, heter det till exempel, men det är lika sannolikt att han inte var det.

Bland annat med utgångspunkt i Götz Alys Hitlers folkstat. Rån, raskrig och nationell socialism (2005) för Åsard en diskussion om ariseringen av judiska företag. Han tar även upp oviljan bland många tyskar att opponera mot förintelsen, eftersom judarnas död var de kristna tyskarnas bröd i form av förbättrade levnadsvillkor och utbyggd välfärd. Mellan raderna menar Åsard att Sommerlath var en del av denna utveckling, men det är inte tydligt utskrivet. Till syvende och sist är det upp till läsaren att relatera den ideologiska utvecklingen i Nazityskland till drottningens far.

För Åsard och hans team tycks själva granskningen och fastslåendet att Walter Sommerlath var medlem i nazistpartiet och utnyttjade Efim Wechsels utsatta situation samt drottningens ovilja att fullt ut erkänna detta faktum, vara det enda väsentliga. Frågor som helt lyser med sin frånvaro är vad detta slags debatter är uttryck för. Åsard har därför missat möjligheten att på en principiell nivå jämföra diskussionen om Walter Sommerlath med andra, liknande diskussioner och de problem som gång efter annan väcks i sådana sammanhang. Vilken skyldighet har efterkommande att ta ansvar för sina fäders gärningar? Är det rimligt att erkänna skuld för brott som man själv inte har begått och under vilka villkor i så fall? Vad är de många sentida ursäkterna från statsmän och -kvinnor uttryck för? Och vilka ogärningar är det som sällan eller aldrig förs på tal i nutida moraliska och inte sällan moraliserande diskussioner?

Svaren är mångfacetterade, men det hade icke desto mindre varit av intresse om Åsard hade fört detta slags frågor på tal. Mycket tyder på att nutida debatter om andra världskriget och förintelsen långtifrån bara tar sin utgångspunkt i nya forskningsrön. Snarare utgår de från och är en del av den medielogik som Åsard så förtjänstfullt avhandlar. En viktig lärdom som man kan dra av Drottningens hemlighet är behovet av en ständigt pågående diskussion om vem som har makten över offentligheten och därmed över minne och glömska. Insatt i ett sådant sammanhang är det intressant att notera att alla parter har välkomnat utredningar och genomlysningar, men de drar vitt skilda slutsatser. Vad man med visshet kan säga är att debatten i sig blir till en återkommande påminnelse om att Walter Sommerlath inte bara är en del av drottningens familjehistoria, utan att han också var en del av Nazityskland, oavsett hur stor eller liten betydelse man vill tillmäta detta faktum.

Ulf Zander är professor i historia vid Lunds universitet.

– Publ. i Respons 6/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet