Föregående

nummer

Tisdag 26 september 2017

1/2014

Tema: Synen på Sveriges agerande under andra världskriget har blivit alltmer negativ. Men Sveriges självständighet underskattas.
Konstarterna & medier
Rasmus Fleischer
Tapirskrift
Axl Books | 294 s | Isbn 9789186883225
Recensent: Ida Westin
När internet blev reaktionärt

Tapiren är ett djur som gömmer sig i dammar och gölar när den känner sig hotad. Tapir är också ett anagram av pirat. Rasmus Fleischer var med och grundade Piratbyrån efter IT-kraschen, och mot slutet av 00-talet kallade sig kretsen Tapirbyrån. Symboliken blir relevant eftersom tapirens livsmiljö är hotad – liksom människans. Vi behöver söka skydd från övervakning och förminskning från skapande människa till konsument.

De flesta av texterna är redan publicerade i tidningar som Expressen, tidskrifter som Brand och Subaltern, och kapitel i antologier, andra är vidareutvecklingar av texter på Fleischers egen blogg Copyriot. Essäerna fungerar förvånansvärt väl tillsammans; de ger ett slags kartbild av hur vi gått för att komma dit vi är, vart vi är på väg och vilka alternativa vägar som finns.

Sedan 2007 har internet genomgått en kontrarevolution och blivit reaktionärt, hävdar Fleischer. Det var året när Facebook slog igenom internationellt. Tidigare fördes diskussioner på nätet i öppna kommentarsfält på bloggar, numera knyts de till en länk som bara delas med en begränsad skara – ”vännerna” på Facebook. Detta leder till att världsbilder bekräftas och att det offentliga samtalet krymper, vilket innebär en försvagning av demokratin, menar Fleischer.

Hans kunskaper om insticksprogram, hacker-etiska frågor, programvaror med mera, ger texterna ett drag av datanörderi, men Fleischer gör resonemangen tillgängliga för en bredare läsekrets och visar pedagogiskt konsekvenserna av våra handlingar på nätet. Fleischer kallar Facebook och Twitter för ”strukturellt historiefientliga”. Allting lagras, men inte för att vi ska få fina fotoarkiv – tvärtom, ju mer vi lämnar över oss själva i bekvämlighetsträsket, desto mer blir våra delade bilder och tankar till dagsländor. Samtidsmänniskan skriver inte dagbok eller sätter in foton i album, något som samtidshistorikern Fleischer ser som ett problem för framtidens historieforskning.

Essän ”Privatsfärens kris” blir en kartläggning av statligt sanktionerade integritetskränkningar som FRA, men här presenteras också ”post-privacy”-rörelsen som företräds av unga tyska bloggare som vuxit upp med ett starkt skydd av privat kommunikation, men som menar att det är lika bra att gilla läget och förespråkar att alla ska få samma tillgång till övervakningen - alltså total transparens. Fleischer verkar tycka att denna dröm om en tolerantare värld, där vi lämnar ut oss, men litar på att dessa data inte missbrukas, är en smula naiv. Han tror att vissa kommer att kunna köpa sig lyxen att inte vara övervakade, medan flertalet förblir i staternas och företagens kontroll och ägo.

Hur ska vi då bemöta kontrarevolutionen? Möjligheterna för en humanare framtid presenteras delvis i bokens andra del med visioner om hur det digitala och analoga livet kan samverka: ”Det digitala är inte, och kommer aldrig att bli, löskopplat från vare sig de fysiska rummen eller vår levda tid, vars begränsningar obönhörligen tvingar fram ett urval.” Ett fritt rum för diskussion blir till exempel biblioteket, vilket inte låter sig styras av profilinköp baserat på utlåningsstatistik, utan bejakar ett urval gjort av en människa som är beredd att diskutera det med andra människor. Till de konkreta stadsplaneringsförslag som Fleischer presenterar i essän ”Postdigital stadsplanering” hör att kulturpolitiken – för en konstnärlig återväxt – bör prioritera små rum och lokaler framför stora arenor och skrytbyggen; lokaler där nya kulturyttringar kan samla en liten men hängiven publik. Han vill se en vidgad syn på kulturpolitiken, som undersöker hur kafélokaler som står tomma på kvällarna kan få det lättare att överlåta sina rum åt kulturaktiviteter. Vattenhålen för tapirer att frodas i skulle bli fler.

Den mänskliga längtan efter välkomnande och inkluderande närmiljöer att diskutera och skapa i, aktualiseras i bokens sista del, där Fleischer söker sig vidare mot en ”commonism”, och ett övervinnande av kapitalismen och dess konkreta strukturer. Resonemanget handlar om hur allmänningarna kan bli fler, dessa fria motsatser till de inhägnade områden som upprättas genom hårdare lagar runt ”intellektuell egendom” som patent, upphovsrätter och varumärken. Författaren var själv initiativtagare till två grupper där radikal aktivism präglades av allmänningarnas strategi: Planka.nu (2001) och Piratbyrån (2003). Den förra är en än i dag existerande organisation med parollen ”urban allemansrätt”.

Piraten som symbol är överspelad. Kvar finns tapiren – flämtande, jagad och en betydligt känsligare konstnärssjäl. Bokens sista ord anspelar på Carl Johan de Geers verk ”Skända flaggan”: ”Skända samtiden Vägra debatt Svik dagordningen Var passé #Kuken”. En fleischersk markering av tillhörighet till det provokativa konstnärsetablissemanget, men jag tänker att ”kuken” är överflödig när man behärskar tangentbordet som vapen, såväl i teori som praktik. Med Tapirskrift visar Rasmus Fleischer att han förutom historiker, datornörd och teoretiker är en konstnär. Världen blir samtidigt både mer begriplig och komplex när vi får se den genom hans ögon.
Ida Westin är bibliotekarie.

– Publ. i Respons 1/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet