Föregående

nummer

Onsdag 26 april 2017

4/2012

Tema: Nationalekonomerna förutsåg inte kraschen, men deppar inte. Det är fortsatt högkonjunktur för självkänslan.
Politik & samhälle
Claes-Göran Green (övers.) & Frank Dikötter
Mao och den stora svälten
Historiska media | 447 s | Isbn 9789186297947
Recensent: Mattias Lentz
När Mao störtade Kina ner i helvetet

Av alla katastrofer i Kinas historia är det stora språnget 1958-62 svårast att förstå. Maos absurda kampanjer kostade minst 45 miljoner människor livet och som Frank Dikötter visar var Mao och den övriga ledningen medvetna om vad som hände.

Kina har under sin mångtusenåriga historia drabbats av otaliga katastrofer. En del har betingats av naturens nycker, andra har orsakats av människor. Jordbävningar, översvämningar, miss-växt och svält, krig och uppror -fyller de historiska skildringarna. Under de senaste tvåhundra åren, för att begränsa perspektivet, har Kinas befolkning decimerats med hundratals miljoner människor. Taipingupproret under mitten av 1800-talet beräknas ha kostat 20 miljoner människor livet. Inbördeskriget och den japanska ockupationen under 20-, 30-, och 40-talet medförde våld och övergrepp och resulterade i uppemot 15 miljoner döda; bara under den sex veckor långa ”Nanjingmassakern” dödades kanske så många som 400 000. Den Gula Flodens regelbundna översvämmningar har också orsakat död och förstörelse, liksom jordbävningarna i Tangshan 1976 då 250 000 dog, och i Sichuan, då 68 000 människor omkom år 2008.

Till nutidens katastrofer räknas också händelserna 1989, då ett okänt antal människor - uppemot flera tusen - dödades i Peking när militären återtog den Himmelska Fridens Torg som under sex veckor ockuperats av studenter. Dessförinnan, åren 1966-76, orsakade kulturrevolutionen också lidande och död. Och under fyra år, 1958-62, ledde det stora språnget till lidande, umbäranden, svält och till miljoner döda.

Av alla dessa katastrofer är kanske det stora språnget svårast att förstå. I kinesisk officiell retorik kallas det stora språnget fortfarande för ”de tre åren av natur-katastrofer”. Men som Frank Dikötter visar i Mao och den stora svälten var det stora språnget inte en naturkatastrof, utan en katastrof till största delen förorsakad av medvetna politiska beslut. De resulterade i att minst 45 miljoner dog, kanske så många som 55 miljoner, enligt Dikötter.

Han är professor i humaniora vid University of Hong Kong och en intressant och uppmärksammad Kinabetraktare, som gärna vänder upp och ner på invanda föreställningar. I The Age of Openess (2008) polemiserade han till exempel mot den etab-lerade bilden av Republiken Kina, det vill säga tiden från 1911 fram till Folkrepublikens utropande 1949, som en period präglad av kaos, strider mellan lokala krigsherrar, förtryck och elände. Dikötter menar tvärtom att det var en period av öppenhet gentemot omvärlden, när man var positiv till modernisering, gärna tog intryck av nya idéer och bedrev omfattande handel.

Mao och den stora svälten ifrågasätter också gängse synsätt. Dikötter vänder sig mot uppfattningen att den politiska ledningen inte hade överblick och inte förstod politikens konsekvenser i dess fulla vidd. Mao och de andra i ledningen insåg vad som skedde. Dikötter justerar också dödstalen uppåt. Just det kan tyckas vara av mindre betydelse; svälten blir inte mindre katastrofal om det visar sig att det var tjugo snarare än fyrtiofem miljoner som dog. Men Dikötter visar - genom att göra mera trovärdiga beräkningar baserade på ett större urval och framför allt ny information - att det stora språnget på ett betydligt mera genomgripande vis påverkade det kinesiska samhället än vad man hittills antagit.

Vad var då det stora språnget? Dikötter säger att det var en period då Kina störtades ”ned i helvetet”. Den historiska bakgrunden var denna: Stalins död 1953 innebar en befrielse för Mao som dittills levt i skuggan av den sovjetiske ledaren. Nu såg Mao en chans att säkra sitt oberoende från Kreml och göra anspråk på ledarskapet inom det socialistiska lägret. Mao var medveten om att det nya Kina, folkrepub-liken, då endast sju år gammal, låg efter Sovjetunionen i de flesta avseenden. Sovjet hade kärnvapen, skickade 1957 upp en första satellit och industrin var långt mera utvecklad än den kinesiska. I oktober 1957 deklarerade Chrusjtjov att Sovjetunionen inom de ”närmaste femton åren inte bara kan hinna ifatt utan även överträffa USA när det gäller produktionsvolymerna av viktiga varor”. Missnöjd med Kinas utvecklingstakt, och som svar på Chrusjtjovs förutsägelse, förkunnade Mao att Kina på femton år skulle passera Storbritannien. Därmed hade det stora språnget inletts. Mao fick snabbt den politiska ledningen med sig, och i slutet av 1958 lades grunderna för kampanjen. Liu Shaoqi, vice partiordförande, slog i en ledare i Folkets Dagblad, partiets husorgan, fast ledorden: ”Alla ska delta och sikta högt!”.

Sedan följde ett vanvett som än i dag kan te sig ofattbart. Den ena kampanjen efter den andra lanserades. Nya metoder för sådd proklamerades, baserade på Maos ”insikter”. Frön skulle sås djupt och tätt, tvärtemot bönders erfarenheter. Tusentals bönder mobiliserades för att gräva fåror som var 40, 60, ja till och med 80 centimeter djupa. Frön såddes så tätt att de inte kunde växa. Vid slutet av 1958 hade hela landsbygden kollektiviserats. Familjen som social enhet slogs sönder, barn sattes i daghem, man åt i kommunala kantiner. Mattilldelningen styrdes av arbetsinsatsen, vilket garanterade att alla inlemmades i folkkommunsystemet.

Folkkommunerna kunde mobiliseras i enorma projekt, där vattenreglering var framträdande. Över hela landet drog projekt igång; floder skulle regleras, väldiga dammar byggas, fält anläggas, berg flyttas. Många gånger var dammarna så illa planerade och byggda att de inte kom till någon användning. I en kampanj för att driva upp stålproduktionen - ett av de viktigaste måtten på graden av industrialisering - uppmuntrades kommuner att anlägga så kallade ”bakgårdsmasugnar”. Alla skulle producera järn och nå allt högre produktionssiffror. För att nå dessa mål, samlades också allt löst järn - verktyg, jordbruksredskap, grytor - in och smältes ner till järntackor, ofta av så dålig kvalitet att de inte kunde användas. De många kampanjerna gjorde att folk saknades för skördearbetet, och de som fanns kvar - de äldre, svaga - saknade ofta redskap.

En annan kampanj riktade sig mot skadedjur som åt upp värdefullt spannmål. Över hela landet gick folk ut för att med buller och bång göra fåglar så trötta att de föll ned döda. Många år senare hade fågellivet ännu inte återhämtat sig, men kampanjen mot fåglarna avbröts när man förstod att de höll efter skadeinsekter. Dikötter berättar om en kvinna som i sin iver att få fram gödsel till fälten bestämde sig för att riva sitt hus och sprida ut halmtak och lerväggar på fälten. Hon följdes åt av många andra i byn, med resultatet att de flesta bybor och deras djur därefter var hemlösa.

Detta var planekonomins tidevarv. Produktionskvoter fastställdes centralt och byggde på beräkningar nedifrån och upp; beräkningar som i varje led plussades på för att visa att man inte ifrågasatte den politiska linjen - produktionsmål skulle överträffas. Dessa uppblåsta siffror ledde till att jordbruket fick leverera ”överskottspannmål” till staten, men det var ju ett överskott som oftast bara fanns på pappret. Dikötter beskriver i detalj konsekvenserna av det stora språnget. Terror och våld var regimens grundpelare. Infrastruktur slogs sönder och jordbruket eftersattes, eftersom alla var upptagna med stora projekt. Den omfattande svälten slog katastrofalt mot befolkningen, och hungern fick också förödande konsekvenser i form av röveri och stölder, barn som såldes, epidemier av självmord och kannibalism. Det är skakande läsning.

Dikötter lägger som sagt resolut skulden på Mao, som var arkitekten bakom det stora språnget. Han visar också, i motsats till den mera gängse bilden, att den politiska ledningen var informerad om situationen ute i landet och medveten om konsekvensen av de beslut som togs. I stället för att skicka tillbaka spannmål till svältande regioner, valde ledningen att använda spannmålet, den enda hårdvaluta man hade att tillgå, till att betala av utlandsskulder, framför allt till Sovjetunionen. Det var betalningar som Kina i detta läge skyndade på, snarare än att försöka hålla tillbaka. I ett uppmärksammat citat, som Dikötter hittat i ett av Kinas provinsarkiv, uppges Mao ha sagt att ”när det inte finns tillräckligt med mat så svälter folket till döds. Det är bättre att låta halva befolkningen dö, så att den andra kan äta sig mätt”.

Till slut, efter år av experiment och felbeslut, blev det för mycket. Vid en konferens i januari 1962 förklarade Liu Shaoqi, som efter ett besök i sin hårt drabbade hemby börjat förstå vidden av svältens konsekvenser, att hungerkatastrofen hade skapats av människor, inte naturen. Det tolkades som en allvarlig kritik av Mao, stödet för honom drogs tillbaka och Liu och Deng Xiaoping kunde ta över det politiska initiativet. Mao bidade sin tid fram till 1966 då han lanserade kulturrevolutionen, i vilken Liu Shaoqi blev ett av de mera prominenta offren.

Dikötters bok är inte den första som skrivits om det stora språnget. Litteraturlistan består av en lång rad verk, inklusive kinesiska. För en bredare, icke kinesiskkunnig läsekrets är Jasper Beckers Hungry Ghosts från 1996 kanske den mest kända. Men Dikötter har med Mao och den stora svälten skrivit den hittills mest under-byggda och väldokumenterade skildringen av det stora språnget. Han har kunnat göra det genom att som en av de första utländska historikerna ha fått tillgång till partiarkiv i ett flertal provinser. Han har gått igenom tusentals dokument, arkivmaterial som hittills varit otillgängligt för alla utom de högsta och mest betrodda partimedlemmarna, men som nu gradvis blir tillgängligt även för forskare. Det är framför allt provinsarkiv Dikötter har kunnat arbeta med, de centrala partiarkiven förblir stängda, och alla provinser släpper heller inte in forskare. Därför återstår det mycket material att studera, och bilden av det stora språnget är ännu inte fullständig.

Samtidigt skall påpekas att boken inte är fri från frågetecken. Är till exempel arkiven helt tillförlitliga? Dikötter ställer själv frågan om ansvariga under svältåren verkligen ägnade kraft och omsorg åt att föra bok över det enorma antalet döda. En kinesisk journalist, Yang Jisheng, som själv skrivit om det stora språnget och i sitt arbete också fått tillträde till arkiv, skriver i en kommentar om Dikötters bok något syrligt att han själv, trots sin seniora ställning, inte har kunnat få samma tillgång till arkiven, och därför gärna skulle vilja veta hur Dikötter, en utlänning och icke partimedlem, gått tillväga.

En annan invändning är att Dikötter i tämligen hög grad refererar till The Private Life of Chairman Mao (1994), skriven av Maos läkare Li Zhisui, och till Mao - The Unknown Story (2005) skriven av Chang Jung och Jon Halliday. Båda verken har ifrågasatts. I sin memoarbok citerar Li Mao flitigt och ordagrant, men den baseras på anteckningar som Li själv uppger att han brände trettio år före det att han skrev boken. Mao - The Unknown Story har i sin tur kritiserats för att den är så uppenbart subjektiv i sin (mycket negativa) bild av Mao. Dikötter, det skall påpekas, har förutsett dessa invändningar och bemöter dem i en avslutande essä om källmaterialet.

Dikötters bok är inte den definitiva boken om det stora språnget, men han har onekligen kommit en god bit på väg. Även om jag fortfarande efter läsningen brottas med de övergripande frågorna hur detta över huvud taget kunde hända, hur Kina kunde drabbas av en sådan närmast total masshysteri, och varför endast ett litet fåtal ifrågasatte Maos beslut, är Dikötters bok nödvändig läsning för den som vill förstå en väsentlig del av Kinas moderna historia. Mao och den stora svälten kommer inte att bli tillgänglig i Kina (men finns utgiven på kinesiska i Hong Kong). Det stora språnget diskuteras i Kina, men inom givna politiska ramar. En alltför öppen och grundlig granskning av det stora språnget skulle exponera partiets roll och ansvar på ett sätt som rimligen skulle undergräva dess anspråk på ett fortsatt maktinnehav. I Kina bär historien också partibok och måste följa partilinjen. Det gör inte Dikötter.

Mattias Lentz var tidigare minister på den svenska ambassaden i Peking, och är nu chef för den politiska sektionen på EU-delegationen i samma stad.

– Publ. i Respons 4/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet