Föregående

nummer

Torsdag 17 augusti 2017

3/2015

Tema: Historia & fiktion. Romanen, historien och vår bild av det förflutna
Historia
Anna Bikont & övers. Irena Grönberg
Vi från Jedwabne
Atlas | 478 s | Isbn 9789173894692
Recensent: Kristian Gerner
När polska katoliker mördade judiska grannar

Under den tyska ockupationen mördades i juli 1941 flera hundra judar i den polska staden Jedwabne av ortsbefolkningen. Anna Bikont skildrar denna länge bortglömda pogrom men boken är också en berättelse om hur svårt det kunde vara att öppet framträda som judinna i efterkrigstidens Polen.

Jedwabne är en liten stad i nordöstra Polen. Namnet är belagt redan på 1400-talet, men orten fick stadsrättigheter först 1927. År 2000 blev den obetydliga småstaden i ett avlägset hörn av Polen plötsligt världsberömd, eller rättare sagt beryktad. Skälet var en händelse som hade inträffat den 10 juli 1941. Den har gått till historien som massakern eller pogromen i Jedwabne.

Fram till första världskriget var Jedwabne en typisk judisk shtetl. Enligt folkräkningen i Polen 1777 hade orten 471 invånare, varav 343 eller 71 procent var judar. Efter freden i Tilsit 1807 och fram till första världskrigets slut låg Jedwabne i Ryssland. År 1822 var antalet invånare 617, varav 419 eller 68 procent, var judar. Vid tiden för världskrigets utbrott 1914 hade staden 4600 invånare, varav 4325 eller 94 procent var judar. Staden låg i det tysk-ryska gränsområde som drabbades särskilt hårt av krigföringen på östfronten under första världskriget, vilken gick särskilt illa åt den judiska befolkningen. Antalet invånare hade 1915 sjunkit till 700.

Efter första världskriget, då Polen hade återupprättats som stat, skedde en viss återhämtning, men den judiska befolkningen var inte längre i majoritet. Enligt den polska folkräkningen 1931 hade staden 2161 invånare, varav 858 var judar, det vill säga bara en tredjedel. Majoriteten var katoliker med polska som modersmål. På Jedwabnes hemsida slutar historien med andra världskrigets utbrott 1939.

Andra världskriget inleddes med att Tyskland och Sovjetunionen anföll och delade Polen mellan sig. Jedwabne hamnade i den sovjetiska delen. Tyskland ockuperade området efter anfallet på Sovjetunionen den 22 juni 1941. Under den tyska ockupationen förövade lokalbefolkningen judepogromer i flera byar och småstäder i nordöstra Polen. I Jedwabne mördades den 10 juli 1941 flera hundra judar – män, kvinnor och barn – av sina katolska grannar. Offren slogs ihjäl med stenar och yxor eller knivmördades. Ett stort antal män, kvinnor och barn, föstes in i en lada i utkanten av byn där de brändes till döds. Endast sju judar lyckades undkomma.

Pogromen i Jedwabne kom inte som en blixt från klar himmel. I Vi från Jedwabne, som kom ut i Polen 2004, berättar den polska journalisten Anna Bikont inte bara om själva massakern 1941. Hon skildrar också hur den katolska kyrkan i omz´astiftets veckotidning Sprawa Katolicka under 1930-talet drev en hätsk kampanj mot judarna och med framgång uppmanade katolikerna bland lokalbefolkningen att bojkotta judiska hantverkare och köpmän. I skolan fick man lära sig att judarna hade korsfäst Kristus. Det förekom också våldsövergrepp, ibland med dödlig utgång, mot judar.

Från mitten av september 1939 till början av juli 1941 var Jedwabne under sovjetisk ockupation. Ockupationsmakten anställde jakt på ”klassfiender” bland både katoliker och judar. Några deporterades till Sibirien. Men judarna blev inte längre förföljda och trakasserade av sina katolska grannar. Vissa ställde sig i likhet med en del katoliker i ockupationsmaktens tjänst. Anna Bikont har med hjälp av handlingar från rättegången 1949 efter kriget och genom samtal med gamla människor i området som upplevde kriget, katoliker såväl som judar, kunnat ge en bild av förhållandena under den sovjetiska ockupationen. Många katoliker, som var antikommunister, såg judarna som anhängare till Sovjetmakten. Stereotypen Zydokomuna, ”judekommunistslöddret” (som i den svenska översättningen har blivit det intetsägande ”judiska kommunister”) aktiverades som motiv för att mörda judar när Tyskland hade ockuperat området 1941.

Efter kriget skedde i Polen rättsuppgörelser med polska medborgare som hade tjänat den tyska ockupationsmakten. Några av förövarna från massakern i Jedwabne ställdes som ovan nämnts till rättsligt ansvar. År 1949 åtalades 20 av de delaktiga på grundval av vittnesmål från överlevande och egna uppgifter i förhör. En dömdes till döden (domen omvandlades till fängelse) och elva till fängelse.

Efter 1949 var det i Polen tyst om pogromen i Jedwabne fram till år 2000. Då publicerade kulturcentret Pogranicze i Sejny en bok om den under titeln Sasiedzi (Grannar). Den lilla staden Sejny ligger i närheten av Jewabne på den polska sidan i gränsområdet till Litauen och Belarus. Pogranicze arbetar med att belysa den mångetniska historien i området. Före kriget fanns en stor judisk befolkning i Sejny och minnet av den bevaras.

Författaren till boken Grannar, samhällsvetaren Jan T. Gross, är polsk jude, men lever i USA. Han anklagades av historiker och andra i Polen för att som jude genom sin bok svartmåla polackerna som antisemiter när det i själva verket var de tyska nazisterna som var skyldiga till dådet i Jedwabne. Det officiella Polen tog emellertid uppgifterna i boken på allvar. På årsdagen av massakern 2001 besökte Polens president Aleksander Kwasniewski staden. Han avtäckte ett monument och bad judarna om förlåtelse. Ceremonin väckte begränsat lokalt intresse. Anna Bikont, som var närvarande, konstaterar i dagboksanteckningen för den 10 juli 2001: ”I gästsektionen finns nästan inga politiker eller kulturpersonligheter och prästerna är inte fler än tre. Inga kyrkorepresentanter av högre rang”.

De antisemitiska utfallen mot och utfrysningen av dem i staden som skyddat judar under kriget eller som fördömt dåden ökade när boken Grannar började diskuteras. Anna Bikont skildrar hur Jedwabnes borgmästare Krzysztof Godlewski måste lämna ämbetet på grund av att han öppet förklarade att de katolska grannarna hade mördat judarna 1941 och ville att man i staden skulle erkänna och minnas detta. Han utvandrade till USA.

Vi från Jedwabne bygger på intervjuer med överlevande vittnen och med ättlingar till både vittnen och förövare samt på foton, tidningsartiklar och rättegångsprotokoll. Men boken är också en berättelse om hur kontroversiellt det kunde vara att i efterkrigstidens Polen öppet framträda som jude. Anna Bikont föddes 1954, men först 1987 fick hon veta att modern var judinna och hade överlevt kriget tack vare att hon hade gift sig med en katolik, konverterat, skaffat nya identitetshandlingar och dolt sin judiskhet. Anna Bikont interfolierar sin skildring av pogromen i Jedwabne med berättelsen om hur hon identifierade sig som judinna.

I Sverige har nyligen filmen Ida av Pawel Pawlikowski visats. Den har aktualiserat det mångfacetterade judiska trauma som Anna Bikont berättar om i sin bok. Filmen utspelas i början av 1960-talet. Ida är i tonåren och går i en klosterskola. Hon möter sin dittills okända moster Wanda och får veta att hon föddes av judiska föräldrar under kriget. Wanda har gjort karriär i det kommunistiska Polen som åklagare. Hon förkroppsligar stereotypen Zydokomuna (något som möjligen går någon svensk åskådare förbi). Ida får vetskap om sin bakgrund när hon står i färd med att bli katolsk nunna, en plan som hon väljer att fullfölja. Hon symboliserar sammansmältningen av juden och katoliken till rätt och slätt polack.

Filmen Ida spelades in 2013. Den berör endast indirekt Jedwabne. År 2012 kom en spelfilm som utan att nämna ordet Jedwabne handlar om hur man i dag hanterar vetskapen om det hemska som skedde i staden för sjuttio år sedan. Filmen Pokosie (”Efterskörden”) av Wadysaw Pasikowski berättar hur två bröder i den fiktiva byn Gorowka försöker restaurera den gamla judiska begravningsplatsen och återföra de kringslängda och skadade gravstenarna till den. En av bröderna är bofast i byn. Den andre bor i USA, där han fått nys om vad som en gång hände i hembyn. Han återvänder för att kunna ge offren upprättelse postumt. Tillsammans kan bröderna ses som en inkarnation av Jan T. Gross med dennes dubbla polsk-amerikanska tillhörighet. Fiktionens Gorowka är historiens Jedwabne.

De två bröderna möts av lokalbefolkningens vrede. Hemmabrodern mördas: han korsfästs. Pokosie framkallade lika starka reaktioner i Polen som Gross och Bikonts böcker hade gjort. De gamla anklagelserna mot Z´ydokomuna som landsförrädare fördes fram mer eller mindre öppet. Den kände filmregissören Andrzej Wajda och polsk films största manliga stjärna Daniel Olbrychski försvarade filmen som en modig uppgörelse med en mörk fläck i historien. Olbrychski hoppades att den uppriktiga och för många förfärande skildringen av hur katoliker hade mördat sina judiska grannar skulle bli accepterad kunskap och vreden inte vändas mot budbärarna: ”Ta Västernfilmen High Noon (”Sheriffen”). Den är ju en enda stor anklagelse mot ett samhälle genomsyrat av ondska. Precis som i Pokosie finns i småstaden bara en rättfärdig som vågar stå emot banditerna. Den filmen borde således framkalla attacker och spott och spe mot Gary Cooper, men i dag hör den till klassikerna i amerikansk film.” (Gazeta Wyborcza 29/11 2012).

Den gamle ungkommunisten, förre dissidenten och en av de ledande intellektuella bakom fackföreningsrörelsen Solidarnosć, (Solidaritet) Jacek Kuron, är i Vi från Jedwabne en mycket viktig samtalspartner till Anna Bikont. Hon har själv ett förflutet som aktivist i Solidarnosć. Hon var med om grundandet av rörelsens tidning Gazeta Wyborcza 1989, med Adam Michnik som chefredaktör. Kuron levererar i ett samtal med sin gamla medkämpe Bikont en psykologisk, ja socialpsykologisk förklaring till att Jan T. Gross bok Grannar framkallade förnekanden av de katolska grannarnas illdåd och till och med utbrott av antisemitism.

Jacek Kuron menar att det var fråga om bortträngning av tanken på skuld som ledde till hat mot offren. I förordet till den polska originalutgåvan av Bikonts bok – i den svenska utgåvan är det ersatt av ett förord av Stefan Ingvarsson – skriver han, i en av sina sista texter innan han avled samma år som boken kom ut, 2004: ”Jag är inte överraskad av att det bland polackerna också fanns mördare. Sådana finns bland alla folk. Men jag är förtvivlad och skäms över att det finns biskopar, politiker och journalister som efteråt försvarar mördarna. Att dölja mördarna och förneka verkligheten är den största skymfen mot Polens goda namn.”

Den 4 oktober 2004 diskuterades i Gazeta Wyborczas officin Vi från Jedwabne och mottagandet av boken i Polen. Det påminde om mottagandet av Gross bok från år 2000. Aleksander Smolar, en ledande polsk intellektuell, menade att Anna Bikont i sin bok ställde frågan om huruvida det gick att vara jude eller judinna i Polen: ”Han konstaterade att Bikonts svar inte är optimistiskt” (Gazeta Wyborcza 11/10 2004).

Vi från Jedwabne är en berättelse om individer och deras olika roller och handlingar året 1941 såväl som i det tidiga 2000-talets Polen. Boken handlar om en tragedi och dess långa efterspel. Både den händelse som står i centrum och ramberättelsen om judisk identitet i dagens Polen visar att judarnas och de kristnas öde är sammanlänkade. I dagens Europa är antisemitismen den starkaste länken i denna ödesgemenskap. Men alldeles i närheten av Jedwabne ligger en annan polsk småstad där man genom en aktiv kulturpolitik försöker överbrygga etniska motsättningar och bekämpa antisemitismen: Sejny.

Den 31 mars 2015 meddelas på staden Jedwabnes hemsida att det nationella minnesinstitutets filial i länet IPN ”söker anförvanter till alla dem, vilkas gravar är okända och som mellan 1939 och 1956 mördades av de nazistiska och sovjetiska ockupanterna samt av den kommunistiska (polska) statens tjänstemän”. Staden Jedwabne har således en historia efter 1939. I Sejnys motpol Jedwabne lever ännu år 2015 berättelsen om Zydokomuna.

Kristian Gerner är professor emeritus i historia vid Lunds universitet. 1994–2002 var han professor i Östeuropaforskning vid Uppsala universitet. Han tilldelades år 2012 Officerskorset av Republiken Polens Förtjänstorden.

– Publ. i Respons 3/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet