Föregående

nummer

Tisdag 27 juni 2017

1/2012

Tema: Forskare konkurrerar på en konstgjord marknad och anpassar sig till teknokraternas krav i stället för att söka sanningen.
Historia
Appianus
Roms krig med Karthago och Hannibal
Norstedts | 240 s | Isbn 9789113039107
Recensent: Eva-Carin Gerö
När Rom blev härskare över Medelhavet

Appianus har varit ringaktad som historiker eftersom hans framställning ligger nära litteraturen. Men detta bidrar till att göra hans skildring av de puniska krigen levande och underhållande.

I diskussioner om humanioras attraktivitet och relevans i vår samtid nämns ofta historia. När yngre personer intervjuas om vilka discipliner som verkar viktigast när det gäller forskning, hamnar historia långt ner. Frågar man däremot om vad de själva helst fördjupar sig i populärvetenskapligt och populärkulturellt, är populärhistoria starkt prioriterat. Historieintresset i Sverige är således paradoxalt nog både mycket stort och ganska obetydligt, beroende på vem man frågar och på vilken nivå man lägger sig. Två epoker sticker ut när det gäller just det populärkulturella intresset, nämligen antiken och andra världskriget. Därtill finns på det populärhistoriska området ett gebit som tycks särskilt starkt och mig veterligen knappast är avtagande – militär- och krigshistoria.

Nu utkommer för första gången ett verk i svensk översättning som torde intressera breda skikt av antik- och allmänt historieintresserade, från mera vetenskapligt och kulturhistoriskt orienterade akademiker som inte läser texter på antik grekiska i original till militärhistorienördar, nämligen bok sju och åtta ur Den romerska historien (gr. Rômaika) av kejsartidsförfattaren Appianus från Alexandria (ca 95–165 e.Kr). Översättaren Ingemar Lagerström har tidigare utkommit med mycket uppskattade tolkningar av antika texter, bland annat Suetonius kejsarbiografier och ett urval om fem böcker ur Plutarchos biografier.

Den  romerska historien omfattade ur­sprung­­ligen 24 böcker, men endast elva har bevarats åt eftervärlden i så gott som komplett skick, medan vi bara har fragment av en del andra böcker. Om en ”bok” beräknas omfatta i genomsnitt mellan 75 och 100 sidor i en modern utgåva, bör Appianus skrift ha omfattat ungefär 2000 sidor. De nu översatta böckerna sju och åtta, i översättning drygt 150 sidor, behandlar de mest spännande och spektakulära skeendena av Roms krig med den konkurrerande stormakten Karthago och dess fältherre Hannibal, från Hannibals invasion av Italien år 218 före Kristus fram till förstörelsen av Karthago 146 före Kristus.

Vid tiden för Appianus födelse hade det förflutit ganska precis 250 år sedan Karthago jämnades med marken. Mellan honom och den historiska ”sanningen” ligger således ett avsevärt tidsavstånd. Vi vet inte riktigt vilka källor Appianus använde sig av, men han nämner bland annat Polybius, Caesar och Asinius Pollo på ett sätt som får oss att tro att han hämtat material från dem. Bristande källhänvisningar är inte det enda som på metodplanet skiljer Appianus från det vi i modern tid förstår som historieskrivning. Gränsen mellan ”vetenskaplig” historieskrivning och skönlitteratur var, vilket Lagerström framhåller i sitt förord till volymen, mycket mera flytande än i senare författande om historiska teman. Just det skönlitterära och ”fabulerande”, som hans äldre skråbroder Herodotos ibland kritiserats för, bidrar dock till att göra Appianus text bitvis både levande och underhållande, inte minst i de båda böcker Lagerström med gott omdöme valt att översätta. Appianus redogörelse för dessa tre krig (de så kallade puniska krigen) avviker också från det upplägg många i dag väntar sig av en historisk redogörelse på så sätt att skildringarna av krigen inte sker kronlogiskt utan kat’ethnos (ungefär: ”enligt vad som ägt rum i olika områden”), det vill säga uppdelat på vad som hände i Spanien, Afrika etcetera, tillsammans med andra tilldragelser på samma plats men vid andra tider.

Appianus tillhör de mera okända bland antikens historiografer, förutom för specialister, och har hamnat i skuggan av mera kända skråbröder, i synnerhet Livius och Polybios. Mer eller mindre motvilligt har dock, och i mitt tycke litet väl njuggt, sentida textutgivare och kommentatorer tvingats ge Appianus en och annan skänk av erkännande, huvudsakligen för att han ger oss information om historiska tilldragelser som vi annars inte vet så mycket om, framför allt delar av de romerska inbördeskrigen. En utgivare av första boken om inbördeskrigen, J.L. Strachan-Davidson (1902), ber i sitt förord mer eller mindre om ursäkt för att han ger ut en del av Appianus oeuvre. För den tidsperiod som ligger mellan de historiska skeenden Polybius och Ciceros skildrar ”i fullt solljus ”, säger han, ”måste vi treva oss fram i det osäkra ljus som tillhandahålls av andra klassens historiker (som Appianus), ofta fragmentariska och alltid otillräckliga”. Om Appianus begåvning som stilist råder olika uppfattningar. Hans stil har beskrivits som ”otilldragande” och han själv som författare av ”andra rang”. Lagerström talar däremot i sitt förord till översättningen om att Appianus särskilt i sin framställning av slutskedet av konflikten mellan Rom och Karthago ”visar sin förmåga både som historiker och stilist”. Här är jag benägen att hålla med Lagerström.

Appianus föddes cirka 95 efter Kristus i lärdomsstaden Alexandria i Egypten, som varit romersk provins alltsedan slaget vid Actium 31 före Kristus. Som framgår av hans eget Förord (Prooimion) samt bevarade brev från vännen Fronto till kejsaren Antoninus Pius (138–161) innehade Appianus höga ämbeten i den romerske kejsarens tjänst. Han var såväl ”advokat”, troligen advocatus fisci, det vill säga ”advokat för skattkammaren”, som procurator i Egypten. Han var till sin härstamning grek och skrev på sitt modersmål, men var av allt att döma stolt över att vara medborgare i det romerska riket, med vilket ”inget annat välde kan mäta sig […] i fråga om ålder och storlek”, som han själv uttryckte det. Appianus tillhör, som torde ha framgått av det ovan sagda, ingalunda västerlandets grekisk-romerska historiska ”kanon”, men förtjänar att upptäckas av historieintresserade. Hans skildringar av historiskt spektakulära händelser är livfullt tecknade och man anar bortom prisandet av romerska framgångar och krigsdygder en mera tidlös känsla för historia som drama och människans tillvaro som tragedi, sedd som ett pendlande mellan välmående (grekiskans koros), förhävelse (hybris), och straff genom – ofta mänskligt verkställd – gudomlig vrede (nemesis) som påminner om den äldre, av tragedin och grekisk livssyn, präglade historieskrivningen.

Roms utdragna kamp med den mäktiga, av fenicier grundade, staden Karthago i dagens Tunisien är välbekant, och inte mindre berömd är Karthagos store härförare Hannibal, som räknas till världshistoriens absolut största militära genier. Till de bedrifter som etsat sig in i vårt historiska minne, hör att ha korsat Pyrenéerna och Alperna med en mycket stor här inklusive ett trettiotal stridselefanter, samt att ha förorsakat romarna deras största militära nederlag i slaget vid Cannae 216 före Kristus. Hannibal besegrades 202 före Kristus i slaget vid Zama i dagens Tunisien av Publius Cornelius Scipio (kallad Scipio Africanus eller Roms Hannibal). Hannibal begick självmord i Bithynien 183 före Kristus inför hotet att utlämnas till romarna. De puniska krigen ledde i slutändan till att Rom fick herraväldet över Medelhavsområdet. En av de inflytelserika romare som enträget och i alla möjliga sammanhang pläderade för att Karthago skulle tillintetgöras var som bekant statsmannen Cato den äldre. Hans avslutade varje anförande med: ”För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras” (lat. Praeterea censeo Carthaginem esse delendam). Uttrycket kan än i dag i klassiskt bildade kretsar användas metaforiskt för ”något jag insisterar på – och som jag tror någon gång kommer att förverkligas!” Just skildringen av karthagernas speciella kynne och deras envetna kamp för att rädda sin stad tillhör de mest fängslande delarna av Appianus skrift.

Lagerströms översättning av den grekiska texten är adekvat och gör läsningen njutbar, litet för njutbar, kan man möjligen ibland tycka, eftersom Appianus litet kantiga och osmidiga språk ibland slätas över en smula. Jag vill dock inte nämnvärt klaga på detta – det är mycket svårt att synliggöra mindre attraktiva drag och språkliga egenheter hos ett främmande språk i en översättning. Kort och gott: Lagerström har åter gjort oss en välgärning genom att tolka bok sju och åtta av den Romerska historien. Synd, tycker säkert några, att vi bara får dessa två böcker på svenska och inte hela verket, men för många känns det nog helt lagom med denna, som översättaren uttrycker det i sitt förord, ”lätthanterliga bok” med starka inslag av spänning och drama. Till yttermera visso är volymen försedd med pedagogiska inledningar om Appianus, Karthago och de puniska krigen samt om den romerska hären, och avslutas med informativa fotnoter och en ordlista.

Eva-Carin Gerö är professor i antik grekiska vid Stockholms universitet.

– Publ. i Respons 1/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet