5/2014

Idrott har haft åskådare länge men det var vid 1900-talets början som en modern publikkultur uppstod. Mats Hellspongs bok är lättläst och trevlig och ger en god översikt över stockholmspublikens historia. Men framställningen gör ofta halt inför de djupare analyserna.

Idrott kan mycket väl bedrivas utan publik – man kan till och med förmoda att merparten av all idrott som bedrivs sker helt utan åskådare. Men det är också sant att utan publik hade dagens idrott varit en helt annan än den är. I boken Stadion och Zinkensdamm – Stockholms idrottspublik under två sekler undersöker Mats Hellspong idrottspubliken i Stockholm från slutet av 1800-talet fram till i dag. Studien handlar om hur arrangörer, idrottsledare och tidningspress lärde stockholmarna att se på idrottstävlingar och att bli en idrottspublik. Studier av idrottspublik har ofta varit inriktade på fankulturens mer extrema former och inte minst har det forskats en hel del om huliganism. Både medialt och i forskning lyfts gärna den spektakulära publiken fram på bekostnad av den ”vanliga” och kanske litet småtråkiga idrottspubliken. Positivt med Hellspongs undersökning är att han vill granska hela publikkulturen, i alla fall den som lever och frodas på läktarna. Däremot väljer han att inte inkludera den del av idrottspubliken som tittar på tv och vistas på sportbarer eller som håller till framför storbildsskärmar vid stora event. Det är begripligt att undersökningen måste avgränsas, men ändå synd att dessa relativt nya och för publikkulturen så viktiga fenomen inte belyses.

Vid sekelskiftet 1900 utvecklades en ny publikkultur. Åskådare vid idrottsevenemang hade förkommit tidigare. Då hade publiken varit nyfiken och undrande, men inte särskilt kunnig eller inriktad på resultatet. Särskilt lagsporterna gick i bräschen för ett nytt publikbeteende, som innebar att lagets framgång och vinst ställdes i centrum för uppmärksamheten. Viktiga impulser till denna utveckling förmedlades också under OS 1912 då den svenska publiken fick stifta bekantskap med den amerikanska hejarklackskulturen. Till en början var svenskarna mycket tveksamma till denna nymodighet, men snart hade de skapat en egen hejarklackskultur.

En stor del av boken ägnar Hellspong åt att analysera publiksiffrornas utveckling. Stockholms största publiksport, fotbollen, nådde raskt höga publiksiffror och vid 1920-talets slut var genomsnittsiffran ofta högre än under 1980- och 90-talet. Fotbollens publikmässiga guldålder inföll under 1940-, 50- och 60-talet. Toppnoteringen skedde 1959 med ett genomsnitt på 13 369 åskådare per match. Sedan dalade siffrorna och man hamnade på 1920-talets nivåer. Vid millennieskiftet började dock åter publiksiffrorna att stiga och ligger nu på en liknande nivå som under 1960-talet. Hellspong visar också att Stockholmslagens publiksiffror har haft stor betydelse för genomsnittet för hela Allsvenskan.

Ytterligare en intressant iakttagelse som Hellspong gör är att derbymatcher inte alltid har varit den största publikmagneten. Fram till andra världskriget utmärkte sig inte derbymatcherna, men undan för undan förändrades detta och på 1950-talet hade de blivit stora publiktillställningar för att sedan ytterligare växa i betydelse. Förklaringen till att derbymatcherna har blivit så viktiga är att människor inte längre identifierar sig så starkt med sin stad, menar Hellspong: ”Man identifierar sig mindre med staden som helhet och mer med en delkultur i staden, med en klubb som står som representant för en stadsdel, en social och kulturell gemenskap, en livsstil.” Dock kan man fråga sig vilken roll identifikationen med stadsdelen egentligen spelar. Av medlemsregistren framgår att AIK, Djurgården och Hammarby tenderar att hämta sina medlemmar från bestämda stadsdelar och förorter, men Hellspong kommenterar själv att detta är just en tendens och inget annat. Ändå genomför han ingen djupare analys av vilka andra identiteter och tillhörigheter som kan ha påverkat supporterskapet samt hur dessa kan ha förändrats och inte heller diskuterar han vad människors geografiska rörlighet kan ha betytt i sammanhanget.

Det är ett plus att Hellspong inte enbart skriver fotbollspublikens historia utan också tämligen brett undersöker många andra sporters publiksiffror och publikkulturer. Överlag gäller att publiksiffrorna var som högst på 1950-talet, men därefter dalade under 1960- och 70-talet. Många sporter har aldrig kommit igen som publiksporter, utan stannat på en låg eller medellåg nivå. Från 1900-talets slut och under 2000-talets början har dock på nytt fotbollens och bandyns publiktal stigit. Hellspong förklarar både nedgången på 1960-talet och den senaste uppgången med mediala faktorer. Tv:s genomslag på 1960-talet tog publik från idrotten. På 1990-talet ledde i stället ett raskt tilltagande medialt utbud till att publiktillströmningen ökade.

Jag hade gärna sett att Hellspong ytterligare fördjupat analysen av dessa paradoxala förhållanden. Televisionens inflytande tas för givet utan att det förs några vidare resonemang om hur, när och varför det påverkade publiktillströmningen. 1969 startade sändningarna av Tipsextra och Hellspong menar att detta märkbart påverkade den svenska publikkulturen – vilket väl pekar på att tv:s betydelse inte enbart var negativt för publikintresset vid denna tid? Ytterligare en invändning är att Hellspong inte relaterar sin statistik till det totala invånarantalet i staden och länet, vilket också det förmodligen hade kunnat tillföra analysen viktiga dimensioner.

Ett av kapitlen har titeln ”Idrottspubliken som disciplinärt problem”. Då Hellspong refererar huliganismforskningen slås man av att det verkar vara svårt att förklara fenomenet och att forskningen ofta har varit ideologiskt laddad. Vissa forskare har menat att huliganismen uppstått till följd av ”arbetslöshet, identitetslöshet och rasmotsättningar”. Många har satt huliganismen i samband med ekonomiska försämringar och hårdare tag i engelsk politik och engelskt samhällsliv, inte minst under Thatcher-eran. Att arbetarklassfamiljerna skulle ha försvagats som enheter för fostran och socialisation eller att huliganismen skulle bottna i en allmän likgiltighet inför andra i samhället har också förts fram som möjliga förklaringar. Andra har invänt mot dessa perspektiv och menat att det inte finns någon statistisk samvariation mellan arbetslöshet och huliganbeteende. Hellspong refererar en rapport från BRÅ som vederlägger att det skulle vara ”’vanliga killar’” som begår huligandåden. Av dem som 1984 i Sverige greps för läktarvåld var 59 procent tidigare kriminellt belastade. Detta borde ju också påverka analysen av fenomenet kan man tycka. Att i huliganismen se ett uttryck för en typisk arbetarmanlighet eller upplösta familjerelationer i största allmänhet tycks vara en förhastad slutsats.

Hur man periodiserar huliganismen påverkas förstås av hur man väljer att definiera fenomenet. All form av läktarstökighet eller läktarbråk kan inte kallas huliganism. Begreppet förutsätter någon form av kollektivt och organiserat beteende, vilket betyder att huliganismen är en form av supporterkultur. Enligt Hellspongs definition är huliganism ”en medveten urskillningslös destruktivitet, att slå sönder läktarnas inredning, att ge sig på motståndarlagets supportrar i regelrätta slagsmål, att löpa amok trotsande polis och ordningsvakter på ett sätt som innebar verklig fara för andra åskådare”. Huliganismens första uppträdande i Sverige förlägger han till en match mellan Örebro SK och IFK Göteborg 1970.

Hellspong analyserar också olika idrotters publikkulturer. Inbördes skiljer sig dessa åt vilket har att göra både med sporternas sociala förankring samt respektive sports speciella publikkultur. Individuella överklassporter som golf och tennis kräver av sin publik tystad och en disciplin på ett annat sätt än kollektiva lagsporter som ishockey, fotboll och bandy. Träffande är jämförelsen mellan hur en bandymålvakt under en hel match trakasseras av motståndarlagets supportrar utan att röra en min, och hur en tennisspelare irriterat tillrättavisar publiken då den är för högljudd eller gör något olämpligt. Dock bör man se upp med att alltför hastigt dra slutsatser utifrån social bakgrund. Många kraftsporter med traditionell arbetarprägel har en mycket disciplinerad politik, visar Hellspång. Undersökningens resultat pekar på att publikkulturerna ofta är sportspecifika. Förvisso både kan och ska de förklaras socialt, men publikkulturerna kan inte på något entydigt sätt reduceras till sociala förhållanden.

Inom fotbollen har det skapats en publikkultur med relativt stor tolerans för egensinnighet och aggressionsutlevelse, om än inte respektlös oskötsamhet. Hur detta har gått till analyserar Hellspong med hjälp av begreppen ”simple audience” och ”mass audience”. Den ”enkla publiken” är passiv och konsumerar vad som erbjuds, ett beteende som numera är norm på både bio och teater. ”Masspubliken” är i stället delaktig i, och själv en del av, showen. Fortfarande under 1700-talet var teaterpubliken mycket medagerande, men under 1800-talet disciplinerades den. Inom olika idrotter, och inte minst fotbollen, har den aktiva masspubliken fortsatt att leva vidare, menar Hellspong. Med andra ord har fotbollspubliken ”konstruerats” för att tillåta ett visst mått av känslomässig utlevelse, aggression och egensinnigt beteende. Jag funderar på om detta också skulle kunna bidra till att förklara varför just fotbollen har blivit en så huliganbenägen sport. Hellspong drar inte själv den slutsatsen, men en möjlig hypotes skulle kunna lyda att fotbollen bygger på en publikkultur där huliganbenägna grupper kunnat finna en bördig jord att växa i.

Ett viktigt resultat av Hellspongs analys är att idrottens publikkultur sedan länge är ett transnationellt fenomen. Under OS 1912 fick man i Sverige uppleva den amerikanska hejarklackskulturen, vilken sedan gjordes om och blev ett svenskt särmärke. Nästa stora vändpunkt skedde under 1970-talet då engelsk publikkultur förmedlades till Sverige bland annat genom Tipsextra. Svenska supportrar tog intryck av vad man såg och de började klä sig i halsdukar och uppträda i kläder med favoritlagets färger, och ibland också att måla sig i ansiktet samtidigt som de viftade med flaggor och sjöng kampsånger. Under 1990-talet anammades i stället en ”latinsk” så kallat tifosi-kultur. Publikkulturer tar alltså form i internationella kontexter och för att analysera dem behövs transnationella perspektiv.

Något som med fördel hade kunnat behandlas mer utförligt är hur publiken konstrueras medialt i både text och bild samt hur detta relaterar till genus. Ofta ligger det noggranna överväganden bakom vilka publikbilder som förmedlas på tv och i press. Exempelvis väljer i dag de flesta tv-sportproducenter att visa publikbilder på mer påklädda kvinnor än vad de gjorde på 1990-talet. Genom sitt sätt att representera publiken bidrar medierna till att skapa och främja särskilda publikbeteenden, men medierna bidrar också till att skapa myter. I både mediala och andra sammanhang låter man ofta förstå att fotbollen är ett typiskt manligt intresseområde. Dock visade en fransk opinionsundersökning från VM 1998 att människors föreställningar om vem som tittar på fotboll knappast stämde överens med verkligheten. Tillsammans skattade människorna som tillfrågades att den regelbundna fotbollspubliken till 97 procent bestod av män. Den verkliga siffran var 62, vilket betyder att övriga 38 procent var av kvinnor. Publikens genuskodning har skett också på andra plan. Stundom har förbund och arrangörer försökt att marknadsföra fotbollen som ett familjeevent, vilket delar av den manliga publiken har reagerat mot och menat vara en otillbörlig feminisering av sporten.

Till sist ska något också sägas om studiens utgångspunkt, nämligen att stockholmarna lärdes upp till att bli en god publik av arrangörer, medier och idrottsledare. Helt säkert både utsattes publiken för uppfostringsförsök och lät sig också uppfostras, men bara till en viss gräns. Publikkulturen skapades också underifrån och inte alltid har publiken låtit sig fostras. Dessutom måste man konstatera att Hellspongs bok handlar om mycket mer än detta fostransprojekt.

Stadion och Zinkensdamm – Stockholms idrottspublik under två sekler är en lättläst, trevlig och tankeväckande bok om sport och publikkultur som säkert både sport- och Stockholmsintresserade läsare kommer att ha stor glädje av. Den vetenskapliga vinsten av boken ligger framför allt i att Hellspong tar sig an ett tema som svenska idrottshistoriker än så länge ägnat ganska ringa intresse. Boken ger en god översikt över Stockholmspublikens historia. Dock är framställningen just översiktlig. Den ställer många intressanta frågor och bjuder på njutbar läsning, men den gör ofta halt inför de djupare analyserna.

Jens Ljunggren är professor i idrottshistoria vid Stockholms universitet.