Historia

När stockholmare lärde sig titta på idrott

Stadion och Zinkensdamm
Mats Hellspong

Stockholmia Förlag
270 sidor
ISBN 9789170312649

| Respons 5/2014 | Låst recension | 10 min läsning

Idrott har haft åskådare länge men det var vid 1900-talets början som en modern publikkultur uppstod. Mats Hellspongs bok är lättläst och trevlig och ger en god översikt över stockholmspublikens historia. Men framställningen gör ofta halt inför de djupare analyserna.

Idrott kan mycket väl bedrivas utan publik – man kan till och med förmoda att merparten av all idrott som bedrivs sker helt utan åskådare. Men det är också sant att utan publik hade dagens idrott varit en helt annan än den är. I boken Stadion och Zinkensdamm – Stockholms idrottspublik under två sekler undersöker Mats Hellspong idrottspubliken i Stockholm från slutet av 1800-talet fram till i dag. Studien handlar om hur arrangörer, idrottsledare och tidningspress lärde stockholmarna att se på idrottstävlingar och att bli en idrottspublik. Studier av idrottspublik har ofta varit inriktade på fankulturens mer extrema former och inte minst har det forskats en hel del om huliganism. Både medialt och i forskning lyfts gärna den spektakulära publiken fram på bekostnad av den ”vanliga” och kanske litet småtråkiga idrottspubliken. Positivt med Hellspongs undersökning är att han vill granska hela publikkulturen, i alla fall den som lever och frodas på läktarna. Däremot väljer han att inte inkludera den del av idrottspubliken som tittar på tv och vistas på sportbarer eller som håller till framför storbildsskärmar vid stora event. Det är begripligt att undersökningen måste avgränsas, men ändå synd att dessa relativt nya och för publikkulturen så viktiga fenomen inte belyses.