Föregående

nummer

Tisdag 26 september 2017

5/2013

Tema: Tyskland är nu Europas maktcentrum, men varken tyskar eller det övriga Europa tycks vara beredda att acceptera detta faktum.
Politik & samhälle
Lena Sundström
Spår
Natur & Kultur | 377 s | Isbn 9789127133983
Recensent: Li Bennich-Björkman
När svenska regeringen blev hantlangare åt CIA

I denna bok berättas historien om hur svenska regeringen och Säpo deltog i CIA:s kamp mot terrorismen, i vilken alla medel hade blivit tillåtna, inklusive tortyr. Efter läsningen har man en svagare tilltro till rättsstatliga principer men en starkare tilltro till kvalificerad undersökande journalistik.

Lena Sundströms nya bok Spår är en skildring av amerikansk panik efter det att känslan av osårbarhet i ett slag gick förlorad när World Trade Center förvandlades till aska på morgonen den 11 september 2001. USA:s väldiga resurser mobiliseras, allierade i såväl västliga demokratier som i diktaturregimerna i Mellanöstern och arabvärlden utnyttjas urskillningslöst men på olika sätt. Även på svensk mark, i ett Sverige som officiellt aldrig varit en del av Nato och som hållit fanan högre än många andra när det gäller mänskliga rättigheter, demokrati och rättsskydd, landar i december 2001 ett amerikanskt plan med amerikansk personal på Bromma för att några timmar senare lyfta mot Mubaraks Egypten. Ombord finns då Ahmed Agiza och Mohammed Alzery, försedda med huvor, blöjor, barfota och i hand- och fotfängsel. De båda tas av svensk säkerhetstjänst under dagen i olika delar av Sverige och förs med bil till Stockholm. Väl där tas de om hand av personer som ordlöst, iklädda rånarhuvor, sätter på dem overaller och förvandlar dem till namnlösa fångar. När planet, som är inhyrt av amerikanska staten, landar i Kairo överlämnas de omedelbart till de egyptiska myndigheterna. Dock har svenska regeringen fått en diplomatisk garanti att de ska behandlas väl, och inte utsättas för tortyr.

Jag minns själv när Dagens Eko började rapportera om detta några år senare. Långvarig, utdragen tortyr med el, i mörker under månader, är enligt uppgift det som följer. ”Ingen som hade upplevt det skulle efteråt kunna beskriva det så att andra som inte hade upplevt det förstod.” Det var svårt att tro, och särskilt svårt därför att en av de mest sympatiska politikerna, Anna Lindh, som då var utrikesminister, kunde haft kännedom om detta. När de tre journalisterna på Kalla fakta, som är bokens huvudpersoner, börjar gräva i detta är utrikesminister Anna Lindh redan död. Det blir en svårighet i sammanhanget, eftersom det handlande som här rullas upp tveklöst kastar skugga också över denna engagerade och på många sätt besjälade politiker. Drygt tio år senare, efter det att FN kritiserat det svenska agerandet för att bryta mot tortyrkonventionen, beviljas Ahmed Agiza permanent uppehållstillstånd i Sverige, 2012. Hans barn har under tiden växt upp, vilket han gått miste om liksom så mycket annat. Mohammed Alzery ansöker också han 2013 om permanent uppehållstillstånd i Sverige. Men vad kan gottgöras? Varje liv är ett universum.

Lena Sundström skrev i sin tidigare prisbelönta bok om Danmarks integrationspolitik, Världens lyckligaste folk, på ett sätt där hon som författare var ständigt närvarande. Genom hennes sinnen upplevde vi som läsare det danska och vad som där förändrades, orimligheten i de små steg som slutar i ett större mönster. Spår experimenterar med en helt annan form, den är nästan filmisk. Jag måste då och då påminna mig att Sundström som författare faktiskt är med. Vi befinner oss mitt i skeendet, i Trojkans – det är så de kallas – avskärmade, belamrade hörn på Kalla faktas redaktion, vi följer diskussionerna och känner anspänningen, men också frustrationen. Som när Stora Journalistpriset går till någon annan, inte dem, och insikten slår dem: ”Aldrig någonsin att de skulle ramla över något sådant fler gånger i sitt liv. Aldrig någonsin att de skulle orka springa ett sådant här maratonlopp igen.” Sundströms bok är rafflande och tät, den slungar oss in i skeenden som vore vi på plats där och då.

Hon berättar historien om hur svenska regeringen och svensk säkerhetspolis blir hantlangare åt CIA ur journalisternas perspektiv, de tre som inte släpper taget om denna på många sätt osannolika händelse och dess efterspel. Som läsare sugs vi skoningslöst in i en värld där allt blivit tillåtet i kriget mot terrorismen. Ut kommer vi – i varje fall jag – med både en svagare tilltro till rättsstatliga principer och en än starkare övertygelse om den roll skickliga journalister har att spela. Kanske gäller bristen på tilltro trots allt inte så mycket Sverige som USA. Den rättsstatliga fernissan visar sig tunn, tunnare än vad man kunnat ana, och spelet bakom kulisserna innebär till slut att inga principer är heliga, allt kan offras för ”homeland security”. Värst tyckte jag nog det var att läsa om hur Uzbekistans säkerhetstjänsts grymma tortyrmetoder mot sina medborgare – bland annat kokas människor levande – utnyttjas av de amerikanska allierade för att få fram, som det visar sig, ofta värdelös information.

CIA skyr inga medel, men tillämpar en brutal arbetsfördelning. De stater i Mellanöstern och Asien som i detta avseende är kvar i en grym medeltid med tortyr och omänskliga fängelser får bidra med detta, de västliga länder som är moderna, ordnade och har koll på sina invånare får ­bidra med att identifiera personer att plocka upp och ta dit för ”förhör”. Spåren sopas igen så gott det går, ”deniability” praktiseras i det längsta. Fängelserna finns emellertid också i Europa, i Nato-länder som Polen, Litauen och Rumänien.

Spår är en berättelse om det stora avslöjandet. ”Trojkan”, eller Ldb som de kallas på Kalla Faktas redaktion efter initialerna i deras efternamn Laurin, Dyfvermark och Bergman, börjar på allvar nysta i avvisningen från Bromma någon gång i januari 2004. Vad som får dem på spåret är det faktum att Gun-Britt Andersson, som vid tidpunkten för utlämnandet var stats­sekreterare på UD, hade utverkat garantier från Egypten att Agiza och Alzery inte ska utsättas för tortyr. ”Varför åker en svensk statssekreterare ner till Egypten? Åker i förväg, före avvisningen, med en fucking röd matta.” Fredrik Laurin är förbryllad. I början av 2004, tillsammans med Alzerys advokat Kjell Jönsson och jurist Anna Wigenmark från Fonden för mänskliga rättigheter, är han därför på väg till Kairo. Och återvänder med bekräftade uppgifter om tortyr.

Alldeles bortsett från att Spår är spännande och oerhört välskriven, har den sitt intresse också för den som vill få en inblick i journalistiskt arbete när det är som bäst. Inte minst visar den vilken fantasi som krävs för att komma vidare och söka information på de mest oväntade och oanade ställen. Som när de nördar som runt omkring i världen sitter och spanar på flygplan och noterar deras rörelser, registreringsnummer, ja allt som har med flygplan att göra, så kallade plane-spotters, blir en nyckelkälla för att identifiera N379Ps, det plan som landar på Bromma den där kvällen 18 december 2001 och dess rutter över världen. Med hjälp av Ingemar Bergman, Ingmar Bergmans son, ett garnnystan och en jordglob kartläggs andra inhyrda plans mystiska rutter över världen, vilka kan kopplas samman med försvunna människor och kidnappningar. Det är okonventionalla metoder som behövs för att blottlägga vad som är minst sagt okonventionella aktioner från amerikansk sida.

Alla presidentens män, Alan J. Pakulas film om Watergate och om Nixon-åren i 1970-talets början som förändrade det politiska klimatet i USA, hade premiär 1976. Den gjorde ett djupt intryck på mig, då skoltrött tonåring, och när jag lämnade biografen den där höstkvällen var det med en stark åstundan att bli just journalist. Bob Woodward och Carl Bernstein som understöddes av chefredaktören på Washington Post, Ben Bradley, använde skrivmaskinen som vapen mot en korrupt elit. Svarta bokstäver på vitt papper, oförtröttligt framsmattrade i filmens slutscen alltmedan det står klart att presidenten själv avgår, blev en visuell bekräftelse på journalistikens makt.

Något liknande känner jag vid läsningen av Spår. För även här, precis som i Watergate, leder spåren så småningom allt högre: från ”underhuggarna”, svenska säkerhetspolisen, som emellertid inte tänker låta sig offras ens på en mördad (och vördad) ministers altare, till regeringen och UD. På sidan 303 står det slutligen klart efter det att Säpo faxat över en pm till Kalla faktas redaktion: ”Efter visst samråd med UD-personal gav utrikesminister Anna Lindh därefter sitt godkännande till att Säpo/RPS utnyttjade USA:s erbjudande om hjälp med transporten av Agiza och El Zary”. Där sitter det – the big scoop! UD kände till det hela, den amerikanska inblandningen, men valde att titta åt ett annat håll när det gällde tortyren och att – vilket antyds – mörka det hela i den ambassadrapport som Sven Linder skickar iväg till Stockholm efter det att han träffat Agiza och Alzery i egyptiskt fängelse. Folk skyllde på varandra – men tack vare dessa journalisters vägran att ge upp skipades ändå något slags rättvisa.

Spår är en berättelse om mänsklig kreativitet. Trojkan är utan tvekan ett gäng individualister och icke-konforma personer, deras chef Kajsa Ståhl en visionär som törs ta risker. Ingen av dem drivs primärt av altruism, av att till varje pris göra gott eller högre värden, eller i varje fall inte enbart. De vill rota i spännande historier, men också koncentrera sig på sådant som innebär samhällskritik. Grävande journalistik är i dag viktigare än någonsin. När samhällsvetenskaperna riskerar att alltmer utvecklas i riktning mot introvert teoribygge eller svårtillgänglig metodologisk sofistikation, är det goda journalister vi måste lita till för att förstå och kritiskt granska den politiska och ekonomiska makten.

Åren efter 11 september var en extraordinär tid. CIA fick mer eller mindre fria händer att kidnappa människor runt om i världen och föra dem, utan rättegång eller ens bevis, till tortyr och undergång i ökända fängelser i Egypten, Jordanien, Afghanistan, Uzbekistan. Inga rättsregler verkar ha gällt, paniken var för stor och kraven på att ”leverera” handlingskraft och skydda ”the homeland” för stark. Parallellt med läsningen av Spår ser jag andra säsongen av Homeland. där samma verklighet berättas från amerikanskt perspektiv och med CIA-agenten Carrie i huvudrollen. Självfallet var och är situationen pressande. Hoten är reella mot Amerika, hatet likaså och vem som är vän eller fiende är oerhört svårt att avgöra.

Men det är under press som ett system visar om mänskliga rättigheter är värden i sig, eller om målen helgar medlen. Allra mest motbjudande när det gäller valet av medel är hur USA använder sig av notoriska diktaturer för att utföra skitjobben. Det är samma USA som en gång befriade koncentrationslägren i det Europa som levt i skräck inför den tyska brutaliteten och som därigenom faktiskt betraktades som garanten för ett anständigt liv. Och Sverige, som trots allt är en rättsstat starkt förankrad i respekten för den enskilda människans rätt, bidrar till detta. Som en FBI-representant uttrycker det i Lena Sundströms bok: ”Vi var chockade över att Sverige, eller något annat civiliserat land, kunde gå med på något sådant här.”

Li Bennich-Björkman är Skytteansk professor i statskunskap och vältalighet vid Uppsala universitet.

– Publ. i Respons 5/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet