Föregående

nummer

Tisdag 27 juni 2017

4/2013

Tema: När Norstedts Sveriges historia hunnit fram till nutiden är det dags att fråga om den svenska modellen verkligen var så unik.
Historia
Jenny Andersson & Kjell Ostberg
Sveriges historia 8
Norstedts | 549 s | Isbn 9789113023915
Recensent: Tommy Möller
När tron på folkhemmet och neutraliteten föll samman

I den sista volymen av Sveriges historia skildras nyansrikt hur Sverige har förändrats det senaste halvseklet. Det är ett imponerande arbete, inte minst med tanke på hur svårt det är att skriva närtidshistoria och på den enorma mängd forskning som måste integreras.

Med denna bok som sträcker sig mellan 1965 och 2012 avslutas Norstedts stora projekt Sveriges historia. Med välfärdsstaten som symbol framstod Sverige vid mitten av 60-talet som ett föregångsland, mer modernt och jämlikt än andra länder. Genom att Sverige var ett etniskt och religiöst homogent land med små (och därtill minskande) sociala klyftor och med en stark sammanhållning som manifesterades både inom politiken och inom samhällslivet i stort odlades bilden av en idyll. För åtskilliga var Sverige vid denna tid ett land där rentav slutpunkten i den mänskliga civilisationsprocessen kunde skönjas.

I dag, ett halvsekel senare, är Sverige ett annat land och boken beskriver på ett förtjänstfullt sätt vad som skett. Utmaningen är minst sagt stor. Faktastoffet från forskningen är enormt, händelserna många och inte sällan föremål för olika tolkningar och utvecklingstendenserna är ibland motstridiga och osäkra. Urvalsproblemet är med andra ord betydande. Med denna svårighetsgrad i åtanke är det bara att lyfta på hatten.

Att skriva närtidshistoria innebär dessutom en särskild utmaning. Det är svårt att förstå de vidare implikationerna av händelser som sker i vår omedelbara närtid. Ibland kan vi ana att det som pågår eller just har ägt rum kommer att få stora konsekvenser. Kännetecknande för formativa moment är ju att vi först i efterhand vet på vilket sätt de varit betydelsefulla. Insikten om detta gör att man som samtidshistoriker tenderar att bli överdrivet försiktig eftersom man inte vet vad som väntar bakom hörnet: det som skrivs i en bok av detta slag kan snabbt framstå som ovidkommande. I slutet av boken beskrivs exempelvis dagens partipolitiska landskap på ett i stort sett invändningsfritt sätt: alliansregeringens småpartier sägs ha stora problem och lever farligt medan Moderaterna seglar på en framgångsvåg. Förvisso sant, men efter nästa års val kanske bilden är en helt annan.

Förtjänstfullt diskuteras dock vad de omfattande förändringarna inom välfärdspolitiken innebär och hur utrikespolitiken förändrats efter Berlinmurens fall. Huruvida vi vill kalla den så kallade valfrihetsrevolutionen för ett systemskifte eller inte är mindre intressant (härom finns skilda meningar bland forskarna) men att ett paradigmskifte ägt rum är obestridligt; likaså är det otvetydigt så att den gamla svenska självbilden av vår roll i världen nu är en annan. De två bärande berättelserna om Sverige – den om folkhemmet med dess integrativa demokrati och den om det självvalda utanförskapet som neutralitetsdoktrinen implicerade – har således imploderat.

Det är alltså ett imponerande arbete. Jag har inte funnit några sakfel och författarna beskriver denna händelserika period på ett nyansrikt sätt. Några smärre påpekanden kan dock göras.

Genomgående talas om ”procent”, även när det handlar om procentenheter. Kvinnorepresentationen sägs exempelvis ha minskat med fem procent i 1991 års riksdagsval. Minskningen var dock fem procentenheter – men faktiskt hela 15 procent! Och folkpartiet, som i 1973 års val sägs ha förlorat sju procent av sina väljare från 1970, förlorade noga taget 44 procent av sitt väljarunderlag (partiet rasade från 16,2 till 9,4 procent).

Det hävdas att den jämkade uddatalsmetoden som genomfördes 1954 (då ännu utan nationella utjämningsmandat) gynnade Socialdemokraterna. Det är sant att en överrepresentation kunde förekomma innan systemet med utjämningsmandat infördes i och med den partiella författningsreformen 1970, men det centrala i sammanhanget är ju trots allt att den jämkade uddatalsmetoden, som ersatte den av den ursprungliga d’Hondtska proportionalitetsmetoden, minskade socialdemokratins överrepresentation. Det pris Socialdemokraterna tvingades betala för att kunna ingå koalition med Bondeförbundet 1951 var just denna reformering av valsystemet, syftande till ökad proportionalitet. Samtidigt slapp man därmed hotet från borgerliga valkarteller.

Det görs gällande att det var tre likaberättigade partier som 1976 tog över regeringsmakten. Det är ett påstående som kan problematiseras. I ljuset av att Moderaterna tidigare tvingats spela en väsentligt mer undanskymd roll inom borgerligheten, som en konsekvens av det institutionaliserade samarbetet mellan de båda mittenpartierna, är det korrekt att säga att de tre partierna nu var mer likställda än tidigare. Men Centerpartiet och Folkpartiet såg till att Moderaterna inte fick någon av de tre tunga statsrådsposterna (Gösta Bohman blev ekonomiminister men fick inte ansvaret för budgeten) och tre år senare, när Moderaterna blivit det största borgerliga partiet, ansågs det uteslutet att Bohman skulle bli statsminister. En kuriös detalj är att Bohman inte kunde motstå frestelsen att retas med sina borgerliga partiledarkolleger när statsministerfrågan kom upp under regeringsförhandlingarna.

Utgångsläget var komplicerat. Det fanns en sittande statsminister, Ola Ullsten, vars parti var minst i den tilltänkta koalitionen och dessutom hade tvingats inregistrera ett förlustval. Det fanns också en tidigare statsminister, Thorbjörn Fälldin, som lett den förra trepartiregeringen och vars parti var större än Ullstens, men var det parti som i valet 1979 lidit det största nederlaget av alla partier. Sedan fanns det en segerherre, Bohman, som alltså förvägrades posten som regeringschef av de båda kollegerna, och som svar på detta gav dessa följande besked: ”Om nu mittenpartierna har kommit överens om att jag inte skall bli statsminister, får ni också sinsemellan komma överens om vem som skall bli det.” Efter detta besked blängde Fälldin och Ullsten på varandra, och de var oförmögna att på egen hand avgöra frågan. Först efter att Moderaterna, dagen innan förslaget till statsminister skulle presenteras i kammaren, förordat Fälldin kunde frågan lösas (Lars Tobisson: Främling i folkhemmet. Ett högerspöke ser tillbaka, Atlantis 2009).

Folkomröstningen om kärnkraft 1980 beskrivs på ett sätt som manar till invändningar. Dels var det inte en majoritet som ”röstade för en avveckling”, dels är det knappast så att riksdagen gått emot folkomröstningens resultat. Inget av de tre alternativen fick ju majoritet, och två av dem var utformade på ett sätt som möjliggjorde ett vidsträckt handlingsutrymme när det gällde den framtida avvecklingen, och det var dessa två (kärnkraftsvänliga) alternativ som tillsammans fick en klar majoritet.

Alternativen hade en exakt likalydande framsidestext: ”Kärnkraften avvecklas i den takt som är möjlig med hänsyn till behovet av elektrisk kraft för upprätthållande av sysselsättning och välfärd. För att bl.a. minska oljeberoendet och i avvaktan på att förnybara energikällor blir tillgängliga används högst de 12 kärnkraftsreaktorer som i dag är i drift, färdiga eller under arbete. Ingen ytterligare kärnkraftsutbyggnad skall förekomma. Säkerhetssynpunkter blir avgörande för den ordning i vilken reaktorerna tas ur drift.”

Vad som utlovas är i praktiken att kärnkraften ska avvecklas någon gång i en avlägsen framtid, när den dåvarande majoriteten anser att de minst sagt ganska godtyckliga villkoren som nämns är uppfyllda. Syftet med dessa formuleringar, liksom med folkomröstningen i dess helhet, var från de tre partier som stod bakom dem (Moderaterna stod bakom linje 1 och Socialdemokraterna och Folkpartiet linje 2) att få bort frågan om avveckling från dagordningen samtidigt som handlingsfrihet skapades. Man behöver inte vara en fullfjädrad cyniker för att komma fram till bedömningen att de löften som gavs inför väljarna var av sådan karaktär att de i princip var omöjliga att svika. Det enda utfall som hade implicerat ett tydligt utslag i denna märkliga folkomröstning hade varit ett där linje tre fått majoritet. I ett sådant läge hade riksdagens majoritet satts under en helt annan press.

En slående iakttagelse som knappast är okänd är den extrema mansdominansen inom politik såväl som inom andra makt­sfärer. I mitten av 60-talet finns endast en kvinna i regeringen: Ulla Lindström. Hon var konsultativt statsråd med ansvar för familje- och biståndsfrågor och var starkt engagerad i jämställdhetsfrågor; hennes rötter i kvinnorörelsen var djupa. Kanske var det just därför som Lindström sågs med misstro av Tage Erlander och kretsen kring honom, skriver författarna. Den svenska modellen må ha varit modern och beundrad, men den var en manlig modell: av de 200 högsta statstjänstemännen som fanns i Statskalendern 1965 var endast en kvinna (chefen för Hemmets forskningsinstitut). Först ett decennium senare fick Sverige sin första kvinnliga statssekreterare.

När jag för snart tio år sedan gav ut en bok om svensk politik mellan 1809 och 1975 fick jag hård kritik från historikern Ann-Sofie Ohlander för att jag förtigit kvinnornas roll. Ohlander hade räknat kvinnorna i namnregistret och kommit fram till att de var få. Men fanns det egentligen något bättre belägg för den rådande könsmaktsordningen än denna totala frånvaro av kvinnor i politiken? Det intressanta är att mönstret fanns kvar långt senare, och min bok sträckte sig ändå fram till 1975. Inte förrän 1978 fick Sverige sin första kvinnliga generaldirektör. När Karin Söder utsågs till utrikesminister 1976 var det första gången en kvinna blev departementschef (Söder blev tio år senare också den första kvinnliga partiledaren). I det socialdemokratiska verkställande utskottet dröjde det till 1975 innan den första kvinnan invaldes och så sent som 1983 fick LO:s landssekretariat för första gången en kvinnlig ledamot.

En viktig utveckling som beskrivs i boken gäller den professionalisering som ägt rum av politiken. Så sent som 1949 införde riksdagen en höstsession. Fram till dess hade riksdagen varit samlad endast under våren; att vara riksdagsledamot innebar med andra ord att man var i tjänst endast några månader om året. Å andra sidan innebar ju uppdraget redan då ett mer övergripande åtagande än att enbart delta i lagstiftningsarbetet: kontakter med väljare och intresseföreträdare i den egna valkretsen. På den tiden var det dock vanligt att riksdagsuppdraget sköttes vid sidan av ett annat arbete. Ännu 1965 var arvodet för en riksdagsledamot så lågt som 2 166 kronor i månaden.

Detta år infördes också det statliga partistödet. Från början var det ett ganska blygsamt anslag på 60 000 kronor per mandat och därutöver ett mindre bidrag till partiernas riksdagskanslier på sammanlagt 1,5 miljoner. Drygt fyra decennier senare, 2010, erhöll partierna nästan 1,5 miljard om man också inräknar det kommunala partistödet.

Parallellt med denna utveckling har partierna förlorat medlemmar och därigenom tappat sin folkrörelsekaraktär. På mindre än två decennier förlorade partierna mer än hälften av sina medlemmar, och denna utveckling kunde iakttas även i många av de gamla sociala rörelserna. Som sociologisk forskning visat har dock denna nedgång en naturlig förklaring: i det alltmer individualiserade samhället tar sig engagemanget andra uttryck. Skillnaden mellan det privata och det politiska har också suddats ut, det sätt på vilket man som medborgare lever sitt liv i vardagen är också ofta ett uttryck för politiska ställningstaganden. Vad vi bevittnat under se senaste decennierna – en process som för övrigt pågår med oförminskad intensitet – är alltså en individualisering av demokratin, med konsekvenser som vi ännu inte fullt ut förmått att värdera.

Samma sak gäller också partiernas professionalisering. ”Partiernas kris” har varit föremål för stor uppmärksamhet både i samhällsdebatten och bland partiforskare, men partierna lever ju de facto i högönskelig välmåga. De har mer resurser än någonsin (genom partibidragen) och vår demokrati är alltjämt i huvudsak en styrelse av och genom partier; det är partierna som är navet i det politiska systemet och i den meningen är de fortfarande demokratins hörnpelare. Men de fungerar annorlunda än förr. Nu regerar spinndoktorerna; externa PR-konsulter anlitas och budskapen utformas med hjälp av sofistikerade analyser, baserade på fokusgrupper och opinionsmätningar. Fokus ligger på kampanjverksamhet snarare än på ideologiproduktion och programutveckling. Hur detta påverkat demokratin råder delade meningar om, och här behövs definitivt mer forskning.

Tommy Möller är professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet.

– Publ. i Respons 4/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet