Historia

När vänstern övergav tron på utvecklingen och förnuftet

Efter revolutionen – Vänstern i svensk kulturdebatt sedan 1968
Lennart Berntson & Svante Nordin

Natur & Kultur
280 sidor
ISBN 9789127152267

| Respons 4/2017 | 8 min läsning

Minitema: Vänstern & förnuftet

 

Lennart Berntsons & Svante Nordins bok pendlar mellan att vara en forskningsinsats och en debattbok. Mycket av det som tas upp är känt sedan tidigare och tyvärr saknas en fast analysram som hade kunnat bidra med nya perspektiv. Det hindrar inte att intressanta iakttagelser görs, framför allt kring vänsterns relation till upplysningsarvet efter 1968. Efterhand fasades förnuftet ut och den inhemska arbetarklassen nedprioriterades.

Nyligen publicerade tidskriften Arena en lång intervju med sociologiprofessorn Göran Therborn. Han var under det sena 60-talet den nya vänsterns stora fixstjärna, bland tillbedjarna behandlad med vördnad som den store teoretikern, en lågmäld och analytisk man. Detta lågmälda intryck går igen även i intervjun, men på ett ställe bränner det till. Det är vid frågan om han läst Håkan Arvidssons uppgörelseskrift med 68-vänstern, Vi som visste allt från 2008. ”Jag läser inte renegatlitteratur”, förkunnar Therborn, och man tycker sig ana en svag blodtryckshöjning i en annars stillsam puls. Situationen är betecknande: vänstern uppskattar inte sina politiska motståndare, men avskyr sina överlöpare.

Göran Therborn i Lund 1970. Foto: Jan Holmlund / Expressen / TT

Det finns skäl att anta att Therborn inte heller kommer att läsa Lennart Berntsons och Svante Nordins Efter revolutionen – Vänstern i svensk kulturdebatt sedan 1968. Författarna tillhörde på sin tid redaktionen för den vänsterradikala tidskriften Zenit och var således bland dem som satt med tindrande ögon vid Therborns fötter när det begav sig. Men tiderna förändras. Inte minst Nordin är numera intellektuell stöttepelare i en allmänborgerlig och konservativ idémiljö (en övergång som studeras ingående i David Brolins Omprövningar). Det faktum att båda författarna har en bakgrund i samma vänster som de nu föresatt sig att studera påverkar naturligtvis produkten, som genremässigt rör sig mellan forskningsinsats och debattbok. Tonen är kontrollerat raljant, oftast med betoning på det förra, men någon gång liknar det väl mycket de debatter man studerar. Boken utgör en volym i ett större projekt om 1968 och dess efterverkningar inom institutioner och kulturliv i Sverige, finansierat av Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse för allmännyttiga ändamål. Vissa delstudier har redan publicerats, medan andra ligger för tryck.

Tonen är kontrollerat raljant, oftast med betoning på det förra, men någon gång liknar det väl mycket de debatter man studerar.

Boken sönderfaller i två huvudsakliga delar. Den första är skriven av Svante Nordin och följer i ett strikt kronologiskt lopp hur vänstervågen, eller tidvattnet för att använda en av Nordins metaforer, steg och sjönk under sju feta respektive magra år. Denna del avslutas 1984 och den vänster som studeras är en vänster i mycket bred mening. Den andra delen är författad av Lennart Berntson och lämnar av någon anledning ett tidsglapp på tre år till 1987 för att därefter undersöka hur idéströmningarna från det mytomspunna året transformerats för att återuppträda i delvis förändrade och delvis intakta former under tiden fram till millennieskiftet. Ibland görs detta närmast i form av partihistorik, med fokus på Vänsterpartiets darrhänta inställning till sitt ”k”. Denna del har inte samma strikta kronologiska ram, vilket parat med draget av partihistorik gör att den sammantagna framställningen haltar något. Till de båda huvudsakliga delarna har som ett slags appendix fogats en del om 1968 och filosofin i Sverige.

Stora delar av det som refereras i termer av debatter är känt sedan tidigare och har behandlats i både en akademisk kontext och i debattlitteratur. En mera fast analysram hade därför varit önskvärd eftersom det kunnat bidra med nya perspektiv. Tyvärr erbjuder författarna inte en sådan. I stället lämnas man som läsare ofta med en bred och brokig mosaik, där man själv får välja på vilken skärva man vill titta och avgöra dess storlek och relation till helheten. Det är lätt att få intrycket av två emeriterade akademiska lärare som äntligen fått tid att gå igenom sina klippsamlingar och i sin entusiasm över det funna fått problem med urskillningen.

Dessa dubier kring framställningsform och författarnas relation till sitt undersökningsobjekt hindrar inte att intressanta iakttagelser görs. Inte minst kretsar dessa kring vänsterns relation till upplysningsarvet, till förnuftet. I en marxistisk självförståelse ingick som en viktig del att den revolution man skulle iscensätta byggde vidare på den borgerliga franska. Enligt de historiska lagar som den vetenskapliga socialismen klarlagt skulle detta samhälle sedan kullkastas av en motsvarande revolt av de arbetande massorna. Även om det fanns ett antagonistiskt förhållande mellan dessa revolutioner var ledstjärnorna desamma: man trodde på förnuftet och man trodde på utvecklingen.

När denna förnuftsdyrkande socialism till slut tycktes ha fått sin främsta inkarnation i en byråkratiserad, uppenbart ojämlik terrorstat, som knappt förmådde att ställa maten på bordet åt sina medborgare – Sovjetunionen – hamnade vänstern självklart i bryderi. Socialismen var kanske inte så förnuftig trots allt? Tillfälligtvis kunde Maos Kina erbjuda en utväg, och den sino-sovjetiska konflikten ökade möjligheterna att peka på ett alternativ till den urspårade sovjetkommunismen.

På sikt var det emellertid viktigare att vänsterns antikapitalism transformerades till antikonsumism. Problemet med kapitalismen ansågs inte längre vara att den skapade nöd utan att den skapade överflöd, skriver Nordin med referens till Herbert Marcuse. Förändringen innebar att parollerna om exploatering kunde hållas intakta, även om det nu var resurser snarare än proletärer som exploaterades, men också att den historiska erfarenhet som realkommunismen i Öst erbjöd inte fullt ut kunde användas av borgerliga motdebattörer som ett politiskt vapen. Från vänsterhåll kunde man fortsätta att peka på att produktionsförhållandena behövde förändras, men av andra skäl.

Ideologiskt kan det beskrivas som en taktisk reträtt. Priset man betalade för att hålla sig kvar på spelplanen blev dock att den fundamentalt positiva synen på utveckling försvann. Därmed försvann också tron på att människan med hjälp av sitt förnuft kan utveckla samhället till något bättre. Oförnuftet smög sig på detta sätt in i vänstern när utvecklingsoptimismen slängdes på sophögen. Ungefär så tycks resonemanget gå hos Berntson och Nordin. Just kontaktytorna mellan antikapitalism och antikonsumism kommer gissningsvis att spela en central roll i Charlotta Seiler Bryllas delstudie inom projektet, som behandlar 68-rörelsen och Miljöpartiet.

Denna successiva övergång innebar att de som spelat rollen som befriare i Väst–Öst-konflikten raskt omkonstruerades till nordliga förövare.

Ett annat centralt tema är konfliktdimensionerna Väst–Öst kontra Nord–Syd. I den tidiga efterkrigstiden dominerade alltjämt Väst–Öst-dimensionen. Även om Sovjetstaten möttes med viss erkänsla efter insatserna i kriget mot nazismen, var det från den västliga stormakten USA som ljuset ansågs komma. Här fanns demokratiska friheter och världens högsta levnadsstandard. Successivt förändrades emellertid bilden av USA, som under 60-talets senare hälft alltmer framstod som en rovgirig imperialiststat. Sympatierna hamnade i stället hos det vietnamesiska folket, liksom hos andra folk som tycktes föra en liknande kamp mot nya och gamla kolonialherrar. Denna succesiva övergång innebar att de som spelat rollen som befriare i Väst–Öst-konflikten raskt omkonstruerades till nordliga förövare. Det var självklart en scenförändring i världspolitiken som uppskattades av vänstern. På samma sätt som i fallet med den antikonsumistiska vändningen ovan innebar förändringen att tyngden från den sovjetkommunistiska barlasten lättade.

Den sammantagna effekten var dels att förnuftet fasades ut, dels att den inhemska arbetarklassen nedprioriterades till förmån för prövade folk på andra sidan jordklotet. Sammantaget innebär det att arvet från 1968 görs medansvarigt för nutidens faktaresistens och populism.

Hade då vänstern kunnat göra på något annat sätt? Hade man kunnat hantera det sovjetiska problemet annorlunda? Vad bör Vänsterpartiet göra med sitt arv? Det är såklart inte lätt att svara på dessa frågor. Vad det rent praktiskt skulle innebära för Vänsterpartiet att ”göra upp med sin historia”, såsom ofta efterfrågas, är också höljt i dunkel. Möjligen kan man låta blicken glida över sundet till Danmark. Där framträdde under det sena 50-talet Aksel Larsen som kommunistisk utbrytarkung, när han efter sin kritik av Sovjets agerande i Ungern uteslöts ur den kommunistiska rörelsen och raskt bildade Socialistisk Folkeparti. Därmed gav han de reformvänliga och sovjetkritiska kommunisterna ett nytt, okontaminerat parti att rösta på. Samtidigt satt den svenske kommunistledaren Hilding Hagberg och försvarade den Sovjetiska inmarschen.

När Hagberg efterträddes av C.-H. Hermansson 1964 var ambitionen att undvika ett danskt scenario och i stället inkorporera reformidéerna i det existerande partiet. Hur det gick med reformivern finns det delade meningar om, och knappast kunde man då föreställa sig Sovjetunionens upplösning. Men de val man gjorde då får man leva med. Jonas Sjöstedt kommer alltid att vara Hilding Hagbergs efterträdare. Den ryggsäcken får partiet bära.

 

RelateratI samma minitema: Vänstern och förnuftet

Den analytiska filosofin i revolutionens tjänst

Minitema: Vänstern & förnuftet   Torbjörn Tännsjös självbiografi är skriven med gott självförtroende och är inget bidrag till en renegatlitteratur. Han och hans radikala generationskamrater hade i grunden rätt, slår...


Johan Stenfeldt

Johan Stenfeldt är fil.dr i historia vid Lunds Universitet. Han disputerade 2013 på avhandlingen Dystopiernas seger om de totalitära erfarenheternas betydelse i svensk idédebatt under efterkrigstiden. I Respons skriver han oftast om ämnen som rör politisk idéhistoria och ideologisk debatt, fascism, nazism och kommunism. Han arbetar för närvarande på en komparativ idébiografi om de svenska mellankrigstidspolitikerna Sven Olov Lindholm och Nils Flyg. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Utbildning
    Problem i dagens skola har äldre rötter än postmodernismen
    Kunskapssynen och pedagogiken – Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas Inger Enkvist, Magnus Henrekson, Martin Ingvar & Ingrid Wållgren (red.)
  2. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  3. Utbildning
    Tesdrivande om det svenska kunskapsfallet
    De svenska skolreformerna 1962–1985 och personerna bakom dem Inger Enkvist