Föregående

nummer

Onsdag 18 oktober 2017

4/2012

Tema: Nationalekonomerna förutsåg inte kraschen, men deppar inte. Det är fortsatt högkonjunktur för självkänslan.
Konstarterna & medier
Ingmar Stenroth
Gudar eller människor?
Den nordiska renässansen i svensk konst
Atlantis | 248 s | Isbn 9789173535458
Recensent: Lars Lönnroth
Nationell konst tilltalar publiken

1800-talets nationella konst står inte högt i kurs bland smakdomarna, men hos den breda publiken väcker den stort intresse även i dag. Ingmar Stenroth har skrivit ett förträffligt översiktsverk om den nationalromantiska rörelsen inom konsten.

Den som vill hävda att artonhundratalets nationella konst i dag är ”förlegad” gör sig snarast skyldig till en underdrift. ”Föraktad” eller ”fördömd” är nog mer träffande adjektiv. Nationalistisk konst är för den modernistiskt skolade kultureliten vad sverigedemokrater är för den politiska eliten. Som speciellt vederstygglig, på gränsen till fascistisk, framstår den romantiska erans fordom hyllade monumentalkonst till ära för fornnordiska asagudar, hjältekonungar, naturmytiskt besjälade skogslandskap eller äktsvenska bönder i färgsprakande folkdräkt på väg till kyrkan.

Ändå betingar sådan konst skyhöga priser på konstauktioner ännu i dag, och verk som ”Karl XII:s likfärd” eller ”Tors strid med jättarna” drar fortfarande stor publik till museerna. Och eftersom det är svårt att föreställa sig att den publiken enbart rekryteras från den relativt obetydliga andel av befolkningen som består av fascister eller sverigedemokrater, måste det rimligen finnas någonting i den nationalistiska 1800-talskonsten som ännu fascinerar många människor, fast få vågar erkänna det öppet när kultureliten lyssnar.

Tydligt är också att denna konst engagerat en större andel av den svenska befolkningen än någon annan konst förr eller senare. Att skildra dess uppkomst och utveckling är därför en väsentlig konsthistorisk uppgift, oavsett vad man anser om dess estetiska värde. Viktiga insatser på området har också gjorts av flera forskare, på senare tid främst Bo Grandien, som i sin mäktiga kulturhistoriska studie Rönndruvans glöd. Nygöticistiskt i tanke, konst och miljö under 1800-talet (1992) har kartlagt den begeistring för fornnordiska motiv som uppstod inom bildkonst, arkitektur och heminredning under 1800-talets andra hälft. Ingmar Stenroths nya bok tar ett ännu större grepp om ämnet men innehåller inte så mycket nya rön utan bör snarast läsas som en populärhistorisk sammanfattning av hela den nationalromantiska rörelsen inom konsten från 1809 års finska krig till början av 1900-talet, dock med särskild tonvikt på den av kungamakten och akademierna understödda monumentalkonsten.

Stenroth är själv inte konsthistoriker utan litteraturforskare med flera studier av Götiska förbundets diktning i bagaget. Som sådan har han varit särskilt intresserad av den politiska historiens inflytande på litteraturhistorien. Det politiska perspektivet är i hög grad närvarande också i den nya boken. Den nationalromantiska 1800-talskonsten skildras framför allt som en reaktion på nederlaget mot Ryssland, en av överheten uppmuntrad kraftinsats för att återupprätta den svenska äran efter förlusten av Finland. Särskilt framhålls Karl XIV Johans och de senare Bernadotte-kungarnas personliga stöd till nationellt sinnade bildhuggare och historiemålare som Bengt Fogelberg, Johan Gustaf Sandberg och Johan Peter Molin. Begreppet ”den nordiska renässansen” har Stenroth lånat från Anton Blanck, som i en inflytelserik avhandling från 1911 använde det för att beteckna den vurm för fornnordisk diktning och mytologi som blomstrade upp över hela Europa redan på 1700-talet. Men Stenroth vidgar begreppet ”nordisk renässans” till att omfatta nationalromantiken i allmänhet, samtidigt som han begränsar synfältet till Sverige (plus i någon mån Danmark och Norge).

Bokens titel, Gudar eller människor?, syftar på en berömd kontrovers som uppstod 1817 med anledning av en tävling som Götiska förbundet utlyst, där konstnärer uppmuntrades att framställa gestalter och scener ur den fornnordiska mytologin. Erik Gustaf Geijer, som själv hörde till förbundets mest namnkunniga ledamöter, hävdade då att asagudarna inte lämpade sig för bildlig framställning, bland annat därför att de riskerade att bli alltför lika den antika konstens grekisk-romerska gudagestalter. En nationell konst borde enligt Geijer i stället ta fasta på människor, gärna fornisländska sagahjältar eller gestalter ur den svenska historien. Dessa synpunkter gav upphov till en schism inom förbundet mellan Geijer och den hetlevrade dundergöten Pehr Henrik Ling, gymnastikens fader och författare till det stora diktverket Asarne. Bland bildkonstnärerna fick såväl Geijer som Ling sina efterföljare. Många följde Geijers linje, men några, häribland Fogelberg och Winge, följde Lings exempel och gestaltade asagudar i sten eller måleri.

Till de ironiska paradoxerna i dåtidens konstliv hör, som Stenroth framhåller, att flera av de mest betydande national-romantiska 1800-talskonstnärerna valt att bosätta sig i Rom för att låta sig inspireras av antikens och den italienska renässansens mästerverk, samtidigt som de arbetade med monumentala verk till ära för den svenska nationen. Fogelbergs jättelika statyer av Odin, Tor och Frej - beställda av Karl XIV Johan - måste med stort besvär forslas hem på fartyg från Rom till Stockholm. När patriotiska mästerverk av detta format väl kom på plats invigdes de som regel med en pompa som i dag förefaller helt vidunderlig.

Invigningen av den i Rom fostrade bildhuggaren J.P. Molins Karl XII-staty i Kungsträdgården 1868 beledsagades sålunda av festligheter som varade hela dagen och engagerade inte bara kungahuset, diplomatiska kåren, flertalet högre ämbetsmän och militärer samt Uppsalas inresta studentkår, utan dessutom en större skara åskådare än Aftonbladets rapportör sade sig ha upplevt i Stockholm någonsin. Mitt i det allmänna tumultet ramlade en av högtidstalarna, författaren och folktribunen August Blanche, ihop och dog. (I dag är det som bekant endast en liten skara högerextremister som brukar infinna sig vid Karl XII:s staty för att fira hjältekonungen, och de brukar då beskyddas av polisen mot en större skara ilskna vänsterdemonstranter).

Stenroth levererar korta biografier över göticismens och den ”nordiska renässansens” mest uppburna, hyllade och på sin tid ordensprydda konstnärer, numera i allmänhet helt bortglömda. Han vinnlägger sig dock ännu mer om att presentera stora nationalistiska tempelprojekt som Rosendals slott på Djurgården eller Oscarshall i den svensk-norska unionens Kristiania. Den logiska slutpunkten i hans framställning utgörs av Carl Larssons försök under 1900-talets första decennier att skapa ett nationellt Pantheon på Nationalmuseum, där kolossalmålningen ”Midvinterblot” var tänkt att utgöra själva höjdpunkten. Men det projektet stötte som bekant på massivt motstånd, eftersom göticismen och den nationalromantiska monumentalkonsten vid det laget redan hade sett sina bästa dagar. Först under de sista åren har ”Midvinterblot” äntligen fått den plats som Carl Larsson hade tänkt sig, men dess ärofulla placering på Nationalmuseum kunde, typiskt nog, inte längre motiveras med nationalistiska utan enbart med estetiska argument.

Vad man möjligen kan invända mot Stenroth är dels att han sällan ger sig in på någon estetisk bedömning av de konstverk han skildrar, dels att han inte relaterar dem till den samtida europeiska bildkonsten. Nationalromantiken var ju ingalunda unik för Sverige eller Norden utan dominerade konstlivet överallt i Europa under 1800-talet. Men Gudar eller människor? är inte -desto mindre ett förträffligt översiktsverk, dessutom försett med anslående bilder som framgångsrikt vädjar till våra nostalgiska, men länge förträngda känslor. Ty i grunden spelar det ingen roll om detta är konst eller kitsch. Dessa sagolika bilder av Karl XII, Odins vilda jakt, dansande älvor i skogen eller Gustaf II Adolfs död vid Lützen är sedan länge så starkt förankrade i folkets minne och den offentliga miljön att vi - trots allt vad den politiska korrektheten fordrar av oss - knappast kan leva utan dem.

Lars Lönnroth är professor emeritus i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet.

– Publ. i Respons 4/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet