Föregående

nummer

Onsdag 18 oktober 2017

5/2014

Tema: Generation Distraktion. Den unga generationen kan stå inför ett hårt möte med verkligheten. Dess genväg kan bli en senväg.
Konstarterna & medier
Per Helge
Mellan prärien och evigheten
I spåren av Thoreau och Nature Writing
Carlsson | 189 s | Isbn 9789173316194
Recensent: Kate Larson
Naturen som lag och evangelium

Ramverket i Per Helges bok är en resa som han gjort i USA under vilken han besökt platser som varit viktiga för författare han läst. För honom tycks en sund livshållning självklart skapa god litteratur, men utan tvekan presenteras här annorlunda livsval där övertygelse genomsyrar vardagen. Fast respekten för naturen är ibland förenad med konservatism.

Vem befinner sig mellan prärien och evigheten? Är det dikten, berättelsen som nedtecknas av författaren som har det nordamerikanska prärielandskapet som livsrum, eller är det Per Helge själv, i bilen, på vägarna över det vidsträckta landskapet? Det finns flera trådar och avsikter i den till omfånget anspråkslösa boken Mellan prärien och evigheten – I spåren av Thoreau och Nature Writing och alla är mer eller mindre personliga.

Ramverket är en resa Helge företar med sin sambo, de flyger till Chicago och kör tvärs över landet till Kalifornien. Denna resa, som läsaren ibland får göra nedslag i, strukturerar bokens innehåll. Skälet till resan är dubbelt: å ena sidan att finna spår efter utvandrade släktingar, å andra sidan att besöka platser där författare som betytt något för Helge har levt eller ännu lever. Han vill se det landskap han läst.

Ytterligare ett skäl till resan är kanske idén om denna bok: att ge en introduktion till författarskap, sammanhållna geografiskt och ideologiskt, genom en personlig infallsvinkel och en nödvändig konkretion. Helge, som själv ägnat mycket av sin författargärning åt landskap, plats och hemort, skulle svårligen kunna skriva en introduktion till motsvarande platsberoende författarskap utan att fysiskt ha tagit del av landskapen. Det är ett sympatiskt anslag, personligt och med detta skenbart opretentiöst. Helge bjuder in läsaren till minnen, resans upplevelser och läsefrukter. Samtidigt är resultatet komplext och aningen svåröverblickbart.

En viss sentimentalitet vidhäftar diskursen kring ”utvandrarna”, deras avlägsna liv, familjer som aldrig återförenades, brev som upphörde och öden som försvinner ur ursprungsfamiljens blickfält. Jag har personligen aldrig fascinerats så starkt av den delen av Sveriges historia, trots att jag själv har släktingar i USA. Det var trots allt människor som frivilligt valde att lämna hemlandet. I mina ögon vilar Helges skissartade historia om försvunna och nyupptäckta släktingar på en överenskommelse om betydelse snarare än på gestaltad väsentlighet.

Detta ”spår” i boken är trots utvikningar inte det väsentligaste och titeln säger att Helge vill följa i Henry David Thoreaus spår. Han var den författare som tröstade Helge i ungdomens rotlöshet bland ”asfalt och gatsten” och som fick honom att läsa dennes efterföljare, de som här samlas under namnet ”nature writing”, där civilisationskritik och att respektera och leva nära naturen tycks utgöra stommen, om än på skiftande sätt. ”Naturen som både lag och evangelium” är insikter hos Thoreau som Helge återkommer till och de förvaltas av den tradition som nu introduceras. ”Nature writing” preciseras emellertid inte närmare som genre.

När jag letar efter definitioner på internet finner jag beskrivningen personligt hållen facklitteratur och essäistik med rötter i 1800-talets tidiga amatörbotaniker och miljöivrare (som Thoreau), framför allt representerad i engelskspråkiga länder, England, Nordamerika, Kanada, Australien. Men har inte varje land sin ”nature writing”? Möjligen skulle ”nature writing” skilja sig från det svenska epitetet ”naturskildring” genom att uppvisa en genremässigt större bredd och ett mer uttalat politiskt/aktivistiskt innehåll (pamfletter, debattböcker, rena aktioner). Flera av de författare Helge presenterar torde ha skrivit innan själva beteckningen kom till, andra kan möjligen ha velat arbeta/skriva inom ett lösligt avgränsat fält med tydliga inspirationskällor. Helge ger i slutet av boken tips på överskådliga engelskspråkiga översikter och kanske skulle jag få svar på mina frågor där.

Eftersom Helges resa utgör bokens röda tråd presenteras författarna, tio stycken, även om flera nämns, geografiskt. Landskapet styr introduktionen och det är vackert och engagerande när vi rör oss fritt mellan dåtid och samtid i växelverkan med de litterära skildringarna och resenären Helges intryck. En viss svårighet bereder emellertid detta hoppande bakåt och framåt i tiden beträffande de enskilda författarskapen. Att dessa författare samtliga har präglats av och valt landskapet de fötts in i eller flyttat till som rottrådar till sitt arbete framgår, men tidsandan torde ha präglat även denna grundläggande relation. Det vilar i regel något tidlöst svävande över Helges beskrivningar.

Det är alltid glädjande när en författare är entusiastisk inför sitt material och Helge förstärker genomgående sina introduktioner av författarna och deras böcker med adjektiv, inte bara bestämningar som klarögd, skarp, kärv, saklig och äkta. Författarna är också ”en av de främsta” eller ”en av de väsentligaste”, ”den intressantaste” eller ”ojämförligt intressantaste”. Enskilda verk är ”storslagna”, ”ur alla aspekter lysande”, ”oavbrutet fascinerande”. Ofta ställer sig dessa epitet i vägen för ett möjligt möte och intresse. Författarnas sätt att leva binds tätt samman med deras verk och en ”god” människa och en sund livshållning tycks oproblematiskt skapa ”god” och angelägen litteratur. Dikt och pamflett, eremitism och aktivism tycks i Helges ögon vara självklara syskon.

Men visst presenteras här annorlunda samtida livsval där övertygelse genomsyrar vardag: den moderna eremiten och poeten John Haines som bygger sin stuga i Alaskas ödslighet, Wendell Berry vars självförsörjande ålderdomliga småskaliga familjejordbruk gör det möjligt för honom att leva i enlighet med sina principer kring naturen. Men respekt för natur och ekologisk ideologi står inte ensamma. Till Berrys vision till exempel hör en uttalad konservatism; heteronormativ encellighet är lag och evangelium i lika hög grad som naturen.

I de mer lyckade introduktionerna samspelar presentation med citat. Efter ett kortfattat men lovordat liv följer en text, betydligt mer adjektivfattig, som en rening och en uppmaning. Andra gånger saknas sådana, skulle jag säga nödvändiga inslag av text, även i mångordiga kapitel, där tyckanden, från såväl Helge som författaren, samsas med biografiska fakta och anekdoter.

Helge relaterar emellanåt sin läsning till sitt eget författarskap och ett fåtal andra svenska dito. Jag kommer på mig med att sakna fler paralleller till ett livaktigt intresse för landskapet, naturen och hemorten i svensk skönlitteratur. Folke Dahlbergs landskapsböcker till exempel, Kerstin Ekmans författargärning liksom Bengt Emil Johnssons och Staffan Söderbloms, och varför inte Barbro Lindgrens osentimentala berättelser från det öländska Glömminge. Många gånger är i dessa texter relationen mellan landskap/natur och människa inte så oproblematiskt ”god” som i de citat eller referat Helge lyfter fram hos de nordamerikanska författarna, men inte mindre angelägen.

Bengt Emil Johnsson skriver i sin bok Hemort om barndomens täta förankring i landskapet, men att det rörde sig om en upplevelse av ”intensiv delaktighet och utanförstående”. Att smyga runt i skogen efter det okända var att smyga efter ”sin egen delaktighets gränser”. Jag är säker på att flera av de författare Helge berättar för oss om också rört sig tätt intill denna gräns, men det är ingenting boken uppehåller sig vid. Närheten till naturen förefaller genomgående oproblematisk, finns det ett hot kommer det utifrån.

Men vad kan krävas av en bok som vill så mycket och ändå önskar en förtrolig ton och ett behändigt format?

Litterära texter med uttalad lokal förankring behöver inte vara stumma för den icke hemtama. Det hänger förstås på hur författaren förmedlar sin ort till oss och från vilken utgångspunkt denna förmedling äger rum, vilket slags självklarhet och vilken blick som präglar berättelsen – jag tänker på Folke Dahlbergs ord om att det inte räcker att ha sett utan att ha sett dem, ja vad det nu må ha varit av natur, djur – något annat än det egna i alla fall. Då kommunicerar iakttagelsen och blir så att säga universell på grund av sin uppmärksamma individualitet. Då öppnar sig världen, även den lilla, lokala, för läsaren.

Jag kommer sällan till prärien i Helges bok. Under läsningens rids jag fortfarande av bilder från barndomens vilda västern filmer, tv-serien ”Kampen om Colorado” från 1978 dyker upp i minnet. Visst, jag fäster mig vid vissa personteckningar och blir nyfiken. Terry Tempest Williams, som född 1955 är en av de yngsta författarna, har ett öde som fascinerar mig. Landskapet har i hennes fall genom dess exploatering blivit en dödlig fiende. Radioaktivt nedfall från atombombsprängningar i Nevadaöknen har drabbat hennes familj. Och eftersom cancer främst uppträtt i form av bröstcancer tycks detta även ha lett till att Williams problematiserat kvinnans ”naturliga” ställning i en mormonsk gemenskap (som hon är född in i). Hennes senaste bok, som Helge inte nämner, om sin relation till modern, vill jag gärna läsa. Närmast ett landskap kommer jag i en citerad dikt av den dystopiske kaliforniske poeten Robinson Jeffers. Han vill ”avhumanisera” våra ståndpunkter, och i dikten ”Carmel Point” träder något sinnligt, delvis oförmedlat fram i poetens kommunicerande språk.

Det finns även funderingar som stannar kvar och som tycks mig aningen olika mellan författarna. Berrys orubbliga tro på enhet mellan människa och brukad jord (fint beskriven i citat) både fascinerar och förbryllar, likaså diskursen kring vildmarken, ibland hyllad i form av ren idé, andra gånger som reservat, yttre såväl som inre. Här rör sig författarna mellan och över gränserna för frågan om bevarandet av naturen möjligen är ännu ett sätt att kolonisera och utarma den.

Vad säger då Helges bok till mig? Prärien är ett ännu oförmedlat landskap. Bör jag resa eller läsa?

Kate Larson är författare.

 

 

– Publ. i Respons 5/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet